Vi kommer ingen vart i diskussionen

En väninna till mig var i liknande sits. Han var benhård för en abort. Hon vägrade. Världens bråk. Så en dag när han var på jobbet så packade hon sina saker med hjälp av familj och vänner och flyttade. Han hörde inte av sig på flera månader och var riktigt otrevlig mot henne då hon gjorde några kontaktförsök. Hon födde barnet och skapade ett eget liv. Hon uppgav honom som pappa men tog inte mer kontakt med honom. En dag efter några år tog han kontakt och krävde att han skulle ha barnet halva tiden. Då var han plötsligt mogen för att ha barn, tyckte han. Givetvis fick han inte bara ta barnet 50 % men han fick umgänge. Han ville dessutom gifta sig med henne och han ångrade ju sitt beslut tidigare.

Mamman var ju dock färdig med honom för länge sen och han går ännu och suktar efter henne och barnet och kallar de för sin familj.

Gör inte abort för någon annans skull. Bara om det känns rätt för dig i ditt hjärta.

Även om det har varit tufft ibland för mamman i ovanstående text så har hon aldrig ångrat sitt barn. Och vi är många som backat upp på henne, varit barnvakter och hjälpt till. Hon är stark och klok och vet vad hon gör.

Du skriver att du inte vill utsätta din kropp för ett sådant ingrepp. Jag antar att du egentligen menar ditt psyke eller samvete? För en abort är ett väldigt mycket mindre "ingrepp" för kroppen än vad en graviditet och förlossning är.

Valet är ditt, men kan du tänka dig att bli ensamstående småbarnsförälder? Det tycker jag att du ska räkna med om du väljer att behålla. Ändrar han sig och hoppar på tåget så är det en bonus. En annan relaterad fråga är ju om du vill fortsätta ert förhållande efter en eventuell abort, det är ju drygt att känna att det är något man tvingats göra för den andres skull.

Skulle inte påstå att han är benhård på en abort men det är vad han känner och vill just nu.

Han säger att han stöttar mig om jag behåller men tycker att jag är egoistisk om jag gör det.

Jag tycker att han är egoistisk om han verkligen vill att jag går igenom en abort.

Och det är den psykiska påfrestningen jag främst tänker på men för 15 år sedan gjorde jag en medicinsk abort som inte gick bra. Fick mycket fysiska besvär en lång tid efter men fortfarande än idag ångrar jag delvis att jag gjorde den. Mådde fruktansvärt dåligt efteråt och var nedstämd och väldigt ledsen i nästan två år efter.

Vi var 15 år då.

Det han menar nu med att tiden inte är rätt är att vi är mitt uppe i en renovering som blir klar till hösten om inte byggstrejken ställer till med förseningar.

Annars har vi det bra ekonomiskt, vi har varit ett par i 16 år och vi är nöjda med tillvaron.

Jag vill inte bli ensamstående. Jag vill heller inte göra en abort. Hur jag än vänder och vrider på det har jag arslet bak. Pest eller kolera. Om jag gör en abort har jag svårt att tänka mig en framtid tillsammans med honom och då blir jag ensam ändå.

men herregud, ni är vuxna, och varit ett par i 16 år?han vill inte ha barn mitt i renoveringen?omogen tölp. barn kommer inte hur som helst. 
behåll du, antagligen kommer han att stanna och allt blir bra. kommer han ej stanna klarar du dig.
jag fick mitt första barn som 21, oplanerad med ett one night stand. han "krävde" abort. jag vägrade. idag är det snart 10 år sedan. VI har nu 4 barn och är gifta ;D

Oj, jag hade gissat att ni var i tidiga 20-årsåldern. Har ni varit ett par i 16 år, har hus och jobb så ... Tycker jag verkligen att du ska konfrontera honom och fråga: Vill han ha barn alls? Vad är det han vill vänta på?

Är det inte renovering så kommer det var drömresan, befordran, spara lite mer buffert inför föräldraledigheten eller nåt annat som är ivägen. Jag tror att han antingen har kalla fötter bara eller så vill han helt enkelt aldrig ha barn, och då är det ju hög tid för tack och hej ändå om du vill hinna träffa någon ny.

håller med dig. tycker verkligen inte det finns skäl för abort? det skall vara en nödlösning, om ett barn vore katastrof. inte att man planerat måla villan , och en unge vore i vägen?

Ja det är ju ett konstigt och dåligt argument tycker jag som behöver genomlida en eventuell abort.

Hade det varit så att sjukdom, arbetslöshet eller någon annan kris i livet stod ivägen hade jag haft större förståelse. Nu känns det mer som att han får panik inför en stor omställning. Det är några väldigt bekväma år vi haft tillsammans när vi ändå är så pass gamla, har bra ekonomi och inte har haft barn att ta hänsyn till.

Samtidigt som jag vill respektera hans känslor och önskan känns det otroligt fel att hans bekvämlighet ska prioriteras framför liv.

Vi har en lång historia tillsammans och jag hoppas på en fortsättning.

Tog det lång tid för din att smälta beskedet?

Läste igenom tråden och detta fick mig att brista ut i skratt . Underbart!

Men oj! Jag trodde ni var tonåringar eller unga vuxna!

Då är nog problemet större än att ni renoverar just nu.... Och om renoveringen ska vara klar till hösten så är det ju lugnt.

Så vad väntar han på egentligen? Eller vill han inte ha barn alls?

njaaa? vi var ju inte ett par. efter halva graviditeten var det bättre? men vi var unga och ganska mycket drama o svartsjuka ;D när barnet föddes(han var med) levde vi som familj men var ej ett par. han ville inte. men när sonen var 6 mån blev vi ett par. tror att kanske din kille kommer att acceptera snabbare. antagligen när du gjort ditt beslut, nu lever han säkert lite i hoppet att du skall gå enligt hans vilja.
du vill ju behålla, så säg det. jag vill behålla och vill inte göra abort. skulle du göra det är det endast för hans skull, och finns ingen rimlig orsak.  låt han smälta det ett tag.

haha joo,vi har en lite speciell historia ;D båda lika envisa. och mannen min säger efter varje barn,att det e sista? men hoppsan, sen har det kommit flera, för han säger " det kan ju inte vara fast i en gång " ;D

Tanken var att vi skulle börja försöka efter nyår när vi landat i allt efter renoveringen och vi har en resa på 3 v inbokad över jul.

Känns som att han krisar väldigt över att vi inte följer tidsplanen. Han är väldigt ordningssam och lite av ett kontrollfreak. Saker och ting ska bara vara på ett visst sätt, och hans sätt är naturligtvis det bästa. Normalt sett har jag inget problem med det. Låter honom hållas eller smyger in små förändringar när jag tror att han inte märker av det.

Och nu är han lite som han i filmen I rymden finns inga känslor. Han har stängt in sig i sin tunna och lagt locket på. Låtsas som att graviditeten inte existerar och tror nog att problemet försvinner om vi inte pratar om det.

Om någon dag kommer han säkert med en manual han skrivit ihop på datorn. En slags åtgärdsplan.

1. Ring kvinnokliniken

2. Utför aborten

3. Fortsätt med livet enligt plan

så han vill göra abort nu,men försöka om ett halvår? blir riktigt arg,hoppas du också är det.hans tankesätt är skamligt. är ingen abort motståndare,men vi talar ändå om ett barn,eller i allafall blivande barn. ta med honom på ultraljud,så ser han. hjärtat slår ju redan i v 7 typ?hur skulle du känna om han nu fick sin vilja igenom,och det inte blev nån ny graviditet sen, det inte skulle lyckas,eller barnet hade nåt fel och ni eventuellt skulle hamna avbryta? sedan anser jag att vuxna människor som lever i ett förhållande, BÖR skydda sig om barn e big nono?.

Jag kan bara skriva hur jag själv skulle göra.

I ditt fall skulle jag behålla barnet. 

Om du gör en abort mot din vilja, kommer ert förhållande inte bli sig likt igen. Och det kommer det ju inte bli ändå, om du väljer att behålla. Så av två "onda" ting skulle jag välja att behålla. 

Jag ska berätta en hemlighet för dig. Det finns egentligen aldrig någon rätt tid att få barn. Är det inte ekonomin, så är det boendet, är det inte det så är det jobbet, eller att man har känt varann för kort tid, eller att man just fått ett barn tidigare, eller att man är för gammal/ung etc.

Fråga runt bland dina vänner och hör efter hur många som var noggrant planerade. Det kanske inte är så många och det blev folk av dem ändå.

Her-re-gud!

Mycket dumt har jag hört.

Här är en annan checklista:

1. Ta livet som det kommer.

2. Lev livet medan tillfälle ges.

3. Fundera på om detta är mannen du ska dela hela ditt liv med.

Eftersom jag har berättat om en kompis så ska jag nämna min faster också. Hon gjorde alltid som hennes man sa. Hon gjorde abort för att han ville det. Åren gick, han tyckte att han tjänade så mycket att hon skulle vara hemmafru. Hon gjorde som han ville. Han tyckte att de skulle vänta med barn. De väntade. Och väntade. Och väntade. Och.....

Han träffade en ung kvinna som han gjorde på smällen tre gånger på raken. De gifte sig och han kastade ut faster ur huset. Så nu sitter hon där och är bitter. Hon har inga pengar, inga barn eller barnbarn och ingen man heller. Bara skulder och en fd som fifflade med allt och övertalade henne om att ta emot en engångssumma vid skilsmässan. Hon fick 50 000 kr och han resten. Hon gjorde som han sa. Ville ju inte säga emot. Så ingen utbildning, inget jobb, inget körkort (han tyckte ju inte att hon behövde det), ingen familj.....

Jag är pappa till tre barn. Inget av dem har varit planerat egentligen. Det första barnet föddes när jag var 21 år. Jag ville att min sambo skulle göra abort. Jag var inte beredd och ganska rädd. Mest för att jag inte skulle kunna plugga och för att vi inte hade ett riktigt boende. Tiden var inte rätt. Min sambo hade fått besked att hon inte skulle kunna bli gravid och ville därför behålla barnet. Så blev det. Vi rättade livet efter de nya förutsättningarna och blev en lycklig familj. Jag pluggade och det blev ett barn till. Inte var det rätt tid. Vi köpte hus, bytte jobb, blev chef, flyttade, köpte nytt hus, bytte jobb osv. Vi levde som folk gör mest. Sen blev det en sladdis. Inte var det rätt tid. Karriären för fan. Ja, ja det gick bara bra med karriären för oss båda ändå. Sista barnet var dessutom svårt funktionshindrat och krävde specialistvård på annan ort. Vi flyttade igen. Köpte nytt hus, bytte jobb osv. Nu är barnen vuxna och lyckliga självständiga individer. Framgångsrika i sina respektive jobb dessutom. Jag och min sambo är skilda. Men inte fan beror det på att barnen föddes på fel tid. Det har helt andra orsaker.

Sensmoralen då? Många män är inte beredda att bli förälder innan barnet fötts. Nånsin. Sen, när barnet är fött mognar mannen och blir en jättebra pappa och partner. Fast han trodde hela livet skulle raseras nio månader tidigare. Jag tror det ligger lite i sakens natur. Att man som man räds det stora det innebär att bli pappa. Man vet vad man har, men inte vad man får liksom. Det gäller sannolikt i större utsträckning för män med stort kontrollbehov.

Rådet till TS är: behåll barnet. Blir det separation så blir det därför att mannen inte fixar ett barn. Det skulle han inte gjort om tiden var rätt heller.

Gör TS abort blir det kanske separation i alla fall. Fast då på grund av hennes förändrade syn på sin man.

Jag har byggt och renoverat många gånger under barnens uppväxt. Det är ju en del av livet för guds skull. Hur ska ni göra när det måste bytas kök om tio år? Eller läggas nytt tak? Eller dränera om grunden?

Man kan inte i förväg säga hur man vare sig reagerar psykiskt eller fysiskt på en abort. En väninna till mig skulle göra abort medicinskt och höll på att stryka med. Tack och lov var hennes make läkare och tvingade henne till akuten annars hade hon inte funnits här idag. Så att generalisera och säga att abort är ett lindrigt ingrepp är felaktigt. Ett ingrepp är alltid ett ingrepp. 

Han vill att ni tar bort barnet för att ni råkar vara mitt uppe i en renovering? Har han något som helst respekt för liv över huvudtaget?

Jag är inte abortmotståndare, men det där var nog en av de mest idiotiska anledningar jag hört för att utföra en abort. (Och sedan försöka igen om några månader?)