Fler ensamgravida ?

Jag väntar oxå barn ensam, tanken var väl att vi skulle vara två, men så drog han sig ur. Vissa män verkar tro att det funkar så...

Jag är gravid i vecka 25 och bor i stockholm. 

Jag är i vecka 36 och blev lämnad av mitt livs kärlek imorse. Håller på att gå sönder av sorg! Så jag har inte så lång erfarenhet av att vara ensam gravid, men tillräckligt. Inget som jag ens i min vildaste fantasi skulle trott att det händer. På en sekund gjorde han det, utan förvarning!

Hur käns det för dig att vara ensam?

Ja tyvärr tror dem det vilket är tragiskt, då han inte ens tar ansvar för sina två tidigare, dem tycks aldrig växa upp dessa killar :(

Trodde jag hade hittat en mogen kille och så över en kväll får man allt över sig och hela världen förändras, och det kom inte ens från honom. Jobbigt då jag måste inse jag älskat en fantasiperson då han måla upp en bild av sig som han inte är. Å sen bära hans barn och inte kunna dela det med honom.

Bor också i Stockholm.

Nej vad tråkigt! Lämna han dig pga graviditeten eller annat? Vet hur det känns med sorgen! Hur känner du dig för att vara ensam nu då? Om han inte skulle ångra sig eftersom de e så färskt. Lider med dig :( första dagarna är tuffast! <3 men även efter men blir lättare med tiden dock är vissa dagar ren skit...å man inte orkar något..

Det känns helt okej, har nog vant mig nu. Givetvis var drömmen en annan, men gläds åt barnet och försöker tänka på annat. Ekonomin och framtiden känns läskig, men tar en dag i taget.

Hur gammal är du? Jag är 33

Jag är i vecka 33 och bott ensam med min treåring i en månad. Jag passar ju lite in här. Men tyvärr kan jag inte påstå att jag är det minsta ledsen! Jag har velat det här länge, är glad och mår bra! Känner mig äntligen friiiii och njuter av varje stund jag har! Tända ljus på kvällen och bara vara. Inte behöva serva ngn annan och jag hinner med annat än att städa och plocka efter en vuxen karl. Och vad mer? Det blir bättre! Snart sommar, en bebis, sol, glass, vattenmelon. Aaaaahh.... :)

Livet har bara börjat!

Jag glädjs också å väntar med spänning på dena bebis, sorgen och ledsamheten jag har det är att inte få dela med min partner eftersom han inte längre finns kvar i bilden efter allt han ställt till med. Längtar efter bebis och är inte orolig över ekonomi el framtiden, el jo pga vet inte hur jah någonsin ska kunna lita på en kar igen haha! Men det är enbart fokus på mig och bebis nu men hade gärna velat dela med partner som sagt..

Fyller 22 i sommar, så är fortfarande ganska ung men känner mig betydligt mognare! Hehe..på gott och ont..

Som du Ostpaj säger så har livet bara börjat :) även om det känns tragiskt med partnern men bebis får mig vilja kämpa å känna lycka!

Skulle stå att jag känner mig äldre, på gott och ont hehe

Är ensam med tre o väntar nu ev nr 4 :)

Svagt svagt positivt idag så vågar inte tro på att det är sant ännu

thats the spirit!
jag håller på att avskeda min pojkvän, och känner faktiskt ungefär likadant, att det vore skönt att inte ta hänsyn till någon annan än mig själv och barnet, skippa bråk och tjafs, skippa extra matlagning och städning och tvätt..

det enda som bekymrar mig är att barnet kommer sakna farsan i sitt liv....kanske-

Alltså, någonstans inom mig känner jag mig lite, lite elak. Men å andra sidan, VARFÖR ska jag göra det när jag mår bra?! Jag är ju en piggare och gladare mamma nu. Sen tänker jag att barnet som föds, vet ju inget annat än vad den föds till. Jag kommer ju finnas där 110% och vara närvarande. Knodden kan ju inte sakna ngt den inte haft? Jag trodde vår treåring skulle bli jätteledsen när pappa inte kom hem mer. Vad hände? INGEN skillnad! Hon är lika glad och sprallig som förut. För henne blev det ju ändå ingen stor förändring, eftersom det är jag som gjort allt! :)

Hej! Jag är också gravid och utan partner. Är bara i v7 så allt är väldigt nytt. De är mitt första barn och jag är bara 20år gammal. Men jag tvekar inte en sekund att jag inte kommer klara det här superbra! Känner mig elak att jag inte bryr mig om vad farsan tycker men han får trots allt stå sitt kast kan jag tycka!

Jag är också snart ensam gravid , min pojkvän vill inte ha vårat barn som jag väntar är i vecka 13+1 , han har sagt att väljer jag att behålla barnet får jag flytta för han vill inte ha något med det att göra för han har redan 3 barn, så lär också bli ensam :(

jag är också gravid och ensam dock lite abnan sits än dig. fick veta det i förra veckan

Jag är i vecka 32 med en dotter på 2,5 år och har just fått veta av min man att han inte längre känner att vårt förhållande är något han vill satsa på, han behöver distans till mig då han nog inte älskar mig längre, han vill gärna att jag väntar på honom tills dess att han fått sitt andrum (inte för att han kan ge någon garanti att han vill ge oss ett försök då ens). Jag känner mig nu helt tom inuti, har inte någon i min närhet som gått igenom detta och hade gärna delat tankar och erfarenheter med någon.

Vill inte strö salt i några sår, men, känns väldigt tråkigt att som man läsa trådar där det spys galla över oss allihop för att ni kvinnor val/fallit för fel män.

Det finns gott om ansvarstagande och underbara män som älskar och vill ha barn.

Visst är det tråkigt för er om ni inte valt en sådan man, men det är knappast vårat fel att ni föll för män ni tyckte var "häftiga" istället för ansvarstagande.

Ungefär som ovanstående skrev... men visst, "vi valde män" som väljer att dumpa sin gravida fru. Ett måste hos en karl i mina ögon för att ens kvalificera sig över framtida partners. Zzz......

Hej alla ensam mammor!

Jag väntar min andra barn med samma pappa , han lämnade mig i 5:e månaden , från början var han med att vi skulle få en till barn sen drog han ur sig , är förkrossat . Han vill inte ens vara med till Förlossning , äldsta dottern är 4,5 år , henne vill han ha , fan vet jag inte hur man går vidare i det här , söker mammor i samma situation och prata i Stockholm . Med vänlig hälsning, jussyla

Förresten är beräknad 14/8-16