Vill vrida tillbaka tiden

Perfekt exempel på att gravidhormoner kan ställa till det. Men nu har du lärt dig av ditt misstag, det är bra. Var inte för hård mot dig själv dock. Du dödade inget barn, så tidigt är det bara en cellklump.

Vilken hemskt situation du befinner dig i. Du klarar dig igenom detta, på ett eller annat sätt. Men du borde försöka få professionell hjälp att ta dig igenom och bearbeta dessa känslor. Vänd dig till stället där aborten utfördes, din husläkare eller en psykologmottagning.

Och var inte så hård mot dig själv!

Tack snälla för svar. Tårarna bara rinner hela tiden. Min kille kan inte förlåta mig för det jag gjorde. Jag sårade honom för mycket. Jag satt för några veckor sen med plusset i handen och var rikast i världen. Nu har jag förlorat allt. På mitt eget bevåg, hur jävla dum får man bli?! Om jag ens yttrar mig om att jag ångrar mig så skulle jag åka ut med huvudet före. Han skulle aldrig vilja försöka igen. Jag har smått kontakt med en kurator som jag gått hos 2 gånger nu men det har inte gett så mycket än.

Var i precis samma sits, enda skillnaden var att jag har två barn sedan tidigare. En väldigt planerad 3a blev panik. Jag grät och hade ångest. Kände mig som en fånge i min kropp. Precis som du skriver. Jag önskade missfall och kände mig som den största skiten som fanns, hur kunde jag känna så när jag visste vad en graviditet kan resultera i? 2 fantastiska barn..

Det slutade med att jag fick ma i vecka 11. Började blöda ungefär samtidigt som vi landat i att vi nog behåller. Började blöda och det visade sig att den lilla varit död i flera veckor. Så hemskt!

Mår jättedåligt trots att det gått ett par månader nu.mitt tvivel försvann direkt när det var över, klart vi hade klarat ett barn till.

Jag läste en hel del om graviditetsdepression och att detta faktiskt är rätt vanligt. Mitt råd till dig är att du, när du är gravid igen, prata med mvc tidigt om detta. Då kan du få samtalshjälp under graviditeten. För en del är det värst under första trimestern och sedan avtar det.

Stor kram till dig från en som vet precis hur du mått!

Tack snälla du för ditt svar! Beklagar ditt missfall, så hemskt det måste kännas för dig när du äntligen började landa i beslutet.

Jag har tagit hjälp utifrån med en psykolog som tidigare arbetat som bm och hon har varit guld värd i denna soppa. Hon förstod mina känslor till 100%. Det kommer nog inte bli några fler graviditeter med min sambo tyvärr.

Han säger att han inte anklagar mig längre för det som hände och att han har kommit över det men han visar tydligt att han inte vill fortsätta vår relation längre. Det känns hemskt att personen som man ville (och skulle) skaffa barn med bara några månader senare intr vill leva med en längre.

Har också förstått att detta är ganska vanligt nu men där och då kunde jag inte ta in det. Jag trodde verkligen det handlade om att jag inte ville ha barn. Men jag borde ha sökt hjälp. Men jag tänker så här också att jag verkligen har lärt mig något utav detta. Och jag vet nu vilka medel jag ska ta till om en eventuell graviditet skulle resultera i samma mående.

Tack igen för ditt svar det kändes så skönt att läsa att man inte är ensam. Hoppas ni får er efterlängtade 3:a när den tiden kommer! Kram

Usch vad tråkigt att han inte vill fortsätta! Han kanske också skulle behöva prata med någon? Han behöver ju förstå hur du kände också, han kan inte få prata med din psykolog så hon kan förklara? 

Det blir nog ingen 3a faktiskt, känner att jag inte vågar riskera att det händer igen. Ska försöka få tag i nån att prata med (men kuratorn på kvinnokliniken verkar inte vara så intresserad av att prata, hon svarar inte ens på mail.. trodde man hade möjlighet att prata med någon där men tydligen gäller inte det som står på deras hemsida  ) för jag går och ältar detta flera månader efteråt, antagligen för att det börjar närma sig den tiden då bebisen skulle ha fötts 

Hoppas att det löser sig för dig och att din sambo tar sitt förnuft till fånga, det är inte ditt fel! kram

Du kan nog tyvärr kyssa den killen goodbye, han kommer aldrig förlåta dig, med all rätt.

Hej TS! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver! Jag och min sambo bestämde oss för att skaffa barn förra sommaren, blev gravid omedelbart, men fick tidigt missfall. Vi var ledsna och besvikna, men två veckor senare var jag gravid igen! Sen började det gå utför, jag blev fruktansvärt trött och orkeslös, deppig, gråtfärdig, och ständigt illamående. Sambon och jag började glida isär, jag var så trött, deppig, nere och fick dessutom för mig att börja tvivla på om jag verkligen älskade honom. Stördes mig på honom och letade fel. Och han kände samma för mig... Såg ingen glädje i något, utan bara problem, problem och problem... Efter en massa velande bestämde jag mig för abort. Hade då hunnit till vecka 13. Har aldrig ångrat något så mycket! Det har varit ett helvete efter! Har hatat mig själv så mycket att jag tänkt på självmord. Har gått hos psykolog, men inget kan ju få detta ogjort! Jag får leva med detta. Vi har nu försökt ett halvår att bli gravid igen, men det har inte lyckats... Känns som ett straff för det jag gjorde. Jag älskar honom och vill inget hellre än att få ett barn med honom, men tror inte det kommer bli något tyvärr.

Har precis varit med om samma sak .Fruktansvärt och nu när jag kommit ur hormonstormen ångrar jag mig galet mycket. Tänker att det är bara att accepterar livet som det är och försöka bli gravid igen när det hela lagt sig. Det var inget barn som någon skrev inan bara en cellklumpoch var inte så hård mot dig själv. Livet är sjukt tufft.

Har inte riktigt varit med om samma sak. Men när jag fick veta att jag var gravid fick blev det så tydligt ned den fysiska biten för mig - det handlar verkligen om kött och blod och det kan ju låta självklart, men jag blev också skrämd av det. Sen ville min sambo inte ha barnet, det var oplanerat. Så det påverkade mitt beslut väldigt starkt.
Jag vet att jag inte kunnat ta ett annat beslut just då. Men idag önskar jag att jag inte gjort abort, idag hade jag varit i v.19 och vill inget hellre än att ha aborten ogjord. Men som någon annan skrev här, hormonerna spelar stor roll och jag kände att jag kunde se på det med "nyktra" ögon först rätt lång tid efter aborten. Och då kändes det snudd på oförsvarbart att jag valde abort. Men just då var allt bara upp och ner och panik.

Ångrar också min abort vi gjorde för en vecka sen, är man helt knäpp om man försöker igen då man precis gjort en abort?