När graviditeten/förlossningen inte blir som man hade hoppas.

För mig blev det inte heller som jag hoppats. Jag får foglossning som inte går över efter förlossningen. Med andra barnet var jag beredd, men första barnets föräldraledighet var en sån besvikelse. Jag hade sett fram emot att få på öppen förskola, träffa mammorna från föräldragruppen på stan etc. Men jag hade ont, hade svårt att gå och tog mig mycket sällan hemifrån.

Det blir en så stor besvikelse. Man har ju så mycket tankar och drömmar om hur det ska bli och man får ju inte någon chans att uppleva det igen.

När jag började jobba efter första föräldraledigheten var jag ledsen. Det hade inte alls blivit så som jag tänkt och det var jobbigt att förklara för jobbarkompisarna att jag inte alls hade haft det som de flesta.

Känner igen mig i det där med första barnet. Grav och förlossningen var toppen men tiden efter var som du uttrycker det en besvikelse.

Nä min första graviditet och förlossning blev jag ordentligt snuvad på. Kräktes från v7 (typ) fram till v28, då jag blev sjuk i Havandeskapsförgiftning och barnet fick tas ut för att rädda våra liv. 2 månader på neo. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Andra graviditeten var lika hemsk med kräkningar plus ett då 2 årigt barn. När liten kom insåg jag att det inte gick att "ta igen" en förlorad tid för barn nr 1 (hur jag nu kunde tro det). Olikheterna i barnens start är enorma. Baby bubblan blev även de olika. Barn nr 1 visade då den hyperaktivitet som senare diagnostiserades till ADHD och barn nr 2 fick lite mys med mamma för barn nr 1 tog mkt tid och energi. Det året hemma var den jobbigaste tiden i mitt liv. Nä, det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag sörjer saker jag trodde att jag skulle ha fått, men aldrig fick. Men jag gläds även över att det har gått så bra som det har gått. Jag är nämligen mamma, till en superhjälte till och med och det överglänser allt.

Jag tror att vi i samhället idag tyvärr precis på samma sätt som vi delvis matas med bilder av hur vår kropp ska se ut, matas med bilder av hur det är att bli förälder. Man nämner kolik ibland och kanske hör något, men man förstår det nog aldrig. När man sedan inte får det perfekt, eller ens i närheten av nästan perfekt, kanske inte ens bra, så känner man en enorm sorg över det.

Min första förlossning var en katastrof. Jag kände mig totalt utnyttjad och som att personalen handlade med mig som att jag var ett djur mer än en människa. Jag skjutsades hit och dit och ingen förklarade något för mig, varken före eller efter. Ingen svarade på frågor.  

Jag kände också en sorg och bitterhet. Men idag har jag jobbat på att förstå mig själv, och allra mest på att acceptera och älska mig själv och mitt liv för vad det är, istället för vad det inte är. Det låter klyschigt kanske, men när man börjar lyckas med det så förstår man att det inte bara är en klyscha utan verkligen något som är viktigt. Jag ramlar oxå tillbaka i det ibland. Sugs upp av bitterhet och känner mig som att något som var mitt har blivit taget ifrån mig.

Men det är viktigt att förstå att det negativa är en spiral som ökar i takt och lära sig att skjuta undan den. 

Jag försöker inte ta bort din historia TS, missförstå mig inte, utan jag försöker förmedla att du kan äga din egen historia, klappa om den ömt och du mår bäst av att acceptera den. Att göra det är jättesvårt och kanske inte riktigt vad frågan handlar om, så jag låter det vila därhän.