Negativt med barn

Jag ska vara helt ärlig med dig nu, allt handlar om inställning! Alltså ja det kan vara tufft med barn men det kan vara jävligt tufft med sambo, föräldrar, vänner och husdjur. Men belöningen för mödan är så värt det. Bara man är medveten om att man kanske behöver ändra sitt liv lite efter man skaffat barn (men i vissa fall behövs det inte och i andra fall behövs stor förändring). Med en bra och förstående partner så tror jag inte heller det är jobbigt. Min son är 10 månader snart vi har haft jobbiga perioder men även helt underbara. Jag skulle aldrig vilja ha på något annat sätt. Men jag tror att många personer inte förstår att livet kan ändras en hel del och att det kan krävas en del av en att skaffa barn och jag tror att det är mest det sommar jobbigt för många. Sen ska man inte skaffa ett barn för skaffandets skull, eller för att folk tjatar man ska själv känna sig redo och villig att offra en del av sin fritid. Och tala om sexliv det är väldigt olika mitt och sambons hdr blivit bättre. Allt handlar om inställning!

Det är bajs jobbigt

Särskilt första 1-2 åren

Sen är det asroligt ett tag!

Sen lite tråkigt och rutinmässigt och sen fantastiskt roligt och spännande igen, de får upp och ner hela tiden

Har aldrig älskat någon/något så mycket som jag älskar mitt barn!

Alltså hur lite sömn och hur lite sex och hur mycket kräk och bajs det än blir, så finns det inget, inget som kan jämföras med att få ett tandlöst leende från sitt barn, eller få höra "älskar dig mamma"!

Älskar även min partner ännu mer och vi har blivit väldigt starka tillsammans

MEN med det sagt, det är absolut inte för alla och en del tycker inte samma sak, vill man inte ha barn så ska man nog inte skaffa några heller, det kräver otroligt mycket även om man får ut mycket också

Det går att leva utan barn, fler borde tänka på vad dom själva vill istället för att bara göra

Sanning med modifikation, alla barn är olika och även föräldrarna. Ditt barn är ju dessutom bara 10 månader. Ett "normalt" barn utan kolik, sjukdomar och diagnoser fixar de flesta utan att bli trötta, men kanske inte de som har en utmattning med sig. Sedan finns det de som får sjuka barn, barn med svårare typer av npf, utvecklingsstörning, är ensamstående eller är mitt i en livskris, för dem handlar det knappast om "inställning". Men ett barn utan div "knas" och stabila föräldrar känns det som mycket kan handla om dels inställning men även förväntningar. Idag finns många som redan i graviditeten bestämmer sig för att "bebisen skall inte hindra mig att göra det jag vill". Då blir det såklart jobbigt om man inte fixar att göra avkall på det om/när det behövs.

Det som är jobbigt är att man måste ha full koll på dem när de är små. Man får aldrig sova hela nätter. Man får väldigt liten egentid. Man blir superorolig när det går magsjuka på förskolan o man har två barn där (vi har dock klarat oss flera ggr). Man blir väldigt orolig när något barn är sjukt, speciellt om van inte vet vad orsaken/sjukdomen är. Dessutom är även föräldrarna sjuka många fler ggr/år - pga alla smittor som går på dagis, dock mest förkylningar.

Nu Nu var det ju så jag menade men jag talade ur ett"normalt" perspektiv och sa även att det kan vara jobbigt. Och visst jag har bara ett barn på 10 månader men många ser den tiden som värst. Sen jobbar jag även med barn så inget av det du nämner är främmande. Och jag utgick ifrån att OP förstod att det naturligtvis är värre om "problem" uppstår.

Grejen är ju att det är jobbigt för att det handlar om den djupaste relationen du någonsin kommer att ha och för att ett föräldraskap utmanar hela ditt väsen på alla tänkbara sätt. Men det är ju också det som är så underbart .

Det beror på din personlighet, livssituatuon, partner samt slumpmässiga faktorer (som nämnt ovan ex kolik osv). Omöjligt att svara på.

Tänk på ordspråket Hälsan tiger still ts.
Det som är bra pratas det sällan om.
Men visst kan det vara jobbigt att ha barn, men det är också alldeles, alldeles underbart. 
Det är utmanande och belönande och det får en att växa och bli den bästa man kan bli.
Men framförallt är det en sån ynnest att få följa en ny liten människa från allra första början och se utvecklingen till en klok ung människa och få vara del i dennes liv.
Det är magiskt. 
Det värsta är oron och förlusten när man mister ett barn.
Jag skulle göra vad som helst för att ge min son livet åter, men det finns absolut inget jag kan göra. . 
Det är det absolut värsta med att vara förälder, man blir så oerhört sårbar. 

Äh jag är själv med vår nyblivna tvååring och vår fyra månaders och har alltid varit det. Pappan e borta på jobb sön-fre. Funkar utmärkt. Klart man gnor sig i ögonen ibland och inte får så mycket gjort vissa dagar men vad gör väl det. Det är bara det att det skaaaaa vara så förbannat jobbigt att ha barn för det ska vara så synd om oss (framförallt mammor) föräldralediga som får sliiiita så och aaldrig få sova eller gå på toa ifred. Säger man att det är "lätt" eller att det går bra så riskerar man att få en snyting om man är i fel sällskap :P förstår precis hur du undrar varför folk frågar när man ska ha barn, om det nu är så satans bedrövligt :D

Att ha småbarn är en enkel match även om tröttheten är jobbig ibland. Kom igen när du har ett gäng tonåringar... jag lovar att småbarnsåren är en vaggvisa om du jämför med tonårstidens hårdrock.

Därmed inte sagt att tonåringarna tar livet av en men jag lovar, det är MYCKET jobbigare än med småbarn.

Precis så är det! Jag skulle själv aldrig vilja vara barnlös för det är så kul när barnen blir större så då är det absolut värt det! Bebistiden är inte min favorit heller men det är ju något man får ta "på köpet" så att säga. Men man får offra mycket om man väljer att skaffa barn. Jag känner flera som aktivt valt att INTE ha barn just för att kunna leva ett fritt liv och inte behöva anpassa sig efter någon annan hela tiden. Och de gör helt rätt då tycker jag om det är så de känner. Men som en kollega till mig, hon har aktivt valt att inte ha barn och när hon blir gammal kommer hon att sitta väldigt ensam på "hemmet". När hon och hennes man dör går allting till allmänna arvsfonden. Det tycker jag känns sorgligt faktiskt =(

Nu vet jag ju inte hur det är för just din kollega, men menar du att det är omöjligt att skapa tillräckligt starka relationer med andra personer än sina barn för att inte vara ensam när man är gammal? Många gamla är ensamma, det har du helt rätt i, men jag tror att det delvis är en generationsfråga... plus att många gamla är ensamma trots attt de har barn. Jag har själv jobbat på äldreboende och många fick inga besök, eller ett pliktskyldigt besök till jul...

Jag älskar naturligvis mitt barn och ångrar inte henne men jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn.

Nu börjar allt bli bättre när hon är äldre men ålder 0-4 år var verkligen ingen dans på rosor. Jag kände att mitt liv tog slut.

Nu är hon mer självständig och jag har börjat leva igen så nu känns det bättre.

Jag har dessutom extrem svårt för andra mammor som går helt upp i sin föräldraroll och ser det som sin största merit i livet. Jag hatar barnsnack och barn överlag är jäkligt ocharmiga och jobbiga.

Hej. Har inget med tråden att göra men precis som du har jag en nyss fyllda 2-åring och en 3 månaders. Min man jobbar borta söndag till torsdag. Ibland är det jobbigt när nån är sjuk eller trotsig när man är ensam i veckorna men man klarar det med.

Hej! Ja okej, kul med en likasinnad :) ja visst går det bra även om det är tufft och körigt ibland.

Var lite av en chock för mig att  bli förälder även om vi försökt länge. Jag var oerhört naiv och tänkte inte riktigt på vad det verkligen innebar att skaffa barn (jag är 30+, har inget med min ålder att göra) och vi hade levt ensamma länge bara maken och jag.

Så det var en stor förändring, och visst är det jobbigt, men också underbart! Barnet är 2 år snart och ganska krävande just nu, aldrig sovit mer än ett par få timmar i sträck men ändå fixar man det.
Är inte särskilt trött ens.

Men tycker att bland det jobbigaste att vara förälder ändå är oron, att något ska hända ens barn, kommer hen bli mobbad, blir sjuk...osv

Klart det är jobbigt ibland men det handlar ju om hur man vill leva sitt liv. Har både vänner och släktingar som valt bort familj och helt ärligt förstår jag inte alls hur man vill det frivilligt. Bland annat ett par vänner som nu är runt 60 och hennes man 10 år äldre undrar jag ibland om de faktiskt ångrar sitt val.

Sånt kan man dock aldrig veta och vi är alla olika och man måste respektera andras val.

Mina barn är i skolåldern och det är klart att det är tufft ibland men jag älskar familjelivet och kan inte tänka mig något annat. För mig var barn ett naturligt val.

Det enda jag tycker e riktigt jobbigt är att jag inte får sova så mycket jag behöver o vill. Har en riktigt morgonpigg pojke. Första året var hemskt för då sov han inte alls typ. Men ändå sitter jag här o ska få en till så hmm fördelarna överväger lätt nackdelarna för mig

Av allt som är jobbigt är kärleken det bästa och det värsta. Skräcken över att något ska hända de små kan vara förlamande. Det finns nog ingen kärlek som går att mäta sig med den till sitt barn. Det gör det värt allt och samtidigt riskerar du att hela du går sönder om något händer ditt barn. Ett risktagande. 

En del runt att ha barn är jobbigt, så är det bara. Men, det väga upp av att relationen till ens barn är så stark. Folk offrar typ vad som helst för sina barns skull och en så stark kärlek är värd rätt mycket uppoffring. Tänk bara hur mycket drygt man kan stå ut med för kärleken till kompisar eller en respektive. Lägg sedan till att kärleken till sitt barn är ännu större och på ett helt annat plan. En kompis eller partner skulle kunna förlora mun kärlek, men det skulle inte mitt barn kunna. Det är nog därför folk med barn blir så glada över att andra ska få barn, de önskar att även andra ska få uppleva den relationen.