Gråter, allt blev fel, längtar ju...

I fredags gjorde jag en medicinsk abort. Nu vet jag att det var fel. Jag ville ha barnet, jag ångrar mig så det knappt går att leva. Min sambo kändes inte riktigt med på noterna då jag avslöjade att jag var gravid... Det var ingen planerad graviditet och jag började precis nytt jobb, 3 dagar efter graviditeten upptäcktes. Försökte säga och hinta till min sambo ang att jag kanske ville ha barnet, hintade lite och försökte se om det fanns någon liten gnutta i honom som sa ja. Men nej, han körde på den realistiska och enkla vägen. Vi orkar inte ett barn till. Vi har två, de börjar bli stora... Jag är inte alltid fit for fight så att säga, sliten och deppig då och då. Pratade med min mamma om att jag var gravid, hon säger bara 'det måste du ju lösa' och menade abort. Blev ledsen och den korta historien nu är att jag av någon anledning bara åkte till sjukhuset svalde abortpillret, stängde liksom av känslor. Gjorde allt som förväntades av min omgivning. Nu 2 dagar senare är jag ett vrak. Gråter och gråter, har nu haft långt samtal med min man ang hur jag känner och faktiskt kände. Han hade inte fattat hur mycket jag ville ha barnet, han hade trott jag velade och ändå ansåg det enda rätta var att ta bort det. Jag vågade liksom inte ens säga det tydligt och klart att jag ville ha barnet. Blev rädd och ledsen då jag kände att de 3 personer jag berättat för, mannen, mamma och bror dissade idéen direkt. Ingen sa att det fanns något val. Kände mig lite övertygat och att det var abort som skulle ske, det var vad som förväntades av mig. Så jag bara gjorde det. Hemskt var det, Gjorde det under avstängda känslor kändes det som, grät inte. Såg till och med fostret i bindan. Gjort en abort tidigare, såg den gången inget. Men nu var jag i vecka 8 och det var en liten liten sak i bindan. Ögon, ryggrad och till och med ben och armar hade den redan, inte ens 1 cm stor. Men man såg det klart och tydligt, den låg liksom i en liten hinna eller genomskinlig miniboll. Spolade ner den i toa, vad skulle jag göra? Nu 2 dygn senare är jag ett vrak. Nu kommer allt. Klarar inte av att gå till jobbet... Är snart 41 år vilket ju medför att detta kanske var min sista chans. Inte lätt om ens möjligt att bli gravid igen. Efter långt gråtande samtal med sambon i natt har han fattat hur fel detta blev för mig, han är nu ledsen att jag inte vågade säga vad jag ville lite mer ytligt... det var inte så att jag inte sa något men jag var feg, vågade inte riktigt, var rädd då alla som yttrade sig om det hela dissade allt totalt som att det ej fanns någon annan utväg än abort. Sambon menar nu att vi måste hitta tillbaka till varandra mer så vi ska våga säga saker rakt ut till varandra. Vi ska bli ett team igen och om jag verkligen vill ha fler barn så säger han inte helt nej nu då han vet hur jag känner, men han menar att vi måste först kämpa med att vara snällare och öppna mot varandra. Vi måste ändra den lite tryckta stämning som finns i huset vårt och lätta upp allt, då kanske det finns utrymme för ytterligare ett barn. Han är ledsen för hur det blev. Men jag sitter som i en sorg som kanske aldrig går över känns det som. Jag är ju 41, jag har ingen tid att vänta, kanske inte ens kan få till en bebis igen. Hur kommer jag vidare. Jag vill bli fertil som attan just nu, vill ha tillbaka den lilla perfekta bollen jag såg i trosan... men det är försent, jag dödade den. Hur kunde jag, jag ville ju inte. Hjälp mig vidare. Jag behöver bli gravid igen, jag gjorde fel beslut, jag vet det nu, känner det så starkt. Ångrar det så mycket. Det gör så ont. Hopps ni inte dömmer mig, det finns massa som jag inte orkar skriva som hör till mitt liv så klart men det hela är att jag gjorde en abort mot min vilja och nu vill jag bli gravid igen. Känner mig så tom.