Jag och min sambo har flyttat ifrån varandra!

Du skriver att separationen var ett gemensamt beslut, men det är oftast den ena personen som vill & den andra går med på detta för att inte skapa mer bråk. Får känslan av att det var hon som ville separera. Om det är så - låt henne ta det första steget till att träffas igen! 

Ge varandra space och ta det lugnt, om ni verkligen älskar varandra så hittar ni tillbaka! 

När min kille ville ta en paus så lät jag honom vara ifred, vi hade daglig telefonkontakt men det tog nästan 6 månader innan han ville träffas igen. Nu har vi varit tillsammans i 13 år! 

vad bestämde ni då? Är ni ihop fortfarande eller gjorde ni slut?

Att sväva i nåt slags mittimellan utan att ha klargjort "reglerna" är det sämsta. 

När vi separerade var det med samförståndet att vi ff var tillsammans, vi skulle dejta och se hur det kändes efter ett par månader. Vi var gifta och hade skickat in skilsmässopapperen första gången så vi hade de 6 mån betänketid. Vi valde att separera för att få chansen att känna efter men det ledde till skilsmässa då vi var rätt osynkade. Först ville den ena mer och sen den andre. Just att välja att separera är oftast början till slutet. Inte jättemånga flyttar ihop igen.  Men visst finns chansen men då måste ni båda vara inställda på samma linje.

Du kanske har sett tv-serien Vänner, där Rachel gör slut, tycker Ross, medan hon menade de bara hade en fnurra på tråden. Han låg med en annan och så var det slut. Det klassiska "we were on a break!"- uttalandet :) 

Du får ta det här rådet som du vill, men jag testade ett råd en gång som jag läste i en bok - man ska ta 90 dagar utan någon kontakt över huvud taget. Låt henne hinna sakna dig. Svara inte på sms, mail, telefon, kontakta henne inte. 

Det funkade för mig.

Det tog inte 90 dagar innan han hade ångrat sig och vi var ett par igen (är fortfarande ett par). Det var 8 år sedan...

Vi båda tog beslutet om att det inte funkar just nu. Vi gjorde slut och flyttade isär. Jag frågade om vi inte har gjort något beslut försnabbt men det hade vi inte.Hon har också nämt att hon tycker det är jobbigtr när jag inte kan prata om känslor vilket jag har jätte svårt för. Kanske är det därför det blivit såhär? Min första kärlek, mitt första förhållande.. Sen är det som såhär att hennes föräldrar har varit som mina föräldrar då jag inte har någon vidare kontakt med mina. Så det är inte bara min största kärlek som försvinner, utan världens bästa svärföräldrar också.

Just nu känner jag bara en stor panik i bröstet.

Nå nu är det alldeles för tidigt att säga någonting om hur ni verkligen känner o vad som är rätt. Just nu är det säkert rätt sådär som ni gjort, att bo skilt o hitta sig själv. Det är rätt vanligt när man börjat sällskapa som ung. O då har man ju ingen tid man levt själv liksom att se tillbaka till utan allt du gjort hänger ihop med henne. Det är den biten du måste ge dig tid att komma över, före det vet du inte vad du egentligen känner o vill. Samma gäller för henne. Räkna med ett halvt år minst. Hitta din egen vardag o rytm. Kan nog vara bättre att inte ha så tät kontakt i början. Det tar ont en stund, låt det göra det o ge allt tid.

jo så är det säkert. Men det är hemskt jobbigt. Men jag tackar så mycket för alla svar som jag fått!

Frågan är väl om ni båda känner att ni har gett allt eller om det finns mer att jobba på? Det handlar ju som sagt att ge och ta i ett förhållande. Att man går runt och är sura på varandra helt utan anledning tror jag inte på.

Kan det vara så att hon bland annat känner att hon inte når fram till dig helt till fullo med tanke på att du inte vill prata känslor?

Att det är lättare att bara traggla på i samma bana istället för att ta upp problemen/känslorna till ytan och jobba med dem tillsammans?

Men det kan vara nyttigt att reflektera på varsitt håll. Men ska man hitta tillbaka gäller det nog att ni har ett gemensamt mål och en vilja att ta er dit.

All lycka!

Nja jag vet inte riktigt. Jag har förklarat att jag gärna vill försöka i framtiden och att jag hoppas att tiden ska göra sitt. Men hon är lite kall i sina svar och verkar inte intresserad utav det. Det lättaste kanske är bara att gå vidare här i livet. Jag har också försökt förklara problemen men nej, Det var inte heller så intressant längre. Ni har inga tips på vad jag ska försöka göra? 

Jag får lite intrycket av att ni skiljde er lite för fort. Att ni gjorde det lite i "stridens hetta" så att säga.

Jag kan väl känna att har man bott tillsammans och ändå gått så långt att man skaffat nya lägenheter, flyttat möbler, o.s.v. så skulle nog ja acceptera att det är slut även om det kanske känns lite jobbigt.

Du gör såklart som du vill men jag skulle inte hålla kontakten med henne på ett tag. När du väl kommit in i det nya livet kommer du nog att känna annorlunda.

Har gett det som förslag att vi ska bryta upp kontakten då det är både känsligt och jobbigt för mig iallafall.
Har också läst av många att inte hålla kontakten kan vara bra så att man hinner sakna varandra. Men jag kan inte heller gå och vänta på henne.

Tack för svar!

Med tanke på hennes kalla svar du får tillbaka är det nog bäst (för dig själv) att lägga locket på!

Plocka bort henne från sociala medie och säg att du behöver egentid ifrån henne. Sedan får tiden utvisa hur det blir. Kanske försöka rannsaka sig själv och fundera ut vad man vill här i livet. Umgås med kompisar och gör sånt som känns roligt. Gör dock inget dumt och förhastat ;)

Jo det är möjligt. hon skiter liksom i vilket. ute och festar och härjar. Fan det är så jävla svårt detta. som jag sa innan så tyckte jag också det skulle bli skönt att gå isär men nu är det så jäkla jobbigt så att jag knappt kan sova om nätterna och hon snurrar i mina tankar hela tiden..

Står fast vid att du bör plocka bort henne och inte prata med henne alls. För ditt eget bästa. Som det är nu så verkar hon kunna leva livet med den trygga känslan av att du alltid finns där när/om hon vill.

Låt henne inte ha den hållhaken på dig! Låt henne undra och fundera lite istället. Samtidigt slipper du ständigt bli påmind av att se henne överallt och kanske även lockad till att skriva till henne.

Skriva till henne vill jag inte. Men när man ser henne på facebook så undrar man såklart vad hon gör och om hon är med någon.

Du behöver nog lägga din energi på dig själv nu och inte på henne. Ta bort henne, kommer att kännas mycket bättre om ett par dagar!

Det kan ju bli en väckarklocka för henne också att hon inte har riktigt koll på vad du gör och är!?

Det är mest tortyr det du gör mot dig själv...

Det känns så skönt att skriva av sig lite här. OCH jag tackar så mycket för din och er andras svar. Ska försöka att gå vidare vilket inte är det lättaste, men jag MÅSTE göra det!

Hur går det för dig?