Rädsla för kejsarsnitt

Fråga don BM så vet hon garanterat vart du ska vända dig :) skulle tro att du får psykologhjälp, kanske även lite stöd från specialistmödravården.

Jag var jätterädd för detta under min första graviditet, fick gå till mvc/bvc-psykologen på samtal under graviditeten. Sedan blev det inte snitt ändå som tur var. Det hjälpte inte så mycket men kanske hjälper dig. Metoden hon använde är väldigt bra vid just ptsd vilket jag inte hade, var bara rädd. Fråga gärna om emdr-terapi.

Jag tror definitivt det kan finnas möjlighet för mig till fortsatt samtalsstöd om jag vågar mig på ytterligare en graviditet. Vore dock skönt att höra från någon annan som haft liknande erfarenhet. Känner mig verkligen otroligt ensam då det kommer till att vara så fruktansvärt rädd för kejsarsnitt.

Vad var det med snittet som gjorde dig så rädd? Och vad var orsaken till att det blev snitt? Du behöver såklart inte svara om du vill. Tänkte bara om man kunde bedöma risken att det blir snitt en gång till. Själv fick jag planerat snitt pga säte (och det blev en positiv upplevelse för mig) men om jag velat hade jag kunnat välja att föda i säte, de var väldigt positiva till det. Och så har de sagt att ingenting egentligen tyder på att det skulle behöva bli snitt nästa gång.

Anledningen till kejsarsnitt var säte även för mig. Under graviditeten mådde jag jättebra och allt såg normalt ut, jag såg fram emot att föda mitt barn och kände mig otroligt nyfiken och glad över att få vara med om en förlossning. Det enda jag var rädd för var att på något vis bli pressad till EDA eftersom jag absolut inte ville vara bedövad på ett sätt som skulle få mig att tappa kontrollen.

När jag fick veta att barnet låg i säte kände jag mig berövad på upplevelsen, jag skulle inte ens få känna värkar. Graviditeten förvandlades till en sjukdom med ständiga läkarbesök. Eftersom min barnmorska varit på semester och inte kunnat träffa mig på några veckor gjordes upptäckten allt för sent för att en vändning skulle vara möjlig, ändå tjatade jag mig till två vändningsförsök (som misslyckades).

Sista månaden i graviditeten fanns det inget barn i min mage, bara en sjukdom som skulle botas genom en operation. Att föda i säte ville de inte rekommendera trots att jag hade velat. Sista två veckorna i graviditeten ville jag bara att dagarna skulle gå så långsamt som möjligt, varje ny dag innebar att jag kom en dag närmre det jag var rädd för och det fanns över huvud taget ingen längtan efter att bli förälder. På jobbet stängde jag dörren till mitt kontor och satt bara och grät.

Morgonen den dagen jag skulle opereras var jag paniskt rädd, det jag mins i efterhand är mest hur vidrigt tvålen jag skulle tvätta mig med luktade och hur svamparna rev mot huden, jag grät och skrek att jag inte ville. I operationssalen drabbades jag av panik, trots det lyckades de lägga spinalbedövningen men tydligen kastade jag mig av britsen efteråt och då togs beslut om att söva mig. När jag vaknade var magen borta och jag fick ett barn. Jag har fått den finaste bebisen som finns, men det kommer aldrig att kännas som samma barn jag hade i min mage.

Minnena av första dagarna är bara kopplade till smärtan från såret och den bedrövelse jag kände över att inte ha fått föda eller vara med om då mitt barn kom till världen. Jag kan inte över huvud taget minnas att jag hade min son bredvid mig. Jag känner mig trasig, någon har rotat i min mage trots att jag skrek att jag inte ville. Ärret har läkt bra, många skulle säga att det nästan inte syns, ändå blir jag tårögd så fort jag ser det och jag har helt slutat titta på min mage eller att vara naken annat än i duschen.

Oj, det låter inte alls kul. :( Men skönt åtminstone att du fick ut nåt positivt av det, ditt barn. Kunde de se nåt om orsaken till säte, alltså t.ex om livmodern hade en speciell form? Annars tror jag du har mycket goda chanser till normal förlossning nästa gång, det är iaf vad de sagt till mig. Sen OM det ändå blir säte igen så verkar det som allt fler landsting, liksom det jag tillhör, övergår till att rekommendera sätesförlossning. Mig försökte de verkligen övertala till det, men jag tyckte det lät läskigare än snitt.

Mig skrämde de till kejsarsnitt, vilket jag i efterhand ältar något fruktansvärt. Man läser så ofta om kvinnor som trots extrem förlossningsrädsla blir nekade kejsarsnitt (vilket jag tycker är hemskt eftersom allt som hör till barnafödande är otroligt emotionellt och skapa djupa trauman). I mitt fall handlade det om motsatt rädsla, något som inte på något vis togs på allvar?kanske eftersom det inte är så vanligt?

Det går inte en dag utan att jag ältar kejsarsnittet trots att jag rationellt sätt vet att jag borde vara lycklig över att ha fått ett friskt och piggt barn. Har aldrig tidigare i livet varit deprimerad, men detta har slitit enormt på mitt psyke.

Efter mycket om och men ska jag få komma till läkare för att utreda om det är något med min livmoder som förorsakade säte, samt titta på hur ärrvävnaden efter kejsarsnittet ser ut. Är självklart livrädd för att ärret på livmodern ska leda till att moderkakan sätter sig fel och gör så att jag inte kommer kunna föda. Känner mig så vidrig som då kanske skulle överväga abort för att slippa gå igenom samma sak igen.

Du ska kräva uppföljning och kuratorstöd för att bearbeta detta!

Jag tror absolut du kan gå aurorasamtal inför nästa barn och jag tror du verkligen behöva släppa dina känslor och förväntningar på "hur en förlossning ska vara". Du har fött barn. Och din förlossning är inte mindre förlossning för att det blev ett snitt.

Vi kan inte påverka vår förlossning, den blir som den blir och det måste få vara ok. Det är ytterst sällan det blir exakt som man vill ha det.

Tack så jättemycket!

Jag har verkligen en känsla av att inte ha fött barn. Bara att säga "när min son föddes " känns fel, eftersom jag över huvud taget inte var medveten när han kom. Istället säger jag "när min son togs ut ", vilket bara är sorgligt.

Har hört av mig till en kurator och jag kan få komma dit om en månad. Känner ett väldigt stort behov av att få prata med någon.

Det du gör när du säger "när min son togs ut" är att bekräfta för dig själv att du gjort "fel". Jag tror absolut att du kan lära om, men i små steg. Kanske kan du börja med att säga "när min son kom" och sen öva på att säga att han föddes.

Har du funderat på varför du reagerade som du gjorde? Att vara ledsen, rädd och besviken är en sak, men din reaktion blev ju oerhört stark. Hade du kopplat ihop det här med en annan jobbig känsla/rädsla/uppelevelse?
(Det må låta flummigt, men jag var väldigt flygrädd i många år. Jag trodde att jag var rädd för att flyga, att planet skulle krascha och att jag skulle dö. Först efter ett par år kom jag ihåg den där flygningen innan jag blev rädd. På en grekisk flygplats fick jag ett blodtrycksfall. Jag minns att jag var rädd att inte få följa med planet om jag inte kunde stå upp och att jag skulle hamna på nåt grekiskt sjukhus. Sen kopplade jag ihop den obehagliga känslan av blodtrycksfall och rädslan med flygning - och grattis, där hade du flygrädslan).

Jag tror absolut att du ska prata med någon. Jag tror dock att du behöver något mer än bara en kurator. Du behöver hjälp att få verktygen för att hantera det hela. Har du möjlighet att söka pyskologhjälp privat? Det kostar ju en del, men kan gå betydligt snabbare än en månad framåt.

Och du, varmt lycka till!