Så sjukt orätvisst att inte kunna föda vaginalt!

Det är väl inget att gnälla för? Förlossningen är en otroligt liten del i att få barn sammantaget. Sluta vara så bitter!

Men herregud. Fokusera på att önska att allt är bra med ditt barn istället, inte att DU får någon slags dröm uppfylld. Långt ifrån alla förlossningar ser ut så där som du beskriver det.

Du kommer ju snart att få träffa ditt barn! Är det inte det som spänningen handlar om, att snart får vi äntligen träffa vår fina bebis?

Ett kejsarsnitt kan också vara en fin och underbar upplevelse.

Men vet du ens med säkerhet att det blir snitt eller baserar du det bara på hur det gick med första? (sorry förstod inte riktigt).

Det är väl inte alls helt ovanligt att förstföderskor är svåra att sätta igång, kan du få komma igång spontant den här gången är jag helt övertygad om att du har mycket bättre chans att kunna föda vaginalt.

Ursäkta min nyfikenhet men vad var det som gjorde den vaginala förlossningen misslyckad förra gången? Är det saker som absolut kommer att ske denna gång med eller är det rädslor för att det kommer att sluta med snitt igen som gör att du inte vågar försöka trots att du innerst inne vill ha en vaginal förlossning?  

Jag hoppas att du kommer att få en positiv upplevelse av din förlossning trots snitt <3

Jag förstår att du är bitter! Strunta i vad andra här säger, man FÅR känna sig besviken och snuvad på förlossningsupplevelsen.

Min första graviditet hade jag gått hela graviditeten och förberett mig och peppar mig själv inför förlossningen. Sen slutade det med igångsättning som funkade och akutsnitt. Med nr 2 tänkte jag mig verkligen en vaginal förlossning eftersom jag vet att jag inte kommer skaffa fler barn. Så det var liksom sista chansen.
Vattnet gick, men sen hände ingenting. Låg på förlossningen och väntade i 2 dygn innan dom kunde tänka sig att börja med igångsättning och då gav dom min kropp 4 timmar, men tyckte för lite hade hänt, så slutade med snitt igen. Jag var arg och besviken och grät. Jag ville verkligen inte ha snitt. Inte för att jag var rädd eller orolig utan bara för att jag så gärna ville uppleva en vaginal förlossning. Var arg på personalen som envisats med att vänta så länge med att börja sätta igång mig och det var mycket "tänk om.." Funderar ibland på det än. Över ett år senare..

Men är du säker på att det blir snitt denna gången? Är det planerat snitt då?

Hej TS.

Förstår din känsla. En av mina sorger i livet är just att jag inte kunnat föda vaginalt. Men vet du om det kommer bli snitt även denna gång?

Mitt första barn blev det ett akutsnitt på, efter igångsättning och 24 timmars värkarbete. Blev sövd och förlorade massa blod. Blev deppig efteråt och kände mig relativt misslyckad.

Andra barnet hade jag gett mig tusan på att föda vaginalt. När det började närma sig BF konstaterade de att bebisen var väldigt stor. De rekommenderade ett snitt, då förlossningen antagligen skulle sluta i ett akutsnitt den gången också. Jag gav det chansen till BF och sen det blev ett planerat snitt. Vilket var väldigt fint och jag kände mig inte snuvad på upplevelsen den gången. Väldig skillnad mot akutsnitt.

Mitt sista var ju tvunget att bli ett planerat snitt. Fick ett datum och samma natt gick vattnet och värkarna satte igång. Så det blev ilfart med taxi till BB. Där de försökte stoppa värkarbetet. Väldigt glad att jag fick uppleva den biten.

Grattis till bebisen och lycka till!