• Anonym (Jag)
    Äldre 3 May 23:21
    2277 visningar
    16 svar
    16
    2277

    Bipolär i familjen

    Jag är en 22 årig kvinna som hade velat komma i kontakt med andra som har bipolär i sin familj. Jag har inte bipolär själv men min mamma har bipolär typ 2 och har två bröder, ena har bipolär typ 1 och andra bipolär 2,5.

    Finns det någon som vill prata?

  • Svar på tråden Bipolär i familjen
  • Anonym (YO)
    Äldre 3 May 23:59
    #1

    Min mamma är också bipolär. Eller tja, jag tror inte läkarna blev kloka på exakt vad hon har.. Nån kombination av bipolär, schizofreni och psykos sa dom när det var som värst. De bipolära tendenserna ser man i alla fall tydligt när hon t.ex slutat ta medicinerna eller sovit dåligt. Jag vet egentligen inte så mycket om det hela, bara att hon är psykiskt sjuk och har åkt in och ut på psyket under min uppväxt. Nu är hon nyligen "friskförklarad", och ska i princip slippa kontroller helt så länge allt går bra där hemma. Jag har tyvärr ärvt hennes svaga psyke (eller kanske är det ett resultat av att växa upp i en så osäker miljö med psykisk sjukdom och opålitlig förälder), lider själv av depressioner och beroenden/missbruk av olika slag.

  • Anonym (Jag) Trådstartaren
    Äldre 4 May 01:26
    #2

    Jag visste faktiskt inte att man kan bli friskförklarad från bipolär. Varken min mamma eller mina bröder har varit så dåliga att de legat inne på psyket. Visst har min ena bror varit helt ur balans ett antal gånger men vi har liksom alltid kunnat hantera det. Det var jobbigast när min bror var i tonåren och man fortfarande inte hittat de mediciner som idag fungerar bra för honom. Då svängde det mycket. Idag har han perioder då han blir manisk och deprimerad men det blir inte lika stora svängar eller vad man ska säga. Man har ju lärt sig att tolka honom rätt bra och man vet när han har sina perioder. Min andra bror som har 2,5 där svänger det ordentligt, oftast flera gånger om dagen. Det är lite svårare för ena minuten kan han va manisk och sen helt plötsligt så är han skit förbannad och jätte ledsen. Min mamma är för det mesta deprimerad. När hon väl blir manisk så vill hon göra mycket, vill gärna påbörja nya projekt, gärna flera st samtidigt, spendera pengar osv... Som min bror. Men hennes maniska perioder håller inte på lika länge som brorsans.

    Oj det blev långt. Men iaf, det är tufft. Jag tar på mig extra ansvar. Jag känner att jag måste det. Även fast jag inte borde eller orkar. Har själv det jobbigt med depressioner och ångest. Dels pga alla sjukdomar i min familj. Bipolär är inte den enda. Struliga relationer. Separationer. Osv osv...

  • Anonym (Jag) Trådstartaren
    Äldre 4 May 01:27
    #3
    Anonym (YO) skrev 2016-05-03 23:59:58 följande:

    Min mamma är också bipolär. Eller tja, jag tror inte läkarna blev kloka på exakt vad hon har.. Nån kombination av bipolär, schizofreni och psykos sa dom när det var som värst. De bipolära tendenserna ser man i alla fall tydligt när hon t.ex slutat ta medicinerna eller sovit dåligt. Jag vet egentligen inte så mycket om det hela, bara att hon är psykiskt sjuk och har åkt in och ut på psyket under min uppväxt. Nu är hon nyligen "friskförklarad", och ska i princip slippa kontroller helt så länge allt går bra där hemma. Jag har tyvärr ärvt hennes svaga psyke (eller kanske är det ett resultat av att växa upp i en så osäker miljö med psykisk sjukdom och opålitlig förälder), lider själv av depressioner och beroenden/missbruk av olika slag.


    oj svarade nedanför
  • Anonym (H)
    Äldre 4 May 02:06
    #4

    Det går inte att bli friskförklarad från bipolär sjukdom eftersom det är ett kroniskt tillstånd.

    Har ingen i närmaste familjen med bipolär men har det själv.

  • Anonym (Dotte­r)
    Äldre 4 May 05:51
    #5

    Hej, usch vad tufft för dig! Min mamma är bipolär typ 1. Hon blev sjuk efter långvarig kris och överanvändning av alkohol i vuxen ålder, läkarna säger att hon nog haft "tendenserna" hela livet men hon var frisk som ung. Hon bor ensam, är deprimerad mest och ligger inne och sover. Däremellan, med några års intervaller, får hon hemska manier med psykotiska inslag. Sjukdomen omöjliggör ofta normalt umgänge. Hon har få vänner och vi får ofta ställa in besök eftersom hon har druckit/är uppe i varv. Jag bor i en annan stad och vi har två små barn, vill hjälpa henne, men det är så svårt. Hon har bara mig, och jag har nästan blivit deprimerad själv pga detta.

    Hur ser din familjesituation ut, och hur var din uppväxt? Berätta gärna mer. Kram o lycka till

  • Anonym (Heeee­he)
    Äldre 4 May 06:47
    #6

    Min syster har bip 2. Det har varit väldigt svängigt. Och mittsjälvförtroende har nog påverkats av dessa snabba växlingar. Det måste vara jättejobbigt med tre pers som har det. Du måste vara helt utmattad eller så har du hittat ett sätt pga inget val... Jag tycker att det var väldigt jobbigt med en.

  • Anonym (YO)
    Äldre 4 May 11:05
    #7
    Anonym (Jag) skrev 2016-05-04 01:26:45 följande:

    Jag visste faktiskt inte att man kan bli friskförklarad från bipolär. Varken min mamma eller mina bröder har varit så dåliga att de legat inne på psyket. Visst har min ena bror varit helt ur balans ett antal gånger men vi har liksom alltid kunnat hantera det. Det var jobbigast när min bror var i tonåren och man fortfarande inte hittat de mediciner som idag fungerar bra för honom. Då svängde det mycket. Idag har han perioder då han blir manisk och deprimerad men det blir inte lika stora svängar eller vad man ska säga. Man har ju lärt sig att tolka honom rätt bra och man vet när han har sina perioder. Min andra bror som har 2,5 där svänger det ordentligt, oftast flera gånger om dagen. Det är lite svårare för ena minuten kan han va manisk och sen helt plötsligt så är han skit förbannad och jätte ledsen. Min mamma är för det mesta deprimerad. När hon väl blir manisk så vill hon göra mycket, vill gärna påbörja nya projekt, gärna flera st samtidigt, spendera pengar osv... Som min bror. Men hennes maniska perioder håller inte på lika länge som brorsans.

    Oj det blev långt. Men iaf, det är tufft. Jag tar på mig extra ansvar. Jag känner att jag måste det. Även fast jag inte borde eller orkar. Har själv det jobbigt med depressioner och ångest. Dels pga alla sjukdomar i min familj. Bipolär är inte den enda. Struliga relationer. Separationer. Osv osv...


    (Varning för långt inlägg, jag visste inte att jag hade så mycket att berätta, haha.)

    Det var därför jag satte "friskförklarad" inom citattecken, jag menar att hon nu inte behöver gå på återkontroller och sånt längre, som hon behövt göra i ca 6-7 års tid nu. Då har hon varit tvungen att tas in på psyket en gång i halvåret för kontroll och för att stämma av mediciner o.s.v. De har bytt mediciner väldigt mycket under flera års tid, så tror det dels är därför. Nu får hon bo hemma på heltid, tror de har hittat en kombination av mediciner som funkar, för hon har inte varit manisk som hon brukar på 2 år nu.

    Min mamma blev alltid manisk kring högtider när jag växte upp, när det händer något speciellt liksom. Julafton, morsdag.. Nån årsdag som har med hennes egen mamma att göra.. Såna saker. Kommer ihåg när jag var 15 och hade min första riktiga pojkvän hemma hos oss några dagar innan jul, och mamma var heeelt uppe i varv. Hon sa en massa olämpliga saker (han stod bredvid, så att han hörde!) t.ex "Oj en sån snygg karl du hittat", "Han ser mumsig ut", hon tog i honom olämpligt o.s.v.. Hon är som en annan person när hon är sån. När jag och pojkvännen sen gjorde slut terroriserade hon honom via telefon, ringde och messade och höll på och frågade ut honom om varför vi gjort slut o.s.v. Utan att jag visste! Fick höra det från exet ett par veckor efteråt när han bad mig prata med min mamma så hon skulle lämna honom i fred.. 

    Mamma är en sån som har ganska långa perioder av depressioner, för att sen få en manisk episod ca en gång i året, eller två ibland. Ofta kring högtider då. Som du även nämnde spenderar min mamma också pengar när hon är sån, hon tappar liksom all kontroll.. Hon påbörjar också massa projekt som hon lämnar ofärdiga, hon bakar, städar, river ut allt ur skåpen m.m så det ser ut som ett bombnedslag, sen lämnar hon det så och går vidare till nästa projekt. Då vet man att hon spårat, för hon gör aldrig sånt annars. Nu är hon inne i en depression, eller som jag ser det, hon är "normal" nu. Hon gör liksom inte så mycket om dagarna, ligger på soffan och sover, stickar lite, diskar, gör nån simpel mat (ofta kokt korv utan tillbehör eller havregrynsgröt). Hon går inte ut, bara hämtar posten och hänger tvätt och sånt. Hon är sjukpensionär och har varit väldigt länge. Jag har lite svårt att förstå vad hon egentligen gör om dagarna, för hon använder varken dator eller tv eller något annat att fördriva tiden med, har inga hobbys förutom stickandet (och katterna), umgås inte med vänner mer än 2 gånger i månaden o.s.v. Kan inte vara något roligt liv i alla fall..

    Hur som helst, jag kan inte hjälpa det, men jag har sett ner på min mamma under hela min uppväxt. Jag vet att det inte är hennes fel att hon är som hon är, och betett sig som hon gjort, men hon har t.ex gått över gränsen fler gånger än jag kan räkna, bland annat slagit mig ända tills jag blev stor nog att slå tillbaka, och allt vi gjorde under min uppväxt var typ att bråka. Jag var riktigt elak mot henne ett par gånger när jag var mellan 12-14 ungefär, när jag blivit för stor för att hon skulle våga slå mig, jag gav igen och körde med henne totalt, kritiserade allt hon gjorde och bidrog utan tvekan till att hon fick åka in igen åtminstone ett par gånger..
  • Anonym (.)
    Äldre 4 May 22:28
    #8

    Min pappa är bipolär och har alltid pendlat mellan mani och depression. Just nu är han duktig på att ta sin medicin så han är lite mer stabil. Men jag har alltid upplevt honom som en energitjuv och egoist. Sen, när jag tänker så, får jag genast dåligt samvete. Och så det där att man ska intala sig att han inte är mitt ansvar går ju sådär...

  • Anonym (Dotte­r)
    Äldre 5 May 21:17
    #9

    Usch TS, det låter som att det har varit väldigt jobbigt för dig. Det måste vara hemskt tufft att växa upp med detta. Du var liten och beroende av din mamma, men hon var sjuk och klarade inte av att ta hand om dig på ett bra sätt. Det är hemskt att höra att hon slog dig och skämde ut dig för andra, som din pojkvän. Hoppas du hade någon annan vuxen som kunde vara en trygghet för dig. Du verkar stark och modig som berättar.

    Förstår att dina känslor är skadade och att du ser ner på din mamma. Det är svårt att förklara för någon som har friska föräldrar, de fattar inte, eller tycker att man är "hård" och elak. Lyckliga dom som har fungerande friska familjer och slipper förstå, tänker jag då. Min mamma blev sjuk när jag var vuxen. Det var gräsligt skrämmande trots att jag inte behövde hennes omsorger längre. Jag skäms över henne när hon är manisk, hon skriker, gormar och fäller elaka och snuskiga kommentarer. Då hatar jag verkligen sjukdomen och skyddar alla, maken o barnen, från henne. När hon är deppig blir hon som ett barn, då tycker jag verkligen synd om henne men blir arg för hon försöker inte med nåt. Beskrivningen av hennes liv låter som din mammas. Dessa tvära kast och hur det tär på relationen, kärleken och en själv, det kan ingen med friska familjer förstå. Jag känner med dig! Verkligen!

    Mitt råd, nu när du är vuxen, är att ta hand om dig själv och ta vara på ditt liv istället. Ingen tackar dig för att du sliter ut dig, blir deprimerad, går in i väggen. Du behöver inte bryta med din familj, men umgås med dem när de mår bra och det fungerar, håll dig undan och gör sånt som får dig att må bra när du inte orkar eller de har dåliga perioder. Jag har insett att jag inte kan "läka" min mamma, trots att jag försökt i flera år, för sjukdomen är kronisk. Det kanske låter som ett fånigt råd, men jag fick det av andra och det fungerar för mig. Jag skulle göra allt för att få min mamma frisk, men det går aldrig. Däremot kan jag styra över hur jag själv mår.

    Ta hand om dig!

  • Anonym (Gapat­)
    Äldre 5 May 23:26
    #10

    På vilket sätt kan det påverka en av att ha en manisk förälder? Jag har en mamma som är det men har svårt att tänka hur det kan bli jobbigt eller påverka mig som barn. Men jag har alltid haft det så och vuxit upp med så jag vet kanske inget annat. Jag kan tycka det är jobbigt men är som en förbjuden känsla att tycka det och lägger det på mig själv istället trots att jag vet att hon har en diagnos. Jag tror det tar psykiskt på mig och oss andra men är svårt att veta och jag känner att jag klagar för mycket och att det inte är en grej och att det inte ska/borde påverka mig. Hon själv saknar sjukdomsinsikt.

    Skulle vara skönt höra vad andra tror kan bli jobbigt för en eller påverka en med en sådan person i ens närhet då jag som sagt har svårt att själv se det. Har läst vad ni andra skrivit och känner igen mig i nästan allt men kände mest att får/kan man må så dåligt av det verkligen. Menar inte ifrågasättande utan undrar mer detta. Är det mer jobbigt än för andra med "normal" förälder/syskon/anhörig och på vilket sätt. Har läst på internet men vore intressant med andras riktiga upplevelse eller tankar. Hoppas det är okej att jag postar det här i tråden och att det inte är för långt ifrån ämnet, ber om ursäkt för det isåfall. Isåfall får jag skapa en egen tråd. Detta var mina tankar efter att ha läst ts och om er upplevelse.

  • Anonym (YO)
    Äldre 6 May 00:07
    #11
    Anonym (Gapat) skrev 2016-05-05 23:26:35 följande:

    På vilket sätt kan det påverka en av att ha en manisk förälder? Jag har en mamma som är det men har svårt att tänka hur det kan bli jobbigt eller påverka mig som barn. Men jag har alltid haft det så och vuxit upp med så jag vet kanske inget annat. Jag kan tycka det är jobbigt men är som en förbjuden känsla att tycka det och lägger det på mig själv istället trots att jag vet att hon har en diagnos. Jag tror det tar psykiskt på mig och oss andra men är svårt att veta och jag känner att jag klagar för mycket och att det inte är en grej och att det inte ska/borde påverka mig. Hon själv saknar sjukdomsinsikt.

    Skulle vara skönt höra vad andra tror kan bli jobbigt för en eller påverka en med en sådan person i ens närhet då jag som sagt har svårt att själv se det. Har läst vad ni andra skrivit och känner igen mig i nästan allt men kände mest att får/kan man må så dåligt av det verkligen. Menar inte ifrågasättande utan undrar mer detta. Är det mer jobbigt än för andra med "normal" förälder/syskon/anhörig och på vilket sätt. Har läst på internet men vore intressant med andras riktiga upplevelse eller tankar. Hoppas det är okej att jag postar det här i tråden och att det inte är för långt ifrån ämnet, ber om ursäkt för det isåfall. Isåfall får jag skapa en egen tråd. Detta var mina tankar efter att ha läst ts och om er upplevelse.


    Jag kan ju bara säga det som jag upplever personligen. Men jag tror att det som påverkat mig mest är att aldrig veta var man har mamma. Hon är som två olika personer, en som är full av energi, impulsiv, högljudd, går fram till folk på stan och pratar med vilt främmande människor utan anledning, ångar på som ett lok genom huset, stökar ner och hoppar omkring från en grej till nästa, är helt inne i sig själv och är inte mottaglig för kritik eller att någon säger vad hon borde göra. Då reagerar hon med att bryta ihop och gråtande låsa in sig i ett rum. Jag tror inte det är bra för något barn att se sin mamma stampa iväg och gråtande smälla i dörrarna som en tonåring... Den andra personen som mamma är är lugn, jordnära, saklig, trött, orkeslös, stökig eftersom hon inte städar eller plockar upp efter sig, sover mycket, går inte ut i onödan. Sen fanns det även andra varianter av henne, beroende på medicinerna. Ett tag var hon en zombie, och jag skojar inte ens. Hon stirrade slött rakt fram, gick omkring med hasande steg utan att knappt lyfta fötterna och svarade knappt på tilltal.

    Det är väldigt svårt att förklara för den som inte upplevt det.. Men skillnaden mellan de två personligheterna, eller vad man ska kalla det, är markant, och gjorde att jag inte kände att jag visste vem mamma var. Jag har aldrig känt att jag kunde prata med henne om sånt som är viktigt i mitt liv, aldrig känt att jag kunde/ville be henne om råd eller hjälp.

    Jag har alltså aldrig kunnat vara säker på vilken mamma det är som kommer möta mig i dörren, den maniska eller den deprimerade. Jag var jätterädd för att ta hem kompisar, för att hon skulle skämma ut oss båda och göra något konstigt, vilket hon också gjorde flera gånger.. Jag har dock också lite svårt att sätta fingret på vad och hur det har påverkat mig fram till idag, eftersom jag ju är/har varit mitt i det, men jag tror ändå att jag hade haft mindre problem med depressioner, dålig självkänsla, mobbning, beroenden m.m om jag haft två friska föräldrar och en mindre turbulent barndom. Framför allt om jag hade haft två föräldrar som lyssnat på mig, pratat med mig och hjälpt mig genom livet. Jag vet att det finns barn som haft det mycket värre än jag, men som ändå på något sätt tar sig igenom det helskinnade, men jag är tyvärr en svag person som påverkats negativt och inte riktigt kan skaka av mig allt som hänt.
  • Anonym (Gapat­)
    Äldre 6 May 02:29
    #12
    Anonym (YO) skrev 2016-05-06 00:07:09 följande:

    Jag kan ju bara säga det som jag upplever personligen. Men jag tror att det som påverkat mig mest är att aldrig veta var man har mamma. Hon är som två olika personer, en som är full av energi, impulsiv, högljudd, går fram till folk på stan och pratar med vilt främmande människor utan anledning, ångar på som ett lok genom huset, stökar ner och hoppar omkring från en grej till nästa, är helt inne i sig själv och är inte mottaglig för kritik eller att någon säger vad hon borde göra. Då reagerar hon med att bryta ihop och gråtande låsa in sig i ett rum. Jag tror inte det är bra för något barn att se sin mamma stampa iväg och gråtande smälla i dörrarna som en tonåring... Den andra personen som mamma är är lugn, jordnära, saklig, trött, orkeslös, stökig eftersom hon inte städar eller plockar upp efter sig, sover mycket, går inte ut i onödan. Sen fanns det även andra varianter av henne, beroende på medicinerna. Ett tag var hon en zombie, och jag skojar inte ens. Hon stirrade slött rakt fram, gick omkring med hasande steg utan att knappt lyfta fötterna och svarade knappt på tilltal.

    Det är väldigt svårt att förklara för den som inte upplevt det.. Men skillnaden mellan de två personligheterna, eller vad man ska kalla det, är markant, och gjorde att jag inte kände att jag visste vem mamma var. Jag har aldrig känt att jag kunde prata med henne om sånt som är viktigt i mitt liv, aldrig känt att jag kunde/ville be henne om råd eller hjälp.

    Jag har alltså aldrig kunnat vara säker på vilken mamma det är som kommer möta mig i dörren, den maniska eller den deprimerade. Jag var jätterädd för att ta hem kompisar, för att hon skulle skämma ut oss båda och göra något konstigt, vilket hon också gjorde flera gånger.. Jag har dock också lite svårt att sätta fingret på vad och hur det har påverkat mig fram till idag, eftersom jag ju är/har varit mitt i det, men jag tror ändå att jag hade haft mindre problem med depressioner, dålig självkänsla, mobbning, beroenden m.m om jag haft två friska föräldrar och en mindre turbulent barndom. Framför allt om jag hade haft två föräldrar som lyssnat på mig, pratat med mig och hjälpt mig genom livet. Jag vet att det finns barn som haft det mycket värre än jag, men som ändå på något sätt tar sig igenom det helskinnade, men jag är tyvärr en svag person som påverkats negativt och inte riktigt kan skaka av mig allt som hänt.


    Tack för att du berättar. Jag känner igen det mesta i min egen mamma. Kan verkligen koppla ihop det. Speciellt just det att inte ta med kompisar hem. Du är bra på att se olika faser eller vad man säger. Jag tror för min del att allting smälts samman. För har inte fattat när jag var liten att det var något fel då jag trodde alla var så på ett sätt och har svårt att veta idag vad som inte är normalt. Eller vad som är sjukdom respektive personlighet. Då jag inte vet något annat eller vad som är "normalt".

    Hur har du det idag med din mamma, kan du skärma av och koppla bort ifrån det? Beroende på hur din/er livssituation ser ut förstås.
  • Anonym (Dotte­r)
    Äldre 10 May 20:30
    #13

    Hej Anonym (gapat), skönt att höra att du inte lider så mycket av din maniska mamma! Tror ändå att det få som kan ha din inställning, även om den är avundsvärd. När min mamma blir manisk så flippar hon, har flera gånger tagits in med tvång på psyket. Men även om hon varit mindre manisk så hade det varit jobbigt under uppväxten. Det är inte kul att ha avvikande föräldrar som skämmer ut sig, spelar över, anspelar på sex och får vredesutbrott. Man kan bli mobbad och less på allt för mindre. Men det är kanske bara jag.

  • Anonym (Gapat­)
    Äldre 12 May 12:03
    #14
    Anonym (Dotter) skrev 2016-05-10 20:30:46 följande:

    Hej Anonym (gapat), skönt att höra att du inte lider så mycket av din maniska mamma! Tror ändå att det få som kan ha din inställning, även om den är avundsvärd. När min mamma blir manisk så flippar hon, har flera gånger tagits in med tvång på psyket. Men även om hon varit mindre manisk så hade det varit jobbigt under uppväxten. Det är inte kul att ha avvikande föräldrar som skämmer ut sig, spelar över, anspelar på sex och får vredesutbrott. Man kan bli mobbad och less på allt för mindre. Men det är kanske bara jag.


    Lider har jag nog gjort mycket men har aldrig gjort kopplingen att det skulle kunna ha med diagnosen att göra. Utan att ha en förälder som skriker och skämmer ut sig på gatan och beter sig konstigt är något som hör till en vanlig uppväxt har jag tänkt. Eller att det är ett personlighetsdrag. Att hon är rolig och har mindre impulskontroll och det är därför mina klasskompisar skrattade åt henne. Att min mamma bara haft lättare för att brusa upp än andra. För mig har det varit så jag tänkt att många föräldrar är.

    Men det är också först som vuxen när hon fick en diagnos som jag börjat tänka att hennes beteende kanske inte varit normalt även under min uppväxt. Kanske är det så att ni fått veta diagnosen när ni varit yngre och därmed kunnat bättre se skillnaden? När jag var liten visste jag inte ens att det fanns en sån här sjukdom. Och det är svårt att växa upp och tro att ens förälder är "normal" och sedan få veta 20 år senare att det kanske inte vart så. Att ändra sina övertygelser.

    Dessutom så är den här diagnosen något som inte alls pratas om idag inom min familj och den existerar i princip inte. Allt bara fortsätter som vanligt och som det alltid gjort med samma beteenden. Jag har kunnat ifrågasätta det här men blir då sedd som en problemmakare som tänker för mycket. Det är därför jag blir förundrad hur ni kan vara så självsäkra i era känslor för det är verkligen inte jag. Det är tvärtom något att avundas. Jag tror därför att du snarare har mer "normal" syn på det här och att det är jag som har, och säkert alltid haft, ett konstigt förhållningssätt till det här.
  • Anonym (Gapat­)
    Äldre 12 May 12:06
    #15

    Ser nu (dotter) att din mamma blev sjuk när du var vuxen. Jag vet då inte varför jag har den inställning jag har och va det kan bero på.

  • Anonym (Dotte­r)
    Äldre 16 May 20:13
    #16

    Anonym (gapat) Förlåt sent svar. Nej, jag tycker absolut inte att du har ett konstigt eller avvikande förhållningssätt. Jag tror att det hela bara varit något som normaliserats i er familj. Det kanske helt enkelt inte var "så farligt" (hoppas du inte missförstår! Jobbigt var det förstås) Men som du skriver kan man även ha en frisk mamma som gapar och skriker, är festlig och impulsiv, och gränsen mellan normalt och onormalt är inte så lätt att se och speciellt inte som barn. Kanske inte för andra barn runt omkring heller. När du berättar om er familj, att de andra liksom tiger ihjäl det och att du är "problemmakare" om du tar upp det, då tänker jag på ordet "medberoende". Även om din mamma inte missbrukar, så har ni andra anpassat er efter hennes sätt att vara, så att det är hon som är normal och inte du som vill prata om det. Finns ingen anhörigorganisation du kan gå med i som kan hjälpa dig? Tror du behöver prata av dig.

    Kom ihåg att bara för att du vill säga "stopp, det känns inte bra", så kan du fortfarande ha en bra relation med din mamma. Du kan faktiskt säga nej till att träffa henne när hon inte känns ok, när hon är manisk eller vad det nu är. Om hon har bra perioder kan ni ju ses mer tex (det funkar för oss) Som bipolär har man dålig sjukdomsinsikt, min mamma säger att jag inbillar mig att hon är sjuk, men hon accepterar ändå mitt avstånd under manierna.

    Jag tycker inte du ska fundera så mycket på andras inställning och om du tänker rätt eller fel, du har nog gjort så gott du kan och varit en fin dotter! Att leva med en psykiskt sjuk liknar inget annat! Det finns inga rätt och fel, men om du mår dåligt så tycker jag inte du ska klandra dig själv. Min situation är väldigt speciell. Mamma blev riktigt sjuk när jag var 30+, jag hade redan ett eget liv. Hon har typ 1 och blir så dålig att det finns inget gränsland, jag behöver aldrig fundera på om jag kan ta med någon hem till henne, det går inte! Hon var normal när vi var barn, jag har alltså inte skolats in i att detta skulle vara ok och något som ska ignoreras. Jag har fått mycket stöttning av hennes psykteam, som gång på gång förklarat hur en bipolär fungerar. Om jag, som du, vuxit upp med detta hade jag inte varit såhär klarsynt....

    Och sen har vi tigit ihjäl andra problem i vår familj. Ätstörningar och diagnoser hos mina släktingar. Så jag vet att man kan grubbla ihjäl sig som vuxen -är det jag som inbillat mig allt och är konstig?! Det är det inte-kom ihåg det!

    Kram till dig

Svar på tråden Bipolär i familjen