Rädd för mf kan inte njuta av graviditeten

Jag har varit jätteorolig i den här graviditeten eftersom jag fick mf precis innan. Tyvärr kände jag inte att nåt lugnade mig i början. Hade också bruna flytningar ibland och blödde även färskt blod så fick göra vul i v 7, 8 och 10. Det var visserligen lugnande för stunden men några timmar senare var jag lika orolig igen. Så jag tycker inte du ska göra fler vul om det inte händer något för jag tror att de skapar mer oro hos dig än lugn i längden. I v 13 gjorde jag kub-ul och det var första gången jag kunde glädja mig åt graviditeten och börja våga tro på att det faktiskt kunde gå bra den här gången. Men oron hängde ändå i länge efter det. Var väl efter rul som jag började njuta av graviditeten och planera framåt. Det var ungefär då jag började känna bebisen röra på sig varje dag. Nu är jag i v 35 och allt har gått bra. Tyvärr är det ju inte så mycket annat att göra än att vänta ut det och försöka tänka positivt, hur svårt det än är. Jag försökte tänka som så att om det skulle sluta med mf igen så kommer jag bli jätteledsen men jag kommer inte bli mindre ledsen om jag har gått och intalat mig själv att det kommer bli mf än om jag tänker positivt och att allt kommer gå bra. Jag kommer bli lika ledsen i vilket fall så då kan jag lika gärna försöka må så bra som möjligt! Jag håller tummarna för, och tror, att allt kommer gå bra för dig. Lycka till!

Tack för ditt svar!

Ja, du har ju helt rätt. När jag fick mitt MA blev jag ju varken mindre chockad eller ledsen för jag konstant gått runt och varit rätt för det.
Jag ska försöka slappna av nu och vänta tills jag kan börja lyssna på hjärtat. 
Eftersom jag hade blod och bruna flytningar förra gången tänker jag ju klart att det kan vara ett dåligt omen eftersom jag har det nu också men det behöver ju inte höra ihop. Förra gången hade jag även blod bakom livmodern vilket enligt doktorn kunde vara ett dåligt tecken. Och det har jag ju inte haft denna.
Är det meningen vi ska få denna bebisen så får vi den. Så måste jag tänka. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det blir så.

Min första graviditet kom på 9:e försöket och jag var så glad att jag lyckats bli gravid att jag inte blev särskilt upprörd när jag fick mf i v5+0.
Sedan tog det 9 månader till innan jag blev gravid igen, och under den tiden hann det upptäckas att min ena äggledare var förstörd och jag la all min tid på att tjata till mig en operation för att ta bort den.
Efter operationen upptäcktes att jag var gravid igen, men graviditeten avbröts i v10 då den var ofostrig.
Både jag och min kille tyckte andra missfallet var jättejobbigt, och vi gjorde uppehåll i verkstan. Jag pratade med en kurator några gånger. Vi fick remiss till IVF då problemet som fanns med min äggledare ofta är dubbelsidigt, men bestämde oss för att göra ett försök till innan vi startade och jag blev gravid.

Jag var LIVRÄDD, drömde mardrömmar, gick och oroade mig för precis allt.
När jag var i v14 och vi hade gjort KUB med strålande resultat pratade jag med en bekant som själv fått två mf och sedan fått avbryta i v19 pga hjärnbråck och nu hade gjort RUL med sin fjärde graviditet och sett att allt sett bar ut.
Hon sa till mig: "Jag har varit gravid i sammanlagt 46 veckor och inte njutit ett dugg. Nu har jag 22 veckor kvar och nu tänker jag njuta av resten av graviditeten vad som än händer!" 

Jag har försökt hålla mig till det, och det har gått rätt bra. Under hela tredje graviditeten hade jag "utredning" som mantra, och lyckade shålla oron i schack.
Únder fjärde (som slutade med MA) och femte har jag också lyckats hålla mig lugn och försöka njuta så mycket det nu går med illamående, sammandragningar, blödningar och annat myspys som hör till

Det är inte på något sätt enkelt att slut oroa sig, men man får försöka hitta ett sätt som fungerar för att oron inte ska få ordentligt grepp om en. 

Oj vilken resa ni gått igenom! 
Jag känner igen mig i det din vän säger om att inte njuta trots jag bara varit gravid i ca 20 veckor inkl mitt MA i december men det är mer för jag känner att jag får gå igenom den jobbigaste perioden i början med att må illa och skit och sist fick jag inget för det. Är så rädd det ska hända igen men det hjälper ju inget till. Jag förstår det. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker..det är som något sjukt självplågeri av att inte låta sig vara glad i onödan. 
Jag ska försöka vara glad och se framåt nu, även om jag vet det är lättare sagt än gjort. Kan ju inte springa och göra ultraljud hela tiden. För det kan ju gå snett hur sent som helst även om att varit bra tills dess. Eller tom när barnet är fött. Kommer ju aldrig sluta oroa mig. Fast måste ju samtidigt leva under tiden.
Tack för ditt svar. 

Hej! Jag håller med de andra som har skrivit. Jag förstår verkligen att det är jättesvårt att skaka av sig oron men oron skadar ens psyke nåt enormt, det är värdelöst att behöva må så dåligt.

min erfarenhet då. Första graviditeten var jag inget orolig alls tills det började blöda, andra gången var jag så FRUKTANSVÄRT orolig att jag inte gladde mej någonting. Det var en jättejobbig tid och när det sen faktiskt blev missfall ett par veckor senare blev jag så ledsen när jag insåg att inte ens när allt var bra hade jag glatt mej. Jag bestämde där och då att nästa gång (om jag skulle lyckas bli gravid igen) så skulle jag fokusera på glädjen i att vara gravid och slå bort oron. Tredje graviditeten var jag så LYCKLIG, jag köpte små bebiskläder och var glad. Nu gick det vägen den gången men om det inte hade gjort det hade jag iaf fått vara glad några veckor. Så det är mitt tips. Ut och handla några små ursöta bebisplagg och tillåt dig att vara glad! Ingen sorg i förskott, det är bara sorgligt och ledsamt att inte njuta av när allt är bra. Om det inte går vägen så hanterar man det sen, man blir knappast mer eller mindre ledsen av om man har köpt några kläder och glatt sej. Det funkade för mitt välmående iaf. Hoppas du kan få må bättre snart, och såklart att det går vägen den här gången!

Om du har väldigt svårt att släppa oron tycker jag du ska prata med någon samtalskontakt. Det kan du få genom vc eller mvc. Jag gick till en psykolog efter mitt mf och även i början av den här graviditeten och hon hjälpte mig jättemycket!

Min grej för att överleva min nya graviditet är att jobba som en jävla dåre. Jobbar över och tar med jobb hem. Allt för att slippa tänka på graviditeten. Vet inte om det är att rekommendera men det har iallafall funkat någorlunda för mig. KUB om två veckor.

Sitter och väntar på akuten nu. Fick bruna flytningar imorse igen och orkar inte oroa mig mer. 3 veckor sen senaste vul. Vet inte ens vad jag känner just nu.