att leva med bipolär

Snälls hjälp och dela erfarenhet. Sen känner jag att han inte litar på mig så bra därför släpper han inte in mig

Trist att närmaste får ta de dåliga sidorna. Det finns ju anhörigsföreningar.

Jag har levt med en bipolär man i 9 år, lämnade honom 2009. Det var det tuffaste och jobbigaste jag gjort i hela mitt liv! MEN, det bästa jag gjort, jag är så glad att jag tog steget! Hade inga barn tillsammans.
Det var jobbigt att leva med honom, det var mer eller mindra han som bestämde hur jag skulle må. Var han uppåt skulle vi hitta på en massa saker, vara uppe länge, snacka, träffa folk, etc... Var han deppig skulle vi bara vara hemma, lägga oss tidigt,...
Det som avgjorde att jag tog steget att lämna var när han hade en mani; träffade en annan kvinna, spenderade en hel massa pengar, var riktigt otrevlig mot mig men supertrevlig mot alla andra.
Vill du stanna får du acceptera att han är som han är.

Det finns olika former av bipolär. Låna böcker på biblioteket, där kan man få mycket information.

Jag skulle nog tro att det vore bättre att se det som så att eftersom ni har barn så måste du skydda barnet från den här relationen. Bryt upp. För barnets skull.

Sonen får annars leva i en trasig familj där mamman aldrig är lycklig utan alltid styrs av mannens nycker och humör.

Jag har sett hur bipolära föräldrar fungerar och barnen tar alltid skada vågar jag säga.

Säger som dr Phil; its better to come from a broken home than to live in one.

äter han ingen medesin? har han kontakt med psyk?
om han inte äter medesin och vägrar allt med kontakt med psyk eller medesin och du mår dåligt av allt så skulle jag nog fundera om det är värt att stanna kvar i det förhållandet tyvärr, 
är själv bipolär och vet att det kan bli jobbigt för nära och en själv när man pendlar upp o ner, men medesin hjälper en att ha mer ett normalt läge

Min exfru, som jag har tre barn med, visade sig för några år sedan vara bipolär. Hon hade ett sjuhelvetes skov som gjorde att hennes sambo sedan närmare 15 år lämnade henne och den mycket goda relation jag hade med henne totalförstördes i princip. Det tärde en hel del på min nuvarande relation då två av de tre gemensamma barnen fortfarande bodde hos henne på heltid varav den ena vägrade flytta till mig när helvetet bröt ut. Att över telefon försöka trösta en tonåring som hört hur sin mamma våldsamt släpats ut av tre poliser för att tvångsvårdas inom psykiatrin är inget jag önskar min värsta fiende.

I början av hennes skov så kunde jag knappt stava till bipolär, men efter lite googlande så lärde jag mig mer och mer om bipolaritet, tvångsvård och annat runt sjukdomen. Ett av de bättre ställena var Bipolarna som har ett forum där det finns en speciell del för anhörigas perspektiv.

Jag har ingen aning hur allvarliga skov din sambo har, men om de är hälften av vad mitt ex hade så rekommenderar jag dig att separera och ta er son med dig. Jag lever idag med en enorm rädsla för vad det barn som fortfarande bor hos henne kan råka ut för om mamma missar sin medicinering och helt plötsligt är Master of the Universe is sina egna ögon igen. Med det självförtroende som hon får kan hon gå ut på krogen släpa hem vilken konstig man som helst som kan förgripa sig på såväl henne som mitt barn som bor där. Hade inte barnet som bor där varit myndigt hade jag kunnat ta en vårdnadstvist för att rädda det, men barnet fyllde 18 några månader innan helvetet bröt ut.

Medicinerar han med Lithium? Har han bra kontakt med psykiatrin? Detta är en nödvändighet för att han ska få rätt hjälp och god livskvalitet. Jag vill egentligen inte säga detta men det kan vara en dödlig sjukdom och därför är det så viktigt att sköta medicinering och ha en bra läkare.