Kommer det lugna sig?

Ursäkta gnälltråden och om det blir rörig och långt, men behöver detta just nu :P
Vi väntar vårt första barn vilken dag som, detta kommer bli min mammas femte barnbarn men däremot är det min svärmors första barnbarn och ja, hon är lite mer extrem än vad min mamma var när min storasyster skulle få första barnbarnet. 
Innan vecka 25 (alltså under hela hösten) har hon köpt spjälsäng, 2 st babysitter, babynest, lite kläder, nappar, nappflaskor, babygym, 2 st barnstolar. Ja det enda som saknas är nog ett barnrum hemma hos dom, haha. Sambon har tyckt att hans mamma har tagit bort det roliga att få gå och kolla på alla tillbehör eftersom hon redan köpt allt till att ha hemma.
För ett par veckor sen när vi var hemma hos dom så kom diskussionen upp om att det var så bra att hon hade köpt spjälsäng enligt henne mitt svar var att när vi kommer på besök så kommer vi ha med barnvagnen eftersom vi kommer gå hem till dom (vi bor ca 5 minuter ifrån hans föräldrar) och att hon faktiskt ligger lika bra i barnvagnen som någon annanstans om hon sover. Svärmor blev så klart sur för hon behövde ju en säng för att sova över där. Visst kan väl hålla med henne om det, men hur ofta tror hon att hon ska sova hos dom? Jag förstår och vet att hon är superglad över att få ett barnbarn men vi ska ju inte bo hos dom och definitivt inte vara hos dom varje dag. Men när till och med sambon utbrister en kväll att det hade varit skönt om hans lillebror och hans flickvän också skulle få barn nu så vi blev lite avlastade ifrån hans mamma så börjar man undra. 
Förra veckan och denna veckan har min svärmor gett mig mer ångest än någonsin. Känns som att jag aldrig kommer få vara ifred med vår dotter, skapa rutiner mm. Förra veckan så sa hon, inte erbjöd sig som man normalt gör utan sa att detta skulle hon göra varje vecka från det vi kommer hem ifrån BB:
* Gå rundor med dottern när jag SKA vila på dagen efter dom jobbiga nätterna. (Ja, jag hade ju inte tackat nej till att få vila om det har varit en jobbig natt, men hur kan vi veta redan nu att nätterna kommer vara jobbiga. Ska jag vara ärlig så tror jag hon får passa hundarna som vaktar trädgården mot bilar mer än dottern om jag har sömnbrist)
* Hon ska komma och passa dottern/gå ut en runda med dottern när jag ska duscha så jag slipper vänta på att sambon kommer hem. (Jag har flera vänner och 2 systrar som har klarat att duscha och göra sig i ordning utan hjälp ifrån någon annan, tror nog jag klarar det också.)
* Hon ska passa dottern hemma hos sig när jag ska träna min hund så hunden och jag får egen tid. (Saken är den att jag tränar hunden varje dag ca 10 - 30 minuter när vi inte har tävlingssäsong, under tävlingssäsong tränar vi 30 - 45 minuter detta vet hon om. Tror inte min hund blir ledsen utav att få ta det lugnare nu ett tag + att jag kan anpassa träningen utefter vad jag gör dagligen.) 
* Sen ska hon även komma och gå ut och gå med dottern ett par gånger i veckan för att det är "så roligt att gå med barnvagn". (Ja, någon gång är hon verkligen välkommen att få gå ut med henne på en runda, men ett par gånger i veckan?)
Som sagt, vill inte ta bort glädjen ifrån henne att få ett barnbarn. Men är inte detta lite overkill att säga till en höggravid tjej som längtar tills barnet kommer och ser framemot en massa bebismys med sambon utan att svärmor är där var och varannan dag? 
Denna veckan kläckte hon ur sig att hon skulle egentligen gå upp 75% på arbetet i maj månad, men eftersom hon skulle vara farmor och vill ha massa bebismys nu så bad hon chefen gå upp till 75% efter semester i augusti så hon kunde komma och mysa så mycket hon ville och kunde bjuda ner oss så hon kunde ha bebismys. Seriöst, jag fick panik och paniken har inte släppt än den växer istället! Hon avslutade det hela med "åh, jag kommer inte springa ner dörren hos er" min hjärna tolka det som "jo, det kommer du göra". Hon har även uttryckt att det är så synd om hennes kollega vars barnbarn bor ca 3 mil ifrån henne och hon får ju inte träffa sitt barnbarn så ofta bara om hon har tur 1 gång i månaden och det kommer ju inte ske i vårt fall. 
Dessutom ska vi på en middag i juni, 7 minuter hemifrån. Vi har tackat ja till den och då ska mina svärföräldrar passa henne eftersom dom bor närmast, förklarade för henne förra veckan att jag och sambon har bestämt att jag kommer att åka hem och amma när det är dags. Hoppas att lilltösen har fått någon form utav rutin kring ammandet annars så får dom ringa så kommer jag snabbt. Men det fick jag absolut inte, det var superviktigt att vi lärde henne ta nappflaska så hon kunde mata henne. Nämnde detta till sambon och han blev mållös och sa att det är ju faktiskt vi som bestämmer vad som gäller.  
Vi ska även få hennes schema så vi vet när hon jobbar och inte jobbar så vi vet när hon kan passa vår dotter, mitt svar var det behövs inte för vi har fler som vill passa henne och att vi har redan bestämt att vi ska dela upp det så jämt det går mellan alla. Så vi kommer att fråga henne ca var femte gång vi behöver passningen. Gissa om hon blev besviken och kontra med ett nej, vi bor ju närmast så det är ju klart att dom ska passa henne så fort vi behöver hjälp för det är ju så jobbigt för dina familjemedlemmar att åka hit och passa henne så det ska dom få slippa. Min närmsta familjemedlem bor ca 6 mil ifrån oss och resterande ca 12 - 14 mil men tror inte dom tackar nej att köra för att passa sitt barnbarn/syskonbarn haha. 
Kan någon som varit med om liknande lugna mig att det hon säger inte kommer stämma överens med verkligenheten? För annars kommer jag överväga övertalning utav sambon att flytta härifrån snarast.