Vid vilken ålder är barn jobbigast?

Det beror nog mycket på barnet och föräldrar samt en kombination. För min egen del tyckte jag att 7 mån-1,5 år var otroligt påfrestande och jag undrade varje dag vad jag hade gett mig in på.

Utvecklingsfaser som löser av varandra. Barnets frustration när det inte ännu behärskar att gå, separationsångest som gör att barnet ständigt vill bli buret, tänder som växer fram och gör ont, nattskräck, alla förkylningar som löser av när barnet börjar förskolan. Den tiden tog nästan död på mig. Men sedan hade jag ett barn med tillväxt problem och en lång lista allergier som gjorde allt värre.

Mina vänner tycker att 2-4 år är värst medan jag tyckte att det var det härligaste som finns. Vi hade helt olika sätt att bemöta tex trots på så vi upplevde det så olika.

Med en 11-åring hemma tycker jag fortfarande att första året var värst med konstant skrik och gnäll. Men det är möjligt att jag ändrar mig när hon blir tonåring :)

Kan bara hålla med här!

Jag har haft lugna "enkla" bebisar och tycker det är jobbigare nu när de är 11-13 år och kommer hem med "riktiga" problem.

Mina barn är små fortfarande (3 och 5), men jag tycker helt klart första året. Sömnbristen gör att allt annat oxå blir sjukt jobbigt.

Man måste byta blöjor, mata, bära, lyfta och underhålla heeeeela tiden och är låst. När de är större kan de leka själva och med andra barn, hantera sin egen mat, klä på sig själva, gå på toaletten själva och följa instruktioner. Jag tar hellre en trotsig 3-åring alla dagar i veckan än skumpa bebis en hel dag efter att ha fått 2 timmars sömn under natten....

Det här går ju inte att svara på då alla åldrar har sina jobbiga delar.
Lättast var bebistiden. Kan man få tillbaka den tro?

Jag la min röst på 14-15 år. Vi är inte där ännu, men jag själv var extremt jobbig då och min dotter verkar gå i mina fotspår. Samt att det då är oroligt med vad ungarna hittar på om kvällarna. Min kompis dotter hade sin första fylla 13 år gammal förra helgen. Ser inte fram emot de stunderna.

6 år. Det finns inget så påfrestande som 6-åringar! De enda som kan gilla dem egentligen måste vara folk som jobbar som lärare åt dem - frivilligt ...

Haha, så olika det kan vara. Min sambo har en sexåring som jag finner vara helt underbar. Fascineras av hennes personlighet och sättet hon handskas med allt i livet. Mycket frågor om det extensiella. Livet, döden och små utbrott över att dörren stängs åt fel håll. Hennes jämnåriga kusin är uppväxt med två äldre bröder och en dag med henne är som en buskisteater.

Jag fullkomligt älskar mina sexåringar på jobbet. Dom är hur kul som helst att jobba med men jag slipper ha dom hemma

Jag tycker verkligen 2-3-årsåldern är värst. När de slutar vara de där söta, glada ettåringarna som bara vill utforska världen och går in i en ålder av trots, utbrott, kan själv osv, sjukt jobbigt. Tittar ofta på ettåringar och vill så gärna ha en men tittar lika ofta på treåringar och är tacksam över att jag inte har en...

Hittills(jag kan ju inte veta hur det blir sedan) så tycker jag att det är jobbigast just nu när dottern är fyra år och några månader. Hon är jättekänslig, börjar förstå världen och tar tyvärr inte efter sin pappas sinnelag längre

Röstade 1-2 år men det är egentligen en svår fråga för varje ålder har både för- och nackdelar. Men just när de börjat gå men fortfarande inte förstår ordet "nej" och inte alls är medvetna om faror är rätt jobbigt. De stoppar allting i munnen och det är ett ständigt passande. River och strimlar allt som de får tag på i småbitar =/ Samtidigt är de ju ofta nöjdare och har bättre sömnvanor då än det första året 0-1 år. Då är det ju annat som är tufft, att man aldrig vet om man får sova på natten och att de skriker och man inte vet vad som är fel.

Min yngsta son är 4 år nu (snart 5) och han är också inne i en jobbig ålder tycker jag. Det var samma med hans storebror i samma ålder. Just detta att det blir en mer utstuderad trotsålder eller hur man ska kalla det. En 2-åring som säger nej och sätter sig på tvären är relativt lätt att avleda eller bara bära iväg och snart har barnet glömt det. Men en 4-5 åring är mycket mer utmanande psykiskt. Min son vet precis hur han ska göra för att trigga igång sin bror eller trigga igång mig om det är så. Ett yngre barn gör inte på samma sätt. Så det är jobbigt och utmanande.

Min 8-åring är i en underbar ålder just nu! Han är kramgo och oftast nöjd med det mesta i livet =)

Håller helt med dig. 1a året är jobbigast

Tycker småbarnsåren är skitjobbiga rent fysiskt, man är så trött.

Men tonåren är värst eftersom man man är orolig ända in i själen och inte har lika stor möjlighet att styra tonåringen. En jobbig två-åring plockar man upp, avleder mm men en tonåring som har fått för sig att inte komma hem fast klockan är 23 är svårare att hantera

Kan tillägga att åldern 4-5 år är härligast, de är så goa då!
(precis mellan 3 års trots och 6 års trotsen)

8-12 år är mysigt också för då kan man hitta på så många roliga aktiviteter!

45-åriga manliga barn som inte kan koka kaffe och inte kan tvätta eller komma ihåg saker om det så gällde livet är jobbiga. 

55-åriga manliga chefsbebisar ännu värre.

Just sayin'....

Perioden de bor hemma ><

Min äldsta är 9 så har inte varit med om äldre men jag kan inte svara på frågan för den är individuell för vart av mina tre barn.
Första hade kolik och var närhetsbebis så hon var nig jobbigast som 0-1
Min andra var lättaste bebisen någonsin så hon var lättast samma ålder. Sen ändrades hon vid 1,5 år och har varit "jobbigast" sen dess (är 6 år och går adhd utredning)
Tredje är jobbigast just nu, hon är 4,5 år och är eg inte särskilt jobbig men hon har kommit in i någon "minitonårsperiod".

Rent fysiskt jobbigt är nog det första året - allt ligger liksom på överlevnadsnivå. 

Mentalt så tycker jag att det är svårt under de perioder då de betraktar föräldrarna som motståndare: två-åringar tex som är övertygade om att jag står mellan dem och allt kul häri världen. Och tonåringar.

För visst är ettåringar jobbiga, men de tror i alla fall att jag är på deras sida. Och visst är en överspänd tioåring aptjatig att dividera med, men jag får i alla fall vara hans allierade och hjälpa honom att bena upp problemen. Det ger mig en trevligare roll, liksom.

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer

Kan inte säga en ålder som är jobbigast utan tycker att det kan vara olika saker i olika åldrar.

Sonen var ett väldigt lätt spädbarn, alltid lätt att få nöjd. Även de nästkommande två åren var väldigt lätta, trotsålder visste jag inte ens hur det stavades till . Sedan kom tre-årstrotsen och därefter var det rätt tuffa år. Puberteten var en västanfläkt kan man nog lugnt säga. Den värsta tiden var när han var inne i 6-årstrotsen.

Men han har alltid varit en envis och bestämd person, så även om han var lätt de första tre åren, så var det inte så att han var en snäll gosse som gjorde vad man sa och inte hittade på hyss. Men det var hanterbart.
När trotsen kom, så fungerade inget som fungerade förut, det var en helt annan sak mot den envisheten och bestämdhet (och humör) som han hade innan.
Nu har vi även kommit igenom puberteten, även den en utmaning, men mer på en intellektuell nivå, dvs han utmanade oss i vårt tänk och i våra värderingar (rätt nyttigt för oss föräldrar). Envisheten och humöret har ju också funnits.
Jag tycker dessa trots/utvecklingsperioder har varit väldigt lärorika, som förälder har man blivit lite klokare efter varje sådan period, de där små liven lär oss massor.