Insett att jag är en förlorare

Har faktiskt en fd kollega som varit i ungefär din sits.

Hon började med att gå ner i vikt, för det var enklast och dessutom gratis. Medan hon gick ner i vikt så började hon springa, och kom på så sätt i kontakt med en nyinflyttad tjej som också ville börja springa.

Idag har hon ett jobb hon trivs med, lite vänner och har tagit upp kontakten med sin familj. 

Låter ju positivt! Har hon också problem att hitta en partner?

Länge sedan jag träffade henne. Men jag vet att hon mår mycket bättre nu i alla fall.

Jag tror att man mår bättre så fort man börjar göra förbättringar. Det behöver inte vara så stora saker i början. 

Känner mig totalt misslyckad, och ibland när jag druckit känner jag att en person som jag inte borde leva ens... Alla i min familj och släkt har gått på högskola, förutom jag. Jag har 20 kg övervikt. 2 barn med två olika pappor, har inte lyckats få männen att stanna. Äger inget. Krediter och skulder. Mitt äldsta barn tycker jag är en dålig mamma, och det är jag också. Har inga pengar och ingen ork att ta tag i saker som fixa hemma tex. Grejen är att jag försöker ta tag i mitt liv, för jag trivs inte. Går sakta ner i vikt och försöker sluta ta krediter och lån. Min pojkvän sen ett år är på väg att lämna mig nu , tycker det är jobbigt att jag behöver vara ensam ibland, och måste ta hand om barnen istället för att umgås med honom. Jag är jätteledsen för det, men samtidigt passiv, för jag förstår att han lämnar mig.

Jag är några år över 30, har rejäl bakgrund som missbrukare och kriminell. Har i princip gjort allt som föraktas av medelklasssvensson. Idag är jag nykter sen några år tillbaka, har en lägenhet och ett jobb. Ganska lågavlönat men okej. Men jag otroligt långt borta från ett normalt liv. Jag har inga normala sociala kontakter idag och har ingen aning om hur jag ska skaffa det. Vill gärna leva ett normalt liv men vet inte alls hur det skulle gå till.
Funderar hela tiden på om det är värt att vara nykter.
Har insett att det är bara på film som folk kan gå från missbrukare till att leva ett normalt liv. I verkligheten så har man oftast bara att välja på att kröka vidare, hamna på kåken, bli religiös eller vara helt utanför och ensam.

Jag har provat religion tidigare men jag klarar verkligen inte av det. Jag har ingen tro och jag klarar inte av den livsstilen. Men snart tror jag att jag inte har något val än att gå tillbaka till kyrkan. För om man bortser från dom andra missbrukarna så är det ingen annan som vill ha något med mig att göra.

Förlåt att jag frågar, men kanske du har nån diagnos av nåt slag? Tänkte på det att du inte klarade gå ut gymnasiet trots massa stöd från familjen. Jag har varit o är i din sits o sen jag fick min diagnos förstod jag åtminstone varför allt är som det är.

Men att skaffa sociala kontakter kan vara svårt även för den som inte har en bakgrund som missbrukare och kriminell. Många som till exempel flyttar till en ny ort vittnar om att det kan vara svårt att som vuxen knyta nya sociala kontakter. Ofta är folk redan så upptagna med de vänner de redan har. Många är så stressade i dagens samhälle att de inte hinner med ens det umgänge de redan har skaffat sig, därför är det svårt att ta upp ytterligare personer i bekantskapskretsen. 

Ja, nu menar ju inte jag att förringa dina problem. Jag bara tänker att du tror att felet ligger hos dig och det liv du tidigare levt, medan jag menar att det faktiskt inte behöver vara dig det är fel på. 

Och personligen så föraktar jag inte alls den som lämnat missbruk och kriminalitet bakom sig, trots att jag själv är en mega-Svensson.  Jag tycker snarare att det är imponerande att personen ifråga har lyckats ta sig ur det. Och den inställningen tror jag inte att jag är ensam om. 

Men med det sagt så får jag väl vara lite tråkig och fråga om du inte har någon grej du kan tänka dig att testa. Ja, jag menar som en hobby eller så. Gå någon kurs kanske?
Jag tror det är ett ganska bra sätt att lära känna nya vänner. Vet flera andra som fått nya bekantskaper den vägen. En del till och med en ny partner. Även om man inte behöver vara själsfränder med alla som man möter på den där kursen/ i den där föreningen, så har man ju i alla fall ett gemensamt intresse att utgå ifrån. Det kan räcka långt och bli till ringar på vattnet.