Hur tänker ni? Jag har hört fler och fler historier på nära håll om både män och kvinnor (eller killar och tjejer) som bedrar sin partner under en lång tid, antingen med samma person eller med helt olika personer från gång till gång. Hur tänker ni? Har ni brist på empati? Dålig självkänsla? Bekräftelsebehov?
Dom orkar inte bryta upp men inser att dom kan leka runt samtidigt för det dom har är inget att förlora. Så dom får parrelation och singelliv samtidigt. Det värsta är när någon tar tillbaka en otrogen, när dom spottat på hela relationen med otrohet. Hur svag kan man bli?
Jag kan bara svara för mig själv, men håller lite med personen ovanför.
Jag och min sambo har inte pussats, eller sagt att vi älskar varandra på tre år.
Jag ber honom en gång i månaden att flytta, men det tänker han minsann inte göra.
Så träffade jag en snygg kille, låg med honom för jag hade ändå inget att förlora. Inte tyckt om min sambo på länge iaf.
Så, låg bara med den andra 2 ggr. Han var kass.
har hört från en manlig bekant som vänstrade ett tag, att när han var hemma med familjen kändes det bra, men när han träffade älskarinnan, var det bra. Då stängde han av det andra, som två olika liv, två bubblor. Därmed dövades samvetet tydligen. Jag tror det är en del av förklaringen hur vissa kan ha samma otrohetspartner under lång tid men samtidigt vara med sin familj, ha sex sv. Han sa ""när jag är hemma tänker jag inte på älskarinnan och när jag träffar henne tänker jag inte på min fru"
så enkelt och samvetslöst
Jag kan svara för mig och jag var omogen. Nu i efterhand förstår jag att jag inte var tillräckligt kär i den jag var tillsammans med. För jag skulle ALDRIG bedra min nuvarande sambo. Jag var otrogen flera gånger med en som jag var så intresserad av. Jag var intresserad av denna personen lääänge. Denna personen var spännande och mystiskt. Personen vågade aldrig visa några känslor/svagheter för någon. Iskall som en isbit. Även ett riktigt svin. Jag försökte alltid få personen att våga göra det men det gick inte. Personen klarade aldrig av att binda sig och hålla sig från att ha sex med andra. Även om jag många gånger var nära på det. Inte än idag klarar personen av att ha ett riktigt förhållande. Så jag var mycket omogen i sökandet på bekräftelse från den här svåra personen.
Är inte trohet något som religionen "tvingat" på oss?
Är vi verkligen avsedda att bara ha en partner hela livet? Den partner man väljer att leva med och skaffa barn med är kanske inte den som ger det extra som behövs ibland...?
Jag lever i en relation med en alkoholist, som utsätter mig för psykisk terror ca varannan månad. Känner mig inte särskilt uppskattad i relationen, snarare tvärtom, men jag har inte styrkan att gå pga många olika anledningar. Mycket pga att jag blivit så nedtryckt av honom de senaste åren. Om jag träffade någon som visade mig uppskattning och som jag attraherades av hade jag kunnat vara otrogen. Tveklöst. Det hade nog kunnat hjälpa mig ta beslutet att lämna.
Du borde ta dig ifrån honom, sen förstår jag att det är svårt att bryta upp.
Var bor du?
Jag lever i en relation med en alkoholist, som utsätter mig för psykisk terror ca varannan månad. Känner mig inte särskilt uppskattad i relationen, snarare tvärtom, men jag har inte styrkan att gå pga många olika anledningar. Mycket pga att jag blivit så nedtryckt av honom de senaste åren. Om jag träffade någon som visade mig uppskattning och som jag attraherades av hade jag kunnat vara otrogen. Tveklöst. Det hade nog kunnat hjälpa mig ta beslutet att lämna.
Tänker? Tänker inte alls, är bara kåt.
Brist på empati? Absolut inte! Det är min empati som får kvinnor på fall.
Dålig självkänsla? Ha ha ha! Varför skulle jag ha det? Alla vill ju ha mig.
Bekräftelsebehov? Jo, det har nog alla normala människor. Signifikant för motsatsen är väl autism.
Som man frågar får man svar....
Nä, otrogna personer agerar nog väldigt sällan på någon av de grunder du frågar om, hur gärna du än vill klistra på dem dessa nesliga etiketter. Har för mig att ungefär en tredjedel av alla personer är otrogna, och det trots att vi fått lära oss att det är det mest vidriga man kan göra. Så sannolikt hade en majoritet varit otrogna om inte moralen (dvs människans viktigpetteri mot naturen) hade förbjudit det.
....och då kan man nästan börja fråga sig - ni som är strikt trogna, varför är ni det? Är det för att ni har så dålig självkänsla att ni inte vågar bjuda på en flirt? Är det för att ni saknar empati, och ingen faller för er inskränkta person? Är det för att ni är så oattraktiva att ingen vill ha med er i sänghalmen? Är det för att ni är rädda att få stryk om ni blir påkomna? Är ni rädda för att bli lämnade, och ni kommer dö om ni blir ensamma? Är det för att ni skulle ha så dåligt samvete att ni inte skulle kunna leva med det, även om ni vill och har möjlighet?
Otrohet är illa och tragiskt, men trohet kan existera på minst lika tragiska grunder.