Inte blivit gravid på ett halvår. Kommer jag aldrig att bli det?

5-6 månader är ingen tid alls när det gäller att bli gravid. Genomsnittstiden att bli gravid är typ 1 år, så fortsätt som ni gör. Har ni inte blivit gravida efter 12 månader har man rätt att få en utredning.

När jag utreddes för ofrivillig barnlöshet fick jag höra att man har ungefär 7-8% chans att bli gravid på en ägglossning, därav menar man att 80% av alla par som försöker bli gravida har blivit det inom ett år.

Nej det kommer du inte bli.

Eller vad vill du har för svar? Blir så trött på dessa trådar, kolla flödet i "svårt att få barn" så ser du se att du inte än kan sålla dig till oss som försökt i många år. Men jag antar att det är det du inte vill, du vill inte vara onormal så nu skriver du här för att känna att det är helt normalt att inte bli gravid inom ett halvår. 

80% blir gravida inom ett år. 90% inom två. Det är bara 2% av par som inte kan bli gravida öht. Det är ju bra odds för att säga att med 98% sannolikhet kommer du bli gravid. Ibland får man vänta. 

Tog ett år med min första. Då var jag 24, mannen 26 och vi var helt friska. Andra barnet hann jag inte ens få mens efter att jag slutat med minipillerna. Tredje var på en semesterresa där vi var extremt trångbodda och lyckades få till EN liten snabbis på två veckor. Fjärde blev till trots minipiller OCH jag hade fyllt 40!

Jag vet precis hur hopplöst det känns att hålla på och försöka. Vi täckte varje dag innan, under och efter ägglossningen och lika förbannat kom mensen som vanligt...

Har du ätit p-piller tidigare? Vissa påstår ju att det kan ta lite längre tid då...

Tack för svaren. Jag har ätit p-pillren Neovletta tidigare utan några problem. Jag fick dessutom regelbunden mens och ägglossning direkt efter jag slutade. Så vi kanske bara haft "otur" än så länge? Hur kommer det sig att folk blir gravida så olika snabbt? Slumpen?

Första barnet tog 3 månader
Andra 1 månad
Tredje 14 månader, men tyvärr missfall i vecka 9...
Du kommer med all sannolikhet att bli gravid. 5-6 månader är ingenting, men när man är mitt i det känns det givetvis länge.

Det verkar lite som att kroppen "fattar snabbare" andra gången. Jag åt p-piller i åtta år innan första barnet. Fick också mens och ägglossning direkt efter att jag slutat, men blev ändå inte gravid. En del av mina vänner som också ätit p-piller länge hade samma problem. Detta är säkert inget vetenskapligt men vi vet ju faktiskt inte ALLT om kroppen.

Den psykiska stress vi upplever när vi försöker bli gravida första gången har säkert en viss inverkan. All form av stress påverkar ju kroppen negativt och skapar obalans i de hormoner som har betydelse för fertiliteten. Alla individer är olika känsliga för detta.

Med första barnet beslöt jag mig för att börja en utbildning under tiden vi försökte och då blev det ju ändå så att jag började tänka "det är ok att det dröjer så hinner jag avsluta utbildningen"...dessutom hände det en massa annat just då..bröllop, möhippor och födelsedagar och en måndag efter en rejäl "festhelg" slog det mig helt plötsligt...att jag borde fått mens för ett par dagar sedan och JAPP, jag var gravid!

5-6 månader ÄR inte länge...det bara känns så när man så så gärna vill!

Det beror helt på äggkvaliteten. Har man jättebra ägg blir man snabbt gravid och har man lite "sämre" kvalitet (men ändå tillräckligt bra!) så tar det uppåt 2 år. Finns ingen anledning till oro förrän det gått minst dryga året.

För oss tog det 10 månader med en äggledare, kändes som en evighet men som sagt normalt! Det kan ta ett tag innan det tar sig :)

Men det beror väl inte bara på kvinnan? Det kan väl vara mannen som har färre simmare eller simmare som simmar dåligt? Jag har även läst att allting kan vara hur bra som helst men att det inte behöver ta sig för det. För lite "tur" ska man väl ha också.

Om man är infertil ja, men går det inom 2 år är vare sig kvinnan eller mannen infertil. När det inte går på studs-vilket är ovanligt- så beror det på att inte alla ägg är befruktningsbara. Det syns ju vid IVF där det är väldigt ovanligt att få alla befruktade och ännu mer ovanligt att få alla befruktade att fortsätta leva.

Så det är mitt fel att det inte tagit sig för oss än? För att jag har sämre ägg? Det kan alltså inte vara mannen som har sämre eller färre spermier? Typ för att han ätit mediciner eller något eller för att det bara är så? Men om mina ägg befruktas men inte går vidare i processen då, är det fortfarande dåliga ägg? Eller beror det på något annat, typ tunn slemhinna eller något? Dock så tror jag inte att jag har det men nyfiken ändå. Kan man ha sämre ägg när man gått på P-piller i flera år trots att man fick regelbunden mens och ägglossning direkt efter P-pillren? Skulle Pergotime hjälpa mig? Många frågor hehe.

Man kan inte prata om fel när det bara gått ett halvår! Visst,det skulle kunna vara så att nån av er är infertil, men det vet man inte förrän det gått över året och man gjort en utredning. Har man få eller dåliga spermier har man det oftast hela tiden och då kan kvinnan inte bli gravid. Ibland kan tillfällig sjukdom försämra spermierna, men då är de tillbaks igen efter max 3 månader. Däremot om man har ägg av normal varierande kvalitet blir man gravid inom 1-2 år. Dit hör nästan alla kvinnor. Man hör om de där som alltid blir gravida på varje första försök, men de är undantag.

Befruktade ägg som dör ganska direkt är jättevanligt. Min läkare sa att hela 75% av alla påbörjade graviditeter slutar före mensen skulle kommit. Fast graviditet och graviditet-kemisk graviditet kallas det och de flesta får nån ibland, men vet aldrig om det. Tunn slemhinna är mycket ovanligt. Sämre äggkvalitet får man med åldern, men inte p.g.a nåt annat. Pergo är absolut inget du ska fundera på! Om det mot förmodan skulle visa sig att du är infertil p.g.a dålig äl så är Pergo en lösning, men verkligen inte bara för att efter så kort tid. Det kan ställa till det rejält med flerbarnsbörd, överstimulering och för tunn slemhinna.

Fortsätt bara försöka och oroa dig inte! 

Tack för ditt jättebra svar! Vi är säkert inte infertila och det är säkert inget fel på oss. Men OM det är något fel så är det väl lika stor chans att det är mannens som kvinnans "fel"? Det har jag hört och läst innan har jag för mig! Men nu är det väl bara att fortsätta kämpa vidare :)

Ja,infertilitet beror lika ofta på mannen som kvinnan och i 30% hittar man ingen orsak-även om den finns förstås. Hamnar man där tar man det då-ingen mening grubbla innan utan då ska man bara försöka och hoppas på det bästa.  

Tack! Håller med :) jag behöver i alla fall inte oroa mig efter ett halvår trots att jag är hyfsat ung? Det verkar vara vanligt att det tar sin tid om jag inte har helt fel :)

Första graviditeten 12 månader.

Andra nio månader.

Tredje 8 månader.

Fjärde.. tja, två dagar :) Hade sex, tog ut spiralen och barnmorskan påpekar att jag skulle ha ägflossning typ om ngn dag. Och det tog sig :D

Kan ju säga att vi var hekt chockade sista graviditeten eftersom vi kallt räknat med sex till tolv månader ;)

Vet att det inte går att "slappna av och släppa det" men faktum är att upp till ett år är fullkomligt normalt; )

Nej då, ingen oro än du! 

Trodde de var hur lätt som helst att få ett plus på stickan när man var redo för barn men nix, så var inte fallet. Jag och min sambo var 22 år när vi började försöka och båda fullt friska men trots de så tog de oss ändå 1,5 år innan vi plussade. Ett tips är att inte försöka tänka så mycket på de eller hålla på med äl-stickor utan mys på varannan-var tredje dag så får ni nog ert plus snart :)