Ni som dumpar barnlösa vänner när ni får barn

Jag kan bara tala för mig själv och jag har alltid känt det som att det är "jobbigt" för vänner som inte har barn att umgås med mig och mina barn. Har väldigt energiska, bråkiga barn och ibland skäms jag nästan om jag umgås med någon utan barn. Folk brukar bli helt slut efter en kort stund och jag med. Skäms även när barnen bråkar/gnäller/trotsar m.m.
Så jag har nog mest tänkt att jag "skonar" mina vänner hur hemskt det än låter :/

Jag hade inte direkt några vänner när jag fick barn, så jag har inte dumpat några heller. Däremot blev det sociala umgänget med anhöriga reducerat till ett minimum ett tag. Fick tvillingar och karln jobbade långt borta. Ingen avlastning eller hjälp i närheten. Fanns varken tid för mig att sova, sköta personlig hygien eller sitta ner och äta (gick ner från övervikt till undervikt). Att jag inte hann svara på sms var liksom trist men givet.
Handlar det om att personer dumpade dig, eller befann de sig på gränsen till kaos och utbrändhet? Det kanske inte fanns någon tid alls att vara social på, hur mycket de än önskade? Vissa har det tufft under småbarnsåren.

Jag hade accepterat vilken anledning som helst bara att personen skickade ett sms och informerade mig om det. Dessa personer hade andra vänner dom umgicks med så jag tror inte det var tal om någon kris för deras del, jag tror det handlade om mitt livsval som stred mot deras.

Jag kan förstå ditt resonemang och det är aldrig lätt om någon har bråkiga barn som du beskriver. Jag hoppas iaf att du förklarade det för dina vänner så dom inte missuppfattade dig och lade skulden på sig själva.

Jag hade trott att mina vänner skulle anpassa sig lite mer när jag fick barn först, i stället blev det knappt att vi umgicks. Skitjobbigt ju när man har en bebis som är av den sorten att den kräver ständig uppmärksamhet och kompisen bara pratar på, förväntar sig att man ska kunna hålla igång en konversation eller göra någon aktivitet (typ gå och ta en fika eller se en konstutställning eller ha en picnic) samtidigt som de inte gör minsta ansats till att hjälpa till och bara pratar på när det är uppenbart att bebisen tar all tid. Jag blir så sjukt irriterad och besviken när jag tänker på det här. Är inte säker på att de uppfattade det, men jag anser att det var de som tog avstånd från mig eftersom att de la förväntningarna på umgänge så högt (ja, att föra ett samtal under första åren kan vara för högt satta förväntningar om bebisen ifråga är lagd åt det hållet). En kompis var ett undantag, hon kom hem en gång, sa "lägg dig och vila, jag fixar mat". Inget behov av prat, vi har kvar relationen och tre år senare kunde vi börja prata igen medan vi umgås... ????

Kan bara berätta hur det var för mig. Hela livet förändrades när jag fick barn. Första året var jobbigt med hela omställningen till att ha barn. Mitt barn hade dessutom kolik och skrek konstant. Led av kronisk sömnbrist och det var tur om jag orkade duscha och få i mig mat. Genomgick sedan en separation med en man som drog helt och lämnade mig med allt ansvar. Jobbade, hämtade och lämnade på dagis, fortfarande kronisk sömnbrist och en depression på det.

När det är så där har man inte riktigt orken att bry sig om sina gamla vänner. Man har nog att bara klara sig genom dagen. Jag umgicks mycket med andra småbarnsföräldrar och släktingar för man har mer gemensamt och kan stötta varandra. Energin räcker inte så långt som att hålla kontakten med andra som hamnat i periferin.

Det är först nu när mitt barn börjar närma sig skolåldern som jag börjar få ork att rikta min energi utåt. Så är det nog för många. Men mycket har ju givetvis hunnit hända under de åren. Man har blivit en annan människa med annan syn på livet och andra prioriteringar. Man rör sig i andra sociala cirklar. Andra människor har blivit viktiga. Man är en helt annan människa helt enkelt.

Är fortfarande vän med vissa av mina gamla kompisar. Andra är nuförtiden mer bara minnen. Men sånt är livet. Vissa hänger man ihop med hela livet. Andra glider man ifrån. Det var aldrig meningen att "göra slut" med vissa av mina gamla vänner. Det blev bara så.

Känner igen mig. Först trodde jag det berodde på tidsbrist osv men sen märkte man att de umgås flitigt med andra som har barn.. Verkar som de hellre bara träffar människor de kan prata bajskonsistens med men jag klagar inte för precis som "Mmm" skriver så är deras barn små monster och så jävla jobbiga så man blir botad från all barnlängtan för alltid. Fyfan vad skönt det är utan barn!

Tror vem som helst väljer sina barn först före sina vänner.

Sedan blir det också så när man är vuxen, många skaffar familj, har både jobb och sina släktingar. Bara det att ha barn är ett heltids jobb på 24/7.

Sedan kanske det blir så då man börjar leva väldigt olika liv, att man glider ifrån varandra.

Sen TS, lämnar du en sida av historien och det är hur du beter dig när du väl har umgåtts med dina väninnor. Kanske har de upplevt något från din sida som du själv inte har tänkt på?

Jag har full förståelse för det ni säger. Hade bara önskat någon form av förklaring så man visste varför dom plötsligt gick upp i rök. Oavsett sömnbrist, dålig förståelse från barnlös, depression osv så kan man väl bara skicka ett kort sms och förklara lite?

Jag skulle sällan prata vidare om kompisens unge skriker konstant eller uppenbart är dålig. Däremot kan det vara svårt att veta om man inte har barn när man kan prata och inte eftersom barn låter hela tiden. Alla har inte erfarenhet utav småbarn heller och då blir det lätt att man inte erbjuder hjälp för man har ingen aning om vad man ska göra.. Det ligger inte naturligt hos alla att komma med råd eller ta över och visa hur man ska göra heller, jag skulle nog tänka att mamman blir irriterad om jag som barnlös ska råda och tycka till. Barnkunskap eller ett genuint himlastormande intresse för alla barn man möter finns inte automatiskt hos alla kvinnor även om man kan vara en god vän utöver det. Men jag har förstått att det inte är värt något. Man måste själv vara mamma eller vilja ha barn någon dag, då räknas man.

Jag upplevde det som att de utan barn hade svårt att nöja sej med hemmafika och middagar där barn var med och kunde störa. Och tyckte det var jobbigt om man syällde in med kort varsel . Helt förståeligt. De gjorde annat som att gå ut på restaurang eller paddla kajak och vi gled isär. Mrn det där att man måste vara mamma el vilja ha barn för att räknas, det tror jag att du inbillar dej faktiskt. Jag har sett andra trådar här på fl där barnfria verkar väldigt upptagna med att upprepa för varandra hur skönt det är och hur ifrågasatta de känner sej. Jag förstår inte riktigt hur ett frivilligt medvetet val kan vara så känsligt.

Ts, jag menade inte att jag ville att kompisar skulle komma med råd, ta över, eller visa hur man ska göra och jag har blivit irriterad över alla miljoner råd man får om sitt barn. Det är inte det. Det handlar inte heller över att andra behöver visahimlastormande förtjusning över ens egen unge, även om det är trevligt. Det jag menar är att det hade varit lättare att umgås om 1. kraven var lägre, typ det är ok att ses utan att hinna prata alls det första året/åren och att kompisen kanske kan komma hem till en själv 2. kompisen hjälper till lite, alltså inte behöver kunna ta hand om en bebis, men kanske hjälper till att koka kaffet om man själv har fullt upp, eller sträcker fram servetterna om någon blir nedspydd eller hjälper till med vagnen uppför trappen om man själv hälsar på... 3. Båda har insett att man har olika liv och gör olika saker och att man får anstränga sig från båda håll. Lika lite som det för dig är intressant med barns utveckling och hur man gör barnmat på bästa sätt, lika lite är jag kanske insatt i sådant som händer runt dig. För en nybliven mamma är barnet ofta i princip hela vardagen från morgon till kväll och kan man inte prata om det har man kanske inte så mycket nytt att komma med. Och att bara lyssna på sånt som är aktuellt i kompisens liv och bara få ointresserade svar kring ens eget blir ganska tröttsamt.

Obs det jag skrivit ovan gäller så klart inte om ens bebis är lugn som en filbunke och kan sitta i en babysitter och bli vaggad bar 5e minut och då vara nöjd. Men jag antog att de gånger det blir problem att ha kvar kontakten gäller det oftast inte de föräldrar som har de lugnaste bebisarna. Min erfarenhet är att de föräldrarna kan fortsätta att hitta på saker även när de fått barn, att de typ kan baka fika om man kommer och hälsar på, inte ser det som en övermäktig uppgift att få igång kaffekokaren.

Jag kan bara svara för mig själv gällande bristerna du tagit upp. Som barnlös/barnfri kan man vara extremt bortkommen. Man känner sig ofta som mindre vuxen när man är med en vän med barn att man lätt hamnar i rollen som ohjälpsam och lite bortkommen. Jag har ofta en bild av att dom mammor jag har känt har varit så säkra i sin roll att jag har förväntat mig att dom ska säga till mig om dom behöver hjälp. Tappar dom något så tar jag upp det såklart, kommer dom inte in med barnvagn så öppnar jag dörren osv, osv. Vanligt folkvett förstår jag men inte sånt som rör mer specifikt bandet mellan mamman och barnet.

Mitt råd är att be om hjälp när ni behöver det och inte alltid ta med barnet på alla träffar. Ge och ta.