Mitt barn visar inget intresse av att träffa mig

Du ska hålla dörren öppen. Och du ska höra av dig så ofta som du själv vill. Små vykort då och då som visar att du tänker på honom även om ni inte pratats vid på ett tag.

Det absolut viktigaste är att han vet att du finns där när och om han vill. Du behöver inte tjata, bara hålla dörren öppen och höra av dig då och då. Han ska ha trygghet i att han FÅR hälsa på när som helst. Han ska veta att du älskar honom. Sen att han inte vill komma så ofta som du önskar är nog något du får acceptera.

Ja, det är exakt så jag har försökt tänka länge, men ibland tryter det rejält när det gör ont och jag undrar ifall det verkligen är det bästa att "låta det vara"...

men absolut Birgitta, jag får fortsätta tänka så och kämpa med acceptansen!

Tycker du ska slappna av han är snart tonåring och alla går igenom faser i livet..

Visa att du finns för honom ge honom uppmärksamhet..
Hör av dig ofta
Om han tycker att det är jobbigt att prata i telefon använd maila sms sociala medier

Den tiden ni träffas se till att den utnyttjad väl
Gör saker ihop prioritera honom då

Försöka påtvinga kontakt med en tolvåring kommer nog bara leda till att det slår fel...

Men om du jobbar på rätt sätt så kommer det lösa sig på sikt

Nej, inte "låta det vara". När din grabb blir stor så kommer han i alla fall kunna tänka att "mamma fanns alltid där". Men om du låter kontakten ligga på honom, och han skiter i det, så kommer du få stå med hundhuvudet. Det är alltid den vuxnes sak att se till att kontakten upprätthålls. Eller åtminstone bjuda in till kontakt.
Hoppas det kommer lösa sig för er.
Kram!

Låt det inte vara. Låt honom påminnas regelbundet om att han älskad och önskad, men utan att ge honom dåligt samvete.

Har han något roligt att göra när han kommer?

Ja det säger jag hela tiden till honom  att jag älskar honom och saknar honom, så det hoppas jag han förstår..

När han kommer till oss så brukar vi försöka hitta på något tillsammans hela familjen och ibland hittar vi på saker själva... men nu när han blivit så stor så kan svaret också bli "kan vi bara slappa och kolla på tv/film?" då gör vi det och inget annat speciellt... han har ju eget rum hos oss fortfarande (trots att han typ aldrig är här) så lite egna saker har han ju också. Men eftersom han bor hos pappa och de har gemensamma intressen såsom tv-spel och filmer så vet jag att han har mer sånt hos sin pappa... alltså, han har regler och begränsningar förstås, men han har tex. en riktig speldator, senaste playstation och de kollar på fler filmer än vad vi gör...

Hursomhelst, så försöker vi variera med att hitta på saker (iväg eller hemma) eller bara "slappa"..

Han är en kille i förpuberteten. Hade han bott hos dig så hade han förmodligen uppvisat samma beteende men då hade du kunnat se det på ett mer avslappnat sätt.

Varför inte skaffa en samtalskontakt så att du kan få hjälp med att bolla dina jobbiga känslor? Jag har full förståelse för att det måste vara tufft, men du har ju gjort det bästa för ditt barn och du ska inte behöva må dåligt p.g.a. det förflutna.

Tjata absolut inte på honom och ge honom inte dåligt samvete, men sluta inte att ta kontakt! Tonåringar uppskattar att vi finns där men de är ofta VÄLDIGT dåliga på att visa det. Ibland känner man sig som någon som bara duger till att tvätta deras kläder, förse dem med mat och ge dem pengar.

När min äldsta son var i den åldern kände jag mig också väldigt betydelselös i hans liv, och då bodde han ändå hos mig på heltid. Tror inte att du ska ta detta så personligt utan se det för vad det är. Fortsätt visa att du bryr dig och försök hitta något han tycker är roligt att göra som ni två kan göra tillsammans. Se varje tillfälle med kontakt som små guldkorn och bry dig inte så mycket om de gånger han låter disträ och ointresserad.

Jag hade nog köpt ett Playstation 4 eller vad det nu är som gäller nu, om jag var du. I hans ålder är tyvärr inte "träffa mamma/släkten" prio så kom ihåg att det egentligen är precis som det brukar vara. Ge honom fler anledningar att komma hem.

Minns en vända när min äldsta suckade högljutt om han skulle hem till farfar som han faktiskt står riktigt nära och alltid gjort. Han hade ju inget wifi gubevars

Ge inte upp! Hör av dig regelbundet till honom och visa att du bryr dig. Det räcker med att visa att du är intresserad av hans liv och att du bryr dig, mer än så krävs det inte. Det betyder så otroligt för ungdomarna (även fast de kanske säger motsatsen).

Låt han ta med någon kompis då och då när han hälsar på. Låt dom hitta på något kul, eller gör något kul tillsammans med dom. Kompisarna och frihet brukar vara det allra viktigaste för dom kommer in i ungdomsåren, och glöm inte att minnas tillbaka på hur du och dina kompisar var i den åldern så att du lättare har förståelse för honom

Jag hade nog inte köpt ett playstation. Det är den äkta kärleken för sonen du måste ge honom, inte saker för att köpa hans kärlek. Skicka ett litet sms varje kväll så han vet att du tänker på honom. Säg att han alltid är välkommen hos er och att du ser fram emot att få träffa honom när det händer :)

Oj! INTE låta det vara!! Tvärtom, visa honom hela tiden hur viktig han är för dig!

Tjata inte om att han måste komma, och ge inte dåligt samvete. Om han inte vill komma till dig så får väl du åka till honom då. Hälsa på så ofta du kan, gå och titta på hans matcher och träningar om han sysslar med någon sport. Ta med honom ut och fika efter skolan så ofta du kan. Ring/skicka sms varje dag. Fråga om hans dag, berätta om din. Håll på tills du hittar vilka saker han tycker om att prata om.

När han blir äldre kommer han inte att tänka 'ja, jag var kanske inte så engagerad i att hålla kontakten med min mamma, så det är ju inte så konstigt att hon slutade höra av sig...' Utan det viktiga är att få känna att ens föräldrar aldrig skulle ge upp. Att oavsett hur man beter sig som tonåring, oavsett hur sur man var och hur lite man pratade med dem, så var deras kärlek totalt villkorslös!!

Skicka SMS med jämna mellanrum tex varannan dag och fråga lite om skolan eller bara skicka hälsning tex tänker på dej!
Kom med konkreta förslag lite då och då tex:
* kom på fredag så äter vi glass i solskenet!
* på lördag ska vi på bio och givetvis vill vi att du hänger med!
* när skolan slutat så kan vi fira in sommarlovet med att åka till badet en hel förmiddag.

Så du finns i bakgrunden hela tiden, men inte tvingar honom till övernattningar eller liknande.

Och sluta att sänka dej själv.

Hur skoj var det att hälsa på när du var tonåring? Det var ju sååå bekvämt att bara slappa runt hemma eller hänga med polarna!

Du ska se att pappan har samma problem, att barnet inte visar intresse, men är där av bekvämlighet - snarare än ett stort intresse av att hänga med sin pappa!

En 12-åring vill vara mycket med vänner och mycket ensam. Men vill veta att föräldrarna finns och stöttar, så kanske, kanske barnet kan offra sig till att käka glass någon gång!

Du får inte ta åt dej och känna att det är dej han väljer bort, han är på väg bort från barnlivet till vuxenlivet, och då vill de flesta inte hänga med föräldrarna 24/7.

Det ena utesluter inte det andra. Mina barn har leksaker men det är för att de ska trivas och inte för att jag vill köpa deras kärlek.

Vi har sambons dotter på 11 år varannan helg med flexibilitet för födelsedagar och andra kalas.  Förra helgen skulle hon varit här och hade ett körframträdande inbokat på lördagen som familjen skulle gå på. Någon dag innan ringde hon och hade blivit inbjuden till ett kalas med övernattning från fredag till lördag hos en kompis. Jag var redan uppbokad på lördag mellan ca 11-14, så sambon hade 2 av barnen och kunde inte först hämta vid 11 för att sedan skjutsa tillbaks henne på kören 3 timmar senare, hinna laga mat, servera den och få ena barnet att sova middag däremellan. Skulle hon varit här hade vi sett henne högst ett dygn med 4 skjutsningar, så då hon valde kalaset fick hon vara hos mamma och vi har en helg innestående i sommar när inte helgerna redan är bokade.

Nu i helgen har hon varit här. På fredagen lekte hon med en kompis till 17. Min tös åkte till pappa i lördags och två småsyskon bor här jämt. Sedan ville hon leka med samma kompis igen som också var hos pappa. Kravet hon fick var att göra läxan och städa sin säng först, då det ramlar ner saker i sängen nedanför. Detta gjordes inte på lördagen, så kompisen fick vänta till söndagen och komma mellan 11 och 16. Sedan kommer hon och frågar om kompisen kan stanna till 17 och hon åker hem vid 18, då hade hon inte duschat, skrivit ut läxan, ätit middag innan hon åkte och knappt träffat syskonen och det är väl så det kommer bli framöver. Jag tippar på att hon kommer tjata om att träffa en kompis varje gång hon är framöver, då hennes kompis väl har tråkigt hos pappan. Båda går i skolan några mil härifrån.

Däremot träffar hon ju syskonen hos mamma 12 dagar av 14, men de är ju viktigare antagligen, så min dotter kommer nog bli sviken många gånger framöver då hon ser upp till sin bonussyster och vill leka med henne, medan bonussyrran hellre väljer kompisarna framför familjen. Innan förra helgen har det fungerat bra att vara med familjen varannan helg, även om hon försökt få gå och leka med bonuskusiner på sin styvpappas sida, men då har vi sagt att dem får hon leka med på mammans veckor. 

Så jag tippar på att det är liknande ni har, att kompisarna och intressena finns hos pappa och ni ställer krav på att familjen ska umgås och då blir det lättare att inte komma. Däremot tror jag som andra skrivit att du får jobba på att bibehålla kontakten, även om det bara handlar om att visa att du finns där.

Men hon träffade väl er och sina syskon fredag kväll, hela lördagen och söndag fram till kl 11?

Det är väl inte konstigt att en 11-åring vill träffa kompisar?

Absolut, saker ska de ha för att trivas. Men tänk vad mycket annat kul man kan göra TILLSAMMANS för dom pengarna :) Om mamman kan ordna egen tid med sonen kan dom ha mysiga picnickar i nån park, bada äventyrsbad, äta ute på restaurang osv :) Det kommer sonen garanterat komma ihåg när han är vuxen och jag tror det betyder mer för ett barn än att parkera dom framför ett tv spel ;) Såna saker kommer från hjärtat. Men jag förstår hur du menar :)

Har samma situation, men i mitt fall är det sonens pappa som är i din sits.

Jag tror absolut inte att man ska låta det vara utan faktiskt visa att man bryr sig, att man är intresserad. Även om sonen inte åker till dig prata med honom, fråga hur det går med sporterna han spelar, eller andra fritidsintressen, försök va med på avslutningar med mera. Var aktiv.

Säg att du älskar honom och försök visa det.

Bjud hem honom eller försök att träffas för en fika då och då, men vad du än gör, låt det inte bara va..

Jag har en son i samma ålder som bor mest hos mig och som jag står väldigt nära. Men jag märker att lite tonårsattityd är på väg. Vissa dagar svarar han "mmm visst" på allt jag frågar. Han håller på att bli stor och självständig och inte samma behov av omsorg och närhet.

Det betyder inte att du som mamma är mindre viktig. Kanske det är du som ska komma till honom. Åka och kolla när han spelar match. Gå på bio tillsammans. Se till att han får ha kompisar hemma hos dig.