Hjälp mig älska min baby :-( (lååååångt)

Jag är så ledsen. Och känner mig så hemsk. 

Jag har två friska döttrar, båda planerade och mycket efterlängtade. Den första föddes 2014 och jag älskade henne mer än livet självt ända från början. Ett så vackert, perfekt och på alla sätt fullkomligt barn hade jag aldrig trott kunde finnas. När hon var ca ett halvår blev jag gravid igen och glädjen var stor! Vi skulle få ett till underbart, fantastiskt barn! Precis som första gången fortlöpte graviditeten väldigt enkelt, det här barnet växte till och med bättre än det första (som var något liten när hon kom) och vi såg fram emot att bli föräldrar igen.

Så kom förlossningen. Den var odramatisk, snabb och helt utan komplikationer. Vi åkte hem samma dag, med vår lilla... bortbyting?!? Det var en flicka till och hon var frisk och välskapt, men inte alls något söt bebis. Det märkliga var att inte ens jag, mamman, tyckte att hon var söt. Att jag inte omedelbart blev helt galet förälskad i min nyfödda antog jag berodde på att det var så MYCKET med allt, storasyster var bara 15 månader och jag var ensam med dem eftersom maken gick tillbaka till jobbet efter bara några få dagar. 

Då började helvetet. Min älskade stora flicka förvandlades till en liten tyrann. Visst hade hon varit passionerad sedan tidig ålder, med både vredesutbrott och skrikattacker som med råge överträffade något jag sett hos jämnåriga barn. Under graviditeten var jag ständigt orolig för att hon skulle kasta sig mot magen eller sparka mig eller göra så att jag föll olyckligt osv. Och när lillasyster väl var född blev det ännu värre. Hon är hemskt rar mot sin syster, men vill gärna ha min fulla uppmärksamhet (vilket inte är så konstigt i den åldern) och om hon inte får som hon vill blir det RASERIUTBROTT DELUXE. 

Hela detta med storasyster och hennes temperament är en sak. Men det tär ännu mer på mig att jag inte förmår älska min lilla baby. Jag tycker inte hon är särskilt söt (bara när hon sover) och jag jämför hela tiden med känslorna jag hade när jag fått hennes syster. Naturligtvis håller jag henne, kramar och gosar och bär nära, leker och nojsar och skrattar när jag byter blöja och det är klart att det är jätterart när hon skrattar och tittar och man ser att hon tar in omvärlden. Men det plågar ihjäl mig att jag inte riktigt kan älska henne som man ska älska sitt eget barn. Jag tar hand om henne och jag är öm mot henne, men inombords gråter jag, för att detta lilla barn förtjänar ju att bli älskat! Det är så OUTHÄRDLIGT SORGLIGT att en liten bebis som inte bett om att få komma till världen ska få en mamma som jag, som inte älskar henne. Alldeles från början tänkte jag att jag måste ge det tid, att det skulle komma vartefter, att det ju var en stor omställning att ha två i stället för en osv. Men nu är hon ett halvår. Och hon är bara där. Som en liten märklig inneboende här i huset.

När storasyster var bebis så kunde jag knappt sova eftersom jag var så rädd att hon skulle sluta andas. Med lillasyster är jag helt nonchalant, bara lägger henne för kvällen och tittar till innan jag går till sängs (hon sover i vårt sovrum, bredvid vår säng) och sen är det bra. Jag är inte rädd att katterna ska gå dit och kväva eller riva henne, som jag var med storasyster. Ibland har jag undrat om jag faktiskt skulle sörja om hon dog. Eller skulle jag bara "jaha, det var ju synd när man nu har lagt ner så mycket jobb..."  

Storasyster går hos dagmamma på dagarna nu, jag är hemma med lillan. När jag hämtat stora tjejen är det KAOS KALEBALIK INFERNO VANSINNE resten av kvällen. Hon skriker skriker skriker kastar sig på golvet slänger saker och jag vet inte allt om jag inte ägnar all tid åt henne OCH gör precis det hon vill. Det är SKITJOBBIGT. Maken kommer hem mellan 19 och 20 och då avlastar han och jag ordnar middag och sen kaosar vi isäng hela cirkusen och sen blir det lite lugnt en stund, men jag är sååååååå trött. 

Jag har ju tänkt att det kanske är för att jag är SÅ UTMATTAD som känslorna inte kommer, att jag skulle älska min lilla babyflicka en hel massa miljoners miljarders om jag bara hade mer ork och inte var så sjukt stressad av storasysters "krav". Och samtidigt har jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag blir arg till slut när hon bara vrålar och härjar. Varenda kväll tänker jag att jag ska ha mer tålamod, inte bli arg när hon ylar och kränger och kastar mat och slänger sönder saker och bara gör tvärtemot allt jag säger. Men jag blir ju arg igen och igen och igen. Och mitt i allt börjar såklart lillan skrika och så står jag där med två arga/ledsna/rädda/jag vet inte vad? barn och känner mig helt uppgiven.

Men det värsta är att jag inte älskar min lilla baby. Det kan jag aldrig förlåta mig själv för. Finns det ingenstans man kan vända sig för att få hjälp med att börja älska sitt barn? Jag har läst om kärlekslösa mammor och det är så fruktansvärt och nu är jag en sån. Jag ska aldrig aldrig visa det, men i mitt hjärta finns den här gigantiska sorgen och den kommer aldrig att gå över. 

VARFÖR KAN JAG INTE ÄLSKA MITT BARN?