Ingen vill va min vän?

Jag känner igen mig. Familj, barn och jobb och grannar/vänner men väldigt få riktiga vänner. Väldigt få människor känner mig på riktigt. Pratar rätt mkt men är egentligen rätt blyg och pratar väldigt lite om sånt dom betyder något i hjärtat (om du förstår vad jag menar). Min man är nog min närmaste vän men inte han vet allt.

Så mkt som jag skulle vilja dela med någon men det fungerar liksom inte.

Låter som mig.. Vilken stad bor du i? :)

Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!

I mitt fall får jag skylla mig själv lite eftersom jag är dålig på att ta initiativ till att ses. Jag är ganska reserverad, och klickar inte så ofta med människor tyvärr, för djupare vänskap menar jag.

Sen har jag varit för trött de senaste åren, sen barnen kom, för att ta tag i det.

Tycker det är jobbigt ibland när något hänt och jag vill ringa någon, men bara kan ringa min mamma eller syrra.. Har andra kompisar men inga nära, tyvärr.

Jag har nog inte en enda vän som jag umgås med regelbundet. Har väl kanske en vän jag umgås med då och då, men vi är ganska olika varandra. Sen har jag en vän jag kanske ringer 3ggr om året. Min bästa vän som jag träffade här på fl flyttade utomlands nyligen. De få vänner jag har kvar har jag typ träffat online, i lekparken, på tunnelbanan, på utbildningar osv. Jag har inte problem med att skaffa kompisar men jag känner att jag är så olik de flesta människorna så då slutar jag att engagera mig i dom, det känns som om jag är den alla kommer till för att få råd osv men jag har som inget utbyte med dem. Jag trivs ensam så det är inget problem, känner jag för att vara social kan jag bara gå ut till lekparken och prata av mig.

Jag är oxå ensam. Har en man och två barn. Har bra kontakt med kollegor på jobbet. Men umgås inte med någon på fritiden eller ringer till på kvällarna. Jag sa upp kontakten med några nära vänner som behandlade mig dåligt. Men jag är hellre utan vänner än har dåliga vänner.

Har alltid haft många vänner men med åren så försvinner vissa tex pga flytt, familjelivet.

Så nu är jag väldigt ensam. Är väldigt social och framåt men vill inte tränga mig på. Många har ju så bra vänner och det känns att de inte är i behov av nya.

Saknar privat umgänge med människor...

Har en kompis som likt du inte vill vara för "på". Det har lett till att hon bara umgås med sin mans vänner med respektive sedan de flyttade till en ny stad för två år sen. Själv förstår jag inte, varför tar man inte för sig? Varför vänta på att någon annan ska ta initiativ till att bli vän? Särskilt med tanke på att alla kanske inte är på jakt efter nya vänner utan för de som har tillräckligt med vänner är nya vänskaper något som bara händer. Tror också att det är viktigt att kunna bjuda på sig själv, vara öppen och dela med sig av mindre smickrande historier om en själv t ex för att vänskapen ska upplevas fördjupad.