Nöjde du dig med second best för att få ett förhållande alls eller för att få barn?

Jag hittade en man som jag ville ha barn med. Jag ville leva med honom. Desperation hade jag inte. Kanske hade jag haft det nu 10 år senare. Min gammelmormor sa till min mamma för många år sedan. "Får man inte den man älskar, så får man älska den man får".Det säger en del om hennes liv. Dock tror jag inte det blev så lyckligt i längden. Så det alternativet känns inte så tilltalande.

Jag förlorade min stora kärlek och jag var ung och dum och tyckte att jag hade att välja på att leva med den jag kunde få när jag inte kunde få den jag ville ha.
Eller att leva ensam i resten av mitt liv.
Jag träffade efter flera år en man som jag trivdes någotsånär med, i det stora hela och vi ville vad det verkade ungefär samma sak. 
Vi bildade familj och fick två barn, men relationen blev sur, psykisk misshandel från hans sida eskalerade, hans kontrollbehov likaså, det blev aldrig ren fysisk misshandel men det tangerade gränsen hela tiden och själsligen höll jag på att dö.
Jag trodde inget om mig, jag hade ingen självkänsla och var övertygad om att jag var en mycket sämre kvinna än alla andra. 
Till slut flydde jag och lämnade honom och det blev början på ett nytt liv, först ensam länge och sen tillsammans med någon som älskar mig och som jag älskar, en relation präglad av omtanke, hänsyn och respekt.
Men med facit i handen, jag borde aldrig ha gift mig med min första man, både för mins skull och för hans, han hade förtjänat en kvinna som verkligen älskade honom. 
Det har han idag, det är jag glad för, dom verkar ha det bra. 
Kompromissa inte bort ditt liv. 

Nej, då är jag hellre singel.

Är hellre singel då! Hade inte klarat av att leva med mig själv om jag inte älskade partnern. Tankarna hade förgiftat mig!

Jag levde ensam i ca 5år efter det att jag gjort slut med pappan till mina barn. Dejtade lite men ingen kändes riktigt rätt, tills jag träffade min nuvarande. Jag hade kunnat vara singel längre för jag kände att jag ville arbeta och fokusera på mig själv. Finns vissa saker jag saknar hos honom men ingen har ju precis alla egenskaper man vill ha. Och visst har jag fått kalla fötter ibland nu när jag är gravid, särskilt när han pratar om giftemål, men det är naturligt det med.

Är gift med väldens bästa man sedan många många år och blir bara kärare. Vi träffades rätt unga och fick två barn. För mig var barn viktigare än kärleken men hade turen att få båda. Men visst hade jag inte fått ett så fint och kärleksfullt förhållande hade jag nog skaffat barn själv.

Jag var singel och barnlös som 35-åring och visste att klockan tickade och att jag hade ont om ägg. Ändå valde jag att avvakta för att hitta RÄTT man till både förhållande och ev barn. Skulle aldrig ens överväga att ge mig in i en relation bara för sakens skull eller skaffa barn med någon jag inte älskar och ämnar leva med resten av livet.

men då har du ju redan barnen ju :)...räknas inte ;)

Lätt att skriva..."då är jag hellre singel resten av livet"...om man är yngre än 40 eller knappt fyllt 20, tänker jag. Finns troligtvis en hel del som brottas med dessa tankar av de som närmar sig 40 eller är där och inte har barn än, men inget annat önskar.

Haha ok förlåt då :p

Jag sökte mig framåt tills jag hittade rätt, och min man är helt underbar.

Fast nu många år senare börjar tankarna vandra, är det verkligen meningen att man bara ska ha sex med en och samma människa resten av livet?

Just nu önskar jag nästan att han skulle vilja ha sex med någon annan och säga det så jag själv kan få ha lite äventyr. Har ingen alls önskan om att skiljas eller sluta ha sex med honom, bara längtar efter lite variation.

Fan vad livet är krångligt, även när man tycker att det mesta går på räls?!

I mitt "gamla liv" ville jag gifta mig och få barn (och gifta sig var det alternativ som fanns till singelliv) och tog den som fanns tillhands och ville. Det var stort överskott av tjejer i den sfären och stor konkurrens om killarna. 

Det blev katastrof, förstås. Men jag fick iaf två underbara ungar.  

Idag har jag lämnat exmannen, och kärlekslivet blomstrar. Nu har jag valt, av kärlek. 

Jag röstade dock på detta trots att jag var 35 och singel samt hade fått veta att jag hade ont om ägg redan vid 32 och enligt specialisten jag var hos "borde skaffa barn direkt".

Ja och nej.

Jag är ensambarn, min mor är ensambarn. Min mormor hade en syster som trots att hon gifte sig valde att inte skaffa barn då hon inte tyckte att det var snällt att sätta barn till världen som den såg ut. Hennes man lämnade henne till sist över det men de förblev nära vänner livet ut.

Jag har själv haft med samma tankar och anser att det långtifrån är självklart för en reflekterande människa att vilja föröka sig. Jag känner också fyra ganska begåvade personer som har valt att avstå och de har nu passerat 45.

Nej, men nu var jag ju så priviligerad att jag inte behövde fundera i de banorna, eftersom jag redan första veckan insåg att jag ville ha barn med min underbara semesterflört, även om vi inte gjorde verklighet att planerna förrän 5 år senare.

Jag kan inte riktigt spekulera i hur jag hade känt om jag hade varit 35, barnlös och singel, när alla vänner runtomkring hade tvåsamhet och barn. Kanske hade jag då nöjt mig med en trevlig karl som jag inte kände någon direkt passion för. Mycket svårt att veta, eller moralisera över hur andra gjort.

Det enda jag kan veta med säkerhet är att jag inte skulle drömma om att sätta barn till världen med någon som inte verkade vara lämplig som pappa. DET valet har jag redan gjort, och det var det som fick mig att lämna en psykopat.

Fast det går väl att fixa, sex med andra är ju en spännande variation..

Själv träffade jag 'den bästa' som drygt 20, men efter 20 år tillsammans (och ett barn) insåg jag att jag ville ha mer känslor i livet. Inget fel på mitt ex, det är en fantastisk kvinna, för någon annan. Träffade efter ett försök innan som inte blev ngt sedan min nuvarande fru som är mitt livs kärlek!

Gammelmormors devis var nog bland det klokaste (och finaste) jag hört. Mer sånt!

Ja jag nöjde mig med vad jag kunde få.

Det beror på hur man ser det. Jag tror inte någon skulle välja mig om han skulle bocka i alla drömegenskaperna, så hur kan jag förvänta mig en partner som matchade alla mina hypotetiska "krav"? Jag tog inte vem som helst för saks skull, men när jag hade fastnat för min partner försökte jag mentalt slänga min hypotetiske drömman. Jag var 30 när vi träffades, så det var väl klart att jag var mer medveten om att det var "dags".