Svärmors självkänsla

Kämpar sedan en tid tillbaka med en kronisk, autoimmun sjukdom (Hypotyreos) som jag fick diagnos om strax innan min graviditet. Sjukdomen gör mig helt färdig emellanåt och jag har förändrats som person - både som person och rent utseendemässigt (lat, trött, stressad, övervikt på 20 kg, tappat hår, osv)

Hypon och mina svärföräldrar håller dessvärre på och stressar sönder mig emellanåt..

Mådde så dåligt idag att jag fick kämpa emot tårarna. Mår dels dåligt över att sjukdomen inte tycks lindras nånting, trots medicin. Mår dels dåligt då svärföräldrarna tycker att vi ska vara tillgängliga jämt.

På detta har jag fått skulden för att jag inte kan, orkar eller ens vill träffa min svärmor - som är lite utav en energitjuv. Hon är en ganska livlig kvinna som gärna tar mycket plats, har lite svårt för socialt samspel, sociala koder, svårt med uppmärksamhet, tålamod och koncentration samt empati.

Jag är väldigt tacksam över att vår lilla har ett så fint nätverk av anhöriga runt sig och det är skönt!

Men - det börjar bli för mycket då de gärna hugger upp våra helger och ledig tid.

På detta så får jag, på nåt sätt, skulden för att jag sätter ned foten.

Och ja - jag har lagt ner kontakten med henne lite medvetet. Har verkligen ansträngt mig för henne en längre tid, men det funkar verkligen inte.

Man når inte fram, det är svårt att kommunicera med henne, komma inpå henne, bli respekterad av henne.

Det bestäms gärna saker ovanför ens huvud, pratas bakom ryggen, hon har fixat fester hemma hos oss (har inte känts ok), etc.. Hon tar helt enkelt över. Ska vi ses - så ska vi ses på hennes premisser. När hon har tid och kan och hon tar väldigt sällan ansvar för det som sker kring henne.

Svärföräldrarna är skilda. Men skilsmässan är inte lätt att hänga med i - då de fortfarande agerar som om de vore gifta, springer varandras ärenden, håller varann om ryggen för att - i nästa sekund - snacka skit om varann.

Hemligheten bakom separationen är att de är för lika, tror jag. Lite självupptagna, blinda för andras behov och lite dominanta.

De tycks ibland så uppe i sina egna liv att de glömmer bort hur andra mår och att min sambo och jag har en egen familj, egna vänner och ett eget liv.

Nästan varenda helg och ledig tid går åt till att träffas och då gärna efter deras premisser: pappan vill ses på fredagen, mamma på söndagen och sedan hugger de upp alla våra helgdagar.

Men när finns det tid att träffa min familj: mina föräldrar, syskon, kusiner?

Min sambo är svarta fåret i familjen och har svårt att stå upp för sig själv.

Det är inte så lätt - när ingen av dem lyssnar eller glömmer allt vi har diskuterat.

Svärmor har erkänt att hon ( och hela deras familj ) är väldigt konflikträdda och detta har lett till att hon aldrig kan föra en rak och öppen dialog.

Istället går hon omvägar och klagar till vänner och bekanta (hon är alltid ett offer) och det är alltifrån att: ene sonen inte tar sig tid att träffas, exmannen som inte uppmärksammade henne tillräckligt i äktenskapet, pojkvännen/särbon som inte vill flytta ihop, osv osv... Konfronterar vi henne så kommer det alltid nån form av repressalier, antingen nu eller i framtiden.

Träffar vi svärfar oftare än henne - så får svärmor komplex över att vi inte har träffat henne...

Utåtriktad och glad som jag är: Om jag får en bra kontakt med hennes pojkvän, hans familj, hennes exman och hennes föräldrar - då upplever jag nästan det som att hon blir svartsjuk.

När vi hälsar på min sambos morföräldrar håller hon ett vakande öga på vad vi gör, pratar om osv.. Hon kontrollerar och ringer dem varje dag.

Hon får inte stå i centrum, som hon önskar och behöver och det tycks göra henne livrädd.

Jag har verkligen försökt att förstå henne.

Jag har visat förståelse, varit ödmjuk, tillmötesgående och vänlig. Ätit middag med henne, fikat.. Pratat...

Det hjälpte föga, så tillslut la jag ner och överlät kontakten åt min sambo.

Då dyker svärfar plötsligt upp på fika hos oss och ska övertala mig (observera att det är MITT ansvar och inte min sambos??!) att ha mer kontakt med henne. Jag har inte på nåt sätt varit elak, enbart slutat att anstränga mig. (Bekräfta henne, det hon gör, när vi ska ses, osv)

Anledningen till svärfars övertalning var att vi inte kunnat träffa henne på ett tag då vår lilla varit sjuk en längre tid. Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon tycktes anta att vi ljög (!!) om lillas influensor för att slippa fira påsk med henne. Svärfar tillade då en fråga om vi ska gifta oss och la till ek anekdot om en gammal vän till honom som hade gift sig med en kvinna som inte kom överens med sin svärmor och att äktenskapet var dödsdömt. Känns ju bra?

Jag kan acceptera att vi aldrig kan förändra henne, men såhär kan vi inte ha det...

Vad gör man...?