Vi som misslyckats

Åh vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg regnbågsdröm! Jag som verkligen hoppades att det skulle vara er tur nu!

Jag vet inte om jag ska vara med i din grupp, jag är ju bara inne på ivf 2 och ska få tillbaks en eskimå på fredag, men jag ville bara skriva och säga att jag tänker på er! Styrkekramar! <3

Nu är jag här! Om jag får...

IVF 1, oktober 2014 - neg
IVF 2, januari 2015 - neg
FET 1, mars 2015 - neg
FET 2, april 2015 - neg
IVF 3, september 2015 - gravid, MF v 6
FET 3, november 2015 - neg
FET 4, januari 2016 - neg
IVF 4, mars 2016 - neg

Nästa steg är IVF 5 i augusti/september...

Hur länge ska man orka? Jag känner ett stort motstånd till att ta sprutor och spray, vilket aldrig varit ett problem tidigare. Det känns så meningslöst när det aldrig lyckas hela vägen!

Tack för omtanken!

Min tanke med gruppen är inte att man måste ha misslyckats enormt många gånger för att platsa här. Jag tror mest inte att jag är ensam om att behöva ett ställe att skriva av mig på, som liksom inte är en grupp där alla är igång. Jag vill fånga upp dem som misslyckats, oavsett vilket försök det är.
KRAM och lycka till med eskimån!

Fint att ha dig här Sjöblomman, vi möts om och om igen. Fint, men ändå så fruktansvärt tragiskt.

Jag vet inte heller hur länge man ska orka. Hade det bara funnits garantier så hade man förmodligen orkar hur länge som helst.. Om man liksom visste att lyckan skulle komma inom, låt säga tre år.. Men det fungerar ju inte så. Stor kram till dig!

Här är en till. Ingen rolig klubb men skönt att man inte är ensam.

Ivf 1 (kort prot): ingen befruktning

Ivf 2 (kort prot): ingen befruktning

Ivf 3 (långt prot): gravid, missfall v 7

FET 1: neg

Nu funderar vi på spermadonation för vi hatar processen, hormonerna, hur dyrt det blir att fortsätta och att jag inte vet vad det gör med min kropp egentligen. Nu tar vi en paus och försöker njuta av livet och sommaren. Fast min man är jättedeppig för han har extremt få spermier och känner sig misslyckad som man och människa.

Välkommen hit. En riktig bedrövlig klubb, men som du säger - man är inte ensam! Och det är viktigt att prata om det!

Hur tänker ni kring donationen? För processen och hormonerna kommer du ju behöva ta även om ni får donator? Eller tänker ni att man kan göra insemination då och gå ifrån IVF? Jag förstår din mans tankar. Det är så man ofta känner som kvinna också när man har problem. Skitjobbiga tankar. Krama honom från mig!

Ja vid insemination behöver man oftast inte ta hormoner utan bara hålla koll på sin ägglossning. Vi har nära till Danmark och där kan vi få det för ca en tredjedel av priset jämfört med i Sverige.

Det är ju dock ett oerhört svårt beslut. Jag vill ju självklart ha hans barn. Jag har ju gift mig med honom dels pga det och ser det som att det är vårt, och inte hans, problem. Jag vill inte göra spermadonation om det inte känns bra för honom och vill låta honom styra. Jag är jätterädd att han t ex ska få svårt med anknytningen och att det liksom ska bli spiken i kistan för hans infertilitet, att han ska må sämre. Sedan å andra sidan vet vi inte hur många gånger vi skulle behöva göra ivf och om det någonsin skulle funka. Och dessutom vad det skulle få för konsekvenser för min hälsa i framtiden.

Ja, det är billigare i Danmark. Så länge ni inte behöver mediciner. Vi kollade Danmark som alternativ nu, men insåg fort att medicinerna inte går på högkostnadsskyddet, då man får recept från utlandet. Och då skenar kostnaden iväg, då medicinerna vid IVF går på minst 15000. Så när vi räknade på det då så blir det inte billigare i Danmark för oss i alla fall

Jag förstår helt klart din känsla. Men prata om det. Mycket. Det är viktigt. Och sen kommer ni ju troligen gå till psykolog och så innan dess. Det gör man. Kanske inte i Danmark? Men i Sverige behöver man det innan man får donatorhjälp. Det kan faktiskt vara bra, viktigt för er att ni pratar igenom det ordentligt. Vad känner han då? Vill han fortsätta försöka med IVF egentligen?

Men går medicinerna på högkostnadsskyddet när man gör ivf privat i Sverige? Skönt i så fall.

Han har bokat tid till psykolog. Annars är det inte obligatoriskt i Danmark. Vi har även gått i familjerådgivning ett tag.

Han vill inte fortsätta med ivf som sådant. Mest tror jag för han känner att han utsätter mig för det. Han känner mycket skuld för hela situationen. Sedan vill han ju självklart helst ha egna barn. Men det är jag som har insisterat på att vi kanske ska göra en till ivf eftersom jag inte vill skaffa barn med honom på ett sätt som inte känns bra för honom.

Det är jättesvårt alltihop. Just nu känns det som att alla alternativ vi har kvar är dåliga. Jag vet inte heller hur jag ska hjälpa honom.

ag är inne i en orolig tid nu då vårt första ivf embryo inte ville stanna hos oss, jag fick invänta en mens innan det är dags att återinföra mitt frysta, men nu har jag enligt min beräkning gått över mens tiden med 5 dagar och undrar om det är normalt då jag är fri från hormonerna nu... Har någon mer varit med om samma sak?
Vill bara att mensen ska komma nu så att vi kan återinföra snart!

Tog ett gravtest idag men det visar negativt så borde inte vara något i den stilen heller.. Tycker detta är fruktansvärt jobbigt