Forum Avbruten graviditet - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Föda dött barn i v 20. Vad tänka på?

    Ons 6 apr 2016 00:53 Läst 11290 gånger Totalt 23 svar
    Ons 6 apr 2016 00:53

    Vet inte riktigt vart jag ska lägga denna tråd... Flytta gärna om den kommit helt galet.

    Jag fick förra veckan reda på att mitt barn inte längre lever. Är nu i v 20 och imorgon (torsdag) ska jag in till sjukhuset för att förlösa barnet.

    Saken är bara den att jag inte har en aning om vad som kommer ske..

    De kommer sätta igång mig och jag föder barnet, visst så långt hänger jag med. Men jag har så många frågor kring det här. Känner inte att jag fick den infon jag behövde där på sjukhuset vid beskedet...

    Är det svårare att föda ett dött barn?

    Vad ska jag ha med mig vid "förlossningen"? Och efter, vad behövs då?

    Gör de nåt särskilt med barnet efter förlossningen eller tar de barnet och går?

    Många frågor! :( men jag hoppas på att någon vänlig kan hjälpa mig få svar på dom innan jag ska till sjukhuset.

    Är själv livrädd! Första tanken som kom upp när de berättade vad som skulle ske var att nu kommer jag dö! Den tanken skrämmer mig så! Kan knappt sova på nätterna utan drömmer bara mardrömmar.

    Känner mig helt ensam i det här också. Trodde min man skulle stötta mig men istället blev det ett stort avstånd mellan oss.

  • Ons 6 apr 2016 07:15 #1

    Beklagar förlusten.

    Rent fysiskt är det inte jobbigare att föda ett dött barn man får all smärtlindring man behöver eftersom att de inte behöver ta hänsyn till barnet.

    Efteråt går de iväg med barnet och torkar av det sedan får man se och hålla det om man vill det tycker jag absolut att du/ni ska göra.

    Efter förlossningen behövs stora bindor och om man behöver så brukar man få prata med kuratorn.

  • Ons 6 apr 2016 07:15 #2

    Åh vad tråkigt, beklagar verkligen. Jag har själv ingen liknande erfarenhet men lyssnade för inte så länge sen på en podcast från Babygruppen (www.gravidpodden.se) som handlade om missfall. Om jag inte minns fel gick de i den även igenom sent missfall och berättade hur det går till när man föder barnet mm. Minns att jag tyckte att de närmade sig och skildrade detta på ett väldigt bra sätt. Hoppas du får en under omständigheterna "bra" upplevelse.

  • Ons 6 apr 2016 08:23 #3

    Beklagar verkligen! :( Jag har också hört en podd som handlade om ett sent missfall, tror att det var avsnittet "missfall är en del av livet" med Malin Wollin som gäst i podden "Vattnet går". De pratade bla om just en sån här situation om det kan vara till någon hjälp. 

  • Ons 6 apr 2016 08:41 #4

    Beklagar, så tråkigt! Följer vad du får för svar eftersom jag står i liknande situation. Jag fick veta i v 28 att min ena tvilling dött i v 20. Så jag måste också föda fram ett dött barn men måste vänta tills förlossningen sätter igång pga den levande tvillingen... Har ändå haft lite tid att smälta det hela. Är i v 34 nu...

  • Ons 6 apr 2016 09:30 #5

    Tack för råd. Har skrivit en packningslista men det känns så tomt att inte ta med saker till barnet. Har tre barn sen tidigare så vanlig förlossning har jag ju gjort. Men att bara packa till mig känns så konstigt. Ledsamt. Vet ju inte hur lång tid det kommer ta heller :( alla säger så olika.

    Ja, jag hade tänkt säga att jag vill de barnet efter. Det är ju ändå mitt barn jag burit inom mig lång tid. Vi får se om maken klarar av det bara.

    Ang poddar, tack. Ska ta mig tiden att lyssna på dom.

    Jasmin Karlsson: usch vad hemskt att du måste vänta så länge! Jag tycker att en vecka var lång tid! Jag beklagar verkligen att du förlorat ditt ena barn. Hoppas även du kan ta del av svaren som kommer

  • Ons 6 apr 2016 10:07 #6

    Har tänkt mycket på dig sista dagarna. Kan inte ge nåt råd tyvärr men hoppas att du o mannen hittar styrkan till att ta er igenom detta o får bra hjälp av vården.

    Skickar en bamsekram

  • Ons 6 apr 2016 21:29 #7

    Beklagar att ert barn inte fick leva längre, det är något av det värsta man kan gå igenom.

    Jag gick igenom samma för fyra år sedan, i v 21. Hade två barn sedan innan, och jag blev igångsatt med dem också, så för mig var det "som vanligt". Rent fysiskt var det lättare än en "vanlig" förlossning. Värkarna gjorde ont, men jag fick så mycket smärtstillande jag ville (ville dock inte ha så mycket, kände att jag ville ha ont på något sätt...). Kände nästan inga krystvärkar, så det var svårt att krysta ut honom. Dessutom hjälper ett litet barn inte till lika mycket som ett normalstort. Min pojke kom med fötterna först. Igångsättandet tog ca 8 timmar från start till förlossning. Efteråt torkade Bm av honom lite, men det gick knappt att röra huden, den var så tunn. Vi fick ha honom hos oss så länge vi ville. Vi satt med honom hela kvällen, tog även bilder. När vi var redo kom Bm och hämtade honom. Vi hade tagit med en filt (som storebröderna haft som små) som han fick ligga i. Sjukhusprästen kom även och pratade och vi kom överens om hur han skulle tas omhand.

    Jag blödde en del efteråt, men inte lika mycket och länge som vid de andra. Mjölkproduktionen kom igång efter några dagar. Jag fick rådet att inte pumpa ur, och ha en för liten sport-bh på mig dygnet runt.

    Jag har fått två barn till efter det, som gick bra! Du/ni kommer att ta er igenom detta, men låt det ta den tid det tar. Om du behöver bli sjukskriven, se till att bli det face to face med en läkare (blev tyvärr fel i mitt fall). Många kramar.

  • Tor 7 apr 2016 07:27 #8

    Hej serah ! vi sitter i samma båt jag beklagar din sorg, har själv i magen till måndag en liten kropp i mig v 19 som levde.Har barn sen tidigare och själv inte ung längre.Har varit på ultraljud i tisdags de såg att hjärtat hade stannat.Fick på plats tid till Huddinge ska svälja 2 tabletter en på lördag ska åter till Huddinge efter tabletten och på måndag tar den andra tabletten som sätter igång förlossningen hur lång tid det tar de kan inte svara på eftersom det är olika hos kvinnor.Jag ska oxå titta på min lilla bebisen sista gången innan jag går vidare i livet.Min man följer med mig så det är bra om någon följer med dig.Sköterka sa om man har född tidigare barn brukar gå ganska bra.Jag har bett läkare att  de ska göra utredning på barnet vad som är orsaken till det hela.Prata med kurator om det känns jätte jobbig min bästa kurator är min man.Lycka till och om du vill ha kontakt med mig hör av dig tveka inte eftersom jag har lika jobbig som du är.Kram på dig  

  • Tis 3 maj 2016 21:18 #9

    Tack alla ni som svarat! Det hjälpte mig att förbereda mig lite i den hemska situation som varit.

    Tänkte att jag skulle återkoppla ifall nån annan har en liknande fråga. Tyvärr så är min historia inte den bästa.

    Redan kvällen innan kände jag av smått mensvärk. Var orolig att det skulle sätta igång under natten men inget sånt hönde. På morgonen hade jag som små värkar med bara några minuters mellanrum. De gjorde ont men var överkomliga.

    Vi kom in till sjukhuset kl 8 som det var sagt två dagar innan. Blev tilldelade ett rum och fick papper att skriva på. 8.40 hämtades papprena men ingen kom med information om vad som skulle hända under dagen. Tänkte att de kanske hade mycket att göra.

    Vid runt 9.15 ringer vi på klockan och frågar vart vår information tagit vägen. Smått irriterade och illa till mods då det var tillräckligt jobbigt att ens vara där. Vid 9.30 kommer en läkare och berättar hur det hela skulle gå till. Sa då att jag hade som värkar och att de gjorde ont. Hon skulle hämta smärtlindring. Hon sa även att en bm skulle komma in med slidtabletterna som skulle tas.

    Inte förrän vid 10 kom bm, fick då citidon. En sköterska kom och lade in en metallpotta i toaletten... Det var där i barnet skulle komma. Kände mig så tom och ledsen att mitt barn skulle komma i nåt så kallt och hårt! Men de sa att det är så det går till.

    Runt elva var maken tvungen att gå och fixa lunch till lillen som var med. Kändes jobbigt.

    Vid 11.15 hade värktabletterna inte hjälpt nåt, istället hade värkarna blivit mer smärtsamma. Kallade på bm och hon hämtade morfintablett och satte infart så jag kunde få morfin där nästa gång.

    Vid 11.40 kände jag att smärtan liksom drogs neråt. Fick i princip springa till toaletten. Väl där förstod jag vad som skulle hända. Ringde på bm, sköterska, vem som helst!! Men det dröjde många långa minuter innan nån sköterska kom. När det väl kom en hade barnen kommit ut. Grät ut till sköterskan att hämta bm NU! Barnet har kommit!! Men sköterskan som jobbade den dagen verkade inte helt frisk så hon ställde sig med sitt ansikte rakt i mitt och bad mig upprepa. Vilket jag gjorde, högre och mer frustrerad men också chockad och rädd. Hon gick iväg och efter flera minuter kommer hon med bm. Då hade även moderkakan kommit ut. Jag satt och grät på toaletten, skakade otroligt mycket (chock?) och fick hjälp till sängen. Väl där kunde jag ta min telefon och texta till maken med skakiga händer att barnet kommit ut. Han kom snabbt och vi kramades och grät länge länge.

    Sköterskan kom in och sa att nu fastar jag. Sen skyndade hon sig iväg. Jag var helt matt och ledsen och förstod inte varför. Hon gav ingen förklaring och jag han inte fråga varför heller.

    Efter en stund kom de in med vårt lilla barn. En liten liten bebis, runt 14 cm lång (mina mått) så liten och söt, men mer som gjord av gelé, så ömtålig och mjuk såg han ut att vara. Han hade en liten vätskeansamling vid käken för han legat ett tag i magen.

    Jag sa att jag hade velat ha hand och fotavtryck men såg att det inte hade varit möjligt med honom som han var. Hans händer såg alldeles för mjuka och sköra ur så de skulle nog gå sönder om man bara nuddade.

    Vi fick ha honom hos oss ett tag och jag tog lite bilder.

    Maken var tyvärr tvungen att åka för att hämta våra äldre barn på förskolan.

    Hela dagen var fylld av sorg. Jag grät igenom hela dagen och var helt matt när klockan var runt 16. Kunde inte röra mig alls.

    Läkare eller bm kom med info men jag hade knappt ork att lyssna. Jag stannade en natt för att vila upp mig.

    Hela denna upplevelse var så fruktansvärt hemsk och jobbig. Jag hade hoppats på att få mer stöd av vården när jag var där men det fick jag inte. Det kändes så kallt och ovälkommet alltihop :(

    Jag bad att de skulle obducera varför detta skett men inget svar än.

    Själsligt mår jag fortfarande dåligt. Jag känner sån enorm sorg och saknad. Det hugger i hjärtat varje gång jag ser en syskonvagn, för vi hade planer på att köpa en när bebisen skulle komma. Eller när jag ser gravida. Min syster är gravid och det för så ont att veta att jag också skulle kunnat vara det samtidigt som henne :( och min inställning att få vara hemma med minstingen och bebisen.... Jag har så svårt att släppa den och lägga om planeringen helt. Maken vill att jag ska söka jobb omedelbart pga vår ekonomi. Men jag orkar inte!! Jag klarar inte av att gå till nåt jobb nu såhär tätt inpå! Lillen har inte ens fyllt ett och jag tyckte det är för tidigt att gå på förskola redan nu!

    Ibland säger han sig förstå men dagen efter kan gnället om ekonomin komma igen. Jag blir så ledsen och nere när han inte förstår.

    Jag orkar knappt träffa mina släktingar, både de som vet vad som hänt och de som inte vet nåt. Jag vill inte spela falskt glad, jag kan bara inte göra det.

    Tack till er som orkat läsa ända ner hit.

  • Tis 3 maj 2016 21:43 #10

    Åh fy! Vilken hemsk läsning :( Du borde verkligen ha fått bättre vård tycker jag. Fick du prata med någon efteråt? Har du kontakt med någon psykolog för att bearbeta vad du har varit med om?

    Usch, det där ska ingen behöva uppleva :( Jag är så ledsen för din skull!

    Massa styrkekramar till dig!

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll