Pappan kan inte trösta - barnet får panik
Är inne i en kris i relationen samtidigt som 8-åringen håller på att utvecklas till självstädnig liten individ. Med detta tillkommer nya behov och viljor. Det har blivit en jättekrock med hennes pappa som är helt oförmögen att möta henne i hennes behov av kärlek och närhet. Jag har alltid tagit det emotionella ansvaret och överkompenserat pga att han inte kan.
Han är liksom stel och blir helt stum och bara stirrar på henne och blir handlingsförlamad när hon är ledsen eller arg. Hon blir då provocerad och skogstokig. Detta har hållt på i ca ett halvår och det har bara eskalerat. Dom bråkar en hel del och hon går oftare och oftare igång så fort hon ser honom i ögonvrån numera. Han får inte ens vara i samma rum. I början sa hon bara stick och skrek åt honom. Sedan kom "jag hatar dig" "din idiot" och nu även "din jävla idiot, du är inte min pappa, jag vill aldrig se dig mer, stick från min närhet" och skriker och slåss och blir helt hes i rösten av vrål. Jag försöke trösta henne, vara nära och det funkar bra men tar låååång tid att lugna henne när hon väl kommit i gång. Jag har hittills försökt hjälpa honom, bett honom komma henne nära, att hon behöver hans närhet, gett honom tips på vad han kan säga, men märker nu att det bara drar igång henne ännu mer för hon känner att det inte är äkta och att han är osäker.
MEN om han bara sätter sig i soffan och inte gör något, så blir hon ändå helt vansinnig på att han inte bryr si 
Vad fan ska jag göra? Jag känner att jag hamnar i kläm Funderar på att det kanske är bättre att han bara försvinner, gör nåt annat och att jag är den som tröstar henne. MEN då behöveer jag verktyg för att veta HUR jag ska bemöta henne i dels hennes sorg kring det hon i grunden är ledsen över och dels i ilskan och sorgen över att pappan inte "bryr sig" (eller är oförmögen).
HJÄLP??