Det här med att skaffa syskon...

Vi hade lite samma med första barnet som var väldigt krävande och sov uselt de första åren. Så vi väntade lite med syskon och det blev 3 år 9 mån mellan dem. Hade absolut inte velat ha mer tätt. De leker väldigt bra ändå trots att vi väntade lite. Lillebror var heller inte alls lika krävande med sömnen och skrek inte lika mycket, kunde ligga själv lite på golvet m.m. Så det behöver inte bli lika med barn nr 2. Mina barn har enorm glädje av varandra och jag är så glad att jag skaffat två barn. Har själv inte haft syskon och blir nästan avundsjuk när jag ser hur roligt de två kan ha. Detta hade jag också önskat som barn (även om de såklart också är osams av och till!).

Jag tycker det beror lite på din ålder TS hur länge ni kan vänta. Är du redan nu över 30 och vet att det kan ta tid att bli gravid så vänta inte. Från att man börjar försöka så har man ju inte bebisen där på något år ändå så ert barn nr 1 hinner bli större.

Tänk inte på åldersskillnaden utan skaffa barn när ni vill ha barn. Vi har 16 månader mellan våra äldsta. Vi har 4 respektive 5 år till nummer tre. Det ena eller andra är inte bättre eller sämre, bara olika. Det är 7 år mellan mig och min syster. Vi har alltid varit nära. Jag har inget mer syskon.

Oj vad jag känner igen mig i dig!

Jag skulle vilja ha ett syskon för sonens skull. Men jag känner inte att jag behöver ett barn till pga diverse orsaker. Jag e desstuom snart 35 år och sonen 2,5 år. Så känns inte som man kan vänta så länge till heller..

Ska bi kul å följa denna tråd .

Tack för svar!
Jag tycker ju att syskon är en underbar gåva och innan vi fick barn så har jag alltid sagt att två barn är en "självklarhet" (det här var innan vi fattade att vi visst hade det lite svårt att bli med barn...)

Jag blir 30 i år så jag är inte gammal, men kan ju inte vänta för länge heller. Jag pluggar just nu och skulle i så fall vilja vara klar med skolan och ha fått ett jobb.. Men det är ett år kvar. Jobb kommer jag förmodligen få innan jag är klar då det är ett bristyrke. Men bara tanken på att börja försöka kanske redan i höst.. Jag är skiträdd.

Tack!
Nej man ska ju tänka så.. Men det blir så himla svårt. Vi kan ju inte vänta HUR länge som helst heller..

Vad det lättar mig att höra att du känner igen dig! Jag känner mig ofta så ofattbart ensam i det här. Alla sitter som frågetecken när man säger att det nog inte blir fler barn.. och lämnar en med skuldkänslor.

Jag är egentligen nöjd med ett barn. Men jag skulle vilja att min son får ett syskon. Men jag skulle aldrig nånsin skaffa ett barn till av den anledningen. Jag vill skaffa barn för att jag vill ha fler barn..

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Vi har också en son som snart blir tre år, och som var väldigt krävande som bebis. Jag har alltid tänkt att vi skulle ha (minst) två barn, men nu är det tveksamt om det blir något mer. I vårt fall är det nog iofs min man som är mest tveksam. Vi hade inte heller så lätt att få barn (flera missfall) och dessutom fick jag havandeskapsförgiftning, så min man är också orolig för min hälsa.

Skaffa inte ett till barn bara för ert första ska få ett syskon. Gör det bara om ni längtar efter ett till barn!

Själv har jag en bror och vi har ingen kontakt. Det är inte alls säkert att alla syskon har en fin kontakt och ett barn ska inte bli skapat bara som ett syskon till det första barnet.

Känner du dig sorgsen över det? Det är så himla dubbelt på något sätt.

Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag vet flera syskonrelationer där det inte fungerar. Men jag tror det övervägande positivt med syskon ändå?

Ja det tror jag också :)

Om pappan vill ha syskon och du känner att de första 2 åren är en transportsträcka - kan ni planera FL annorlunda då?

Kanske kan pappan vara hemma tex första 1,5 åren och du vara ledig tillsammans med dem ett tag för att återhämta dej.
Sen kan du jobba i den grad du orkar, för att ta ut sammanhängande FL när barnet blivit äldre?
Eller jobba deltid tex de första 5 åren, istället för att vara helt ledig en längre tid?

Ni har ju tid att spara ihop pengar, så ni får större frihet tex genom att inte ta ut FP under barnets första år.

Hade jag inte alls gillat att vara hemma första tiden, så hade jag nog tänkt såhär:

*Pappan hemma heltid 12 månader, jag tar semester/kompledigt/FL första 3 månaderna för återhämtning och delat ansvar för babyn och syskonet.
* Efter de första 3 månaderna jobbar jag så mycket som jag måste, för ekonomins skull. Kanske 60-80%?
* När barnet fyllt 1 år, så börjar pappan jobba mer, kanske delar vi på FL ett tag till om dagarna räcker tex att båda jobbar 75% och barnet/barnen är på fsk/skola övrig tid (om båda jobbar 75% så borde det bli korta dagar eller vissa dagar helt lediga för barnet/barnen).
* Om vi lyckats spara dagar under första året, så kanske det är läge att jobba ännu mindre när barnet är 2-4 år? I teorin kan man ju ta ut 0 dagar första året och ifall man sen jobbar 75% så går det åt ca 60 FP-dagar/år. Så barnet är 3 kanske man kan jobba 50% ett tag eller vara hemma längre under sommaren/julen/påsken osv.

Det kan ju vara ett sätt för dej att känna att DU orkar med ett syskon, som du verkar sugen på att ha till ditt barn.
Det kan också vara ett sätt att känna pappan på pulsen lite, vill han ha ett syskon för att du sköter allt eller för att HAN tar så stort ansvar för familjen att han verkligen vet vad det innebär (i ökat arbete, minskad sömn osv) att ha ytterligare ett barn.

Det är lätt att tycka att det vore gulligt med ett barn till - när man inte tänker att man själv ska sköta allt det jobbiga! Kanske är pappan medveten och beredd på jobbet, kanske är det inte lika intressant om han ska behöva ta huvudansvar.
Oavsett vilket så kan det bli en otroligt intressant diskussion!

nnnnnnn: mycket givande och uppfriskande inlägg - det är ju en sak att mannen tycker att det vore positivt med syskon men kanske ofta en annan sak (för både kvinnan och mannen) att tänka sig att mannen tar nästan allt ansvar första tiden så som kvinnan brukar göra. Ska bli intressant att se vad TS tycker om förslaget och vad hennes man säger.

Strålande förslag! Min karl var hemma under de första nio månaderna i vår dotters liv, han tyckte att det var toppen. Många är de män som uttryckt både beundran och avundsjuka när de hört om vårt upplägg, de ångrar att de inte var hemma mer när barnen var riktigt små.

Ja, jag tycker det känns sorgligt. Och jag har nog ännu inte riktigt släppt tanken på att det kanske, kanske, kan bli ett syskon. Om ytterligare några år. Så jag har nog inte börjat bearbeta sorgen över att det kanske inte blir något syskon, eftersom jag inte riktigt har slutat hoppas...