Min man tappade känslorna för mig när jag blev utbränd

Bara i ditt korta inlägg förstår jag din man faktiskt, du lägger skulden på din depression delvis på honom "har fått kämpa med min depression helt på egen hand, som istället förvärrats av hans totala brist på stöd och förståelse."

Du har det tufft nu ja, men din mans jobba är inte att ta dig ur detta, det kan bara du göra. Visst kanske det känns bättre med medkänsla o sympati med det hjälper inte dig. Så släpp det och ta ansvar för ditt mående.

Jag har all förståelse för din man.

Vad har du själv gjort för att må bättre? Går du i terapi? Äter du nån medicin?

Det beror lite på hur det har yttrat sig. Min man blev deprimerad och rätt elak på kuppen. Inte elak verbalt, men mycket suckande ( jag kallade vårt hem suckarnas hus ett tag ), menande blickar och instängdhet. Jag tog allt ansvar i över 6 månader och fick under den tiden bara trötta suckar och inte ett uns av uppskattning eller hjälp. Jag fattade en del av det han kände, men tyckte samtidigt inte han tog ansvar för sitt tillfrisknande. Är man cancersjuk har man ett eget ansvar för sjukvård och sin egen hälsa ( med hjälp naturligtvis ), är man deprimerad har man samma ansvar så som jag ser det. Det är inte rättvist att lägga hela bördan på den andra personen och bara förvänta sig förståelse. Den andra personen är också en kännande och tänkande person som kanske behöver stöd för att orka. 
Nu vet jag inte hur ni har haft det, men det är oerhört jobbigt att leva med en deprimerad människa. Jag förstår att han inte kan skyllas för att det blev som det blev, men samtidigt kan han inte räkna med att jag ska orka hur mycket som helst. Jag är också människa och en separation kan vara bättre än att båda går in i väggen. 

Hur man än vänder på det är det väl ändå väldigt klent att tappa sina känslor på några månader, om man har 14 år ihop?

Vet två män som lever med kroniskt sjuka OCH deprimerade kvinnor och vad allt har inte de fått stå ut med i tio år eller mer nu?

Men vissa är klart bäst på att tänka på sig själva när det börjar bli lite jobbigt. :-\

Några månader ( 4-6-12 vad pratar vi om? ) kan vara mycket. Om hela vardagen består av heltidsarbete, ta hand om barn och hem kan det tyvärr bli för mycket om man mitt i allt det dagligen utsätts för suckar och dålig attityd. Dag efter dag efter dag. Och om inte den ena personen orkar trots stöd, hur kan man förvänta sig att den andra orkar utan stöd? 

Är man så svag bör man nog inte ens ha en relation till att börja med, för det är ganska garanterat så att någon i relationen kommer att må dåligt under en period av minst ett år, någon gång i livet.

Och på samma sätt som den som mår dåligt har ansvar för att söka läkare/stöd så har även partnern det. Mår man så jävla dåligt så får man väl själv skaffa samtalsstöd/peppning också då, inte bara lägga benen på ryggen så fort det inte är rosor och champagne!

Har tanken slagit dig att partnern kanske också drabbats av depression av att dra hela lasset själv? Eller är det bara förunnat den ena? 

Det var exakt det jag skrev i mitt förra inlägg att man då också måste söka hjälp, men det verkar rätt meningslöst att försöka få dig att hänge med så jag slutar här.

Som sagt man kan inte bara förvänta sig att ens partner ska må toppen genom ett helt liv - tycker faktiskt det är skit med folk som inte pallar vara den som håller det uppe om det rasar för den andra. Förmodligen har Ts varit den starka i relationen = oftast de som går in i väggen och nu när hon mått dåligt så "orkar" hennes karl inte med ansvaret. Otroligt jobbigt att upptäcka efter så lång tid tillsammans..

Åh, härlig härskarteknik.

Jag håller med om att båda har ansvar för förhållandet. Men när det gäller depression kan det betyda ganska mycket personlighetsförändring ( inte alltid ) och ja, känslor kan ändras snabbt om den ena beter sig som skit. Man borde, och nöd och lust och bla bla, men blir man bemött som skit dag efter dag efter dag så kanske man faktiskt ledsnar. 
Nu vet jag inte om det varit fallet hos ts, hen kanske är ihop med en skit helt enkelt. Inget vet. 

Jag har tappat all energi pga att jag drabbats av två sjukdomar inom 2 år.

Ms och nedsatt njurfunktion på vänster njure.

Har fått två proppar tillföljd av för tjockt blod, och får täta och kraftiga infektioner som leder till inläggning på sjukhuset.

Min kille var underbar till en början, det är han ioförsig nu med men det tar på honom. Då han ofta får ta mer ansvar när jag ligger allvarligt sjuk.

Jag har verkligen gjort allt för att testa att må bättee psykiskt, då jag periodvis har en fungerande kropp men psyket hänger inte med. Terapi, medicin, avslappningsövningar och yoga.

Jag tycker jätte synd om min kille som får slita hela tiden och jag är rädd att han kommer tappa känslorna. Eftersom allt som var jag, en energifylld tjej med stor livsaptit och stora ambitioner är nästintill borta.

Det måste vara frustrerande att se sin partner må så dåligt, utan att kunna hjälpa på något annat vis än med praktiska saker.

Jag överväger parterapi för att vi inte ska slitas ner i en ond spiral av destruktiva beteenden.

Jag får så dåligt samvete för jag inte kan hjälpa till alla gånger, han blir frustrerad på att jag får dåligt samvete. Vilket leder till att vi inte kommunicerar så bra.

Min kille har inga bekymmer att göra allt i långa perioder, men jag känner mig så trasig, så felet är främst hos mig. Och jag hade förstått honom om han började ta avstånd ifrån mig när jag gör allt så komplicerat.

Jag tycker ni ska överväga att testa parterapi, det hjälpte min vän som gick igenom något liknande.