Gravid med KK. Bokat abort men velar.

Jag har varit i en mycket liknande situation, och valde att göra abort. Var ledsen ett tag, men det var verkligen det bästa och mest logiska beslutet då! Ett halvår senare mötte jag mannen i mitt liv (och det hade aldrig blivit vi om jag snart skulle föda en KKs barn). Idag har vi vår lilla familj och snart kommer ett litet syskon!

Jag kan inte säga vad som är rätt för dig eller någon annan, men för mig ville jag inte att ett barn skulle bli till och komma till världen under de omständigheterna. Och då är jag också en "född mamma".

Vilken solskenshistoria, kanske fel ordval. Men det är ju lite det där man hoppas kan få hända mig också. Vill ju ha en relation, bo ihop och vara tillsammans med pappan till mina framtida barn. Så vet ju egentligen att aborten är det som är bäst just nu. Hur kom du över det? Var du ledsen länge? Fick du stöd hemifrån eller gick du och pratade med någon.

Vad roligt att du fick din familj ändå och med mannen i ditt liv, det är ju så det ska vara egentligen! <3

Jag sökte aldrig proffisionell hjälp, men jag tillät mig själv att vara ledsen ett tag. Att det var okej. Samtidigt som jag tänkte att det var det rätta beslutet för mig där och då. Har inte alls ångrat det på sikt. KKn sa att det var mitt beslut, men att han inte ville ha barn där och då heller, och att även han hade velat vara tillsammans med modern till hans barn och vara kär i henne. Vi var absolut inte gjorda för varandra, och allt i mitt liv var fel för ett barn. Så, även om jag var ledsen så satte jag logiken i främsta rummet.

Ok!

Nu krånglar jag kanske till det för dig , men så här var det för mig.

Gjorde abort av ungefär samma anledning som du, men tvekade liksom du.

Utbildningen efteråt gick bra och jag har ett bra och välbetalt jobb.

Tyvärr kom aldrig HAN. Det blev inga barn och nu när jag närmar mig 40 är det snart för sent.

Jag har ångrat mig massor och gått i samtal, men kan ändå aldrig sluta undra på vem det var jag inte lät födas. Hen var ju någon som bar likheter och gener från både mig, min mamma , mormor , pappa och alla andra jag älskar.

Lycka till och hoppas att det inte blir som för mig.

Åh jag lider med dig i valet och kvalet! Jag kommer va skitdryg å svara att det blir bra vilket som ... Jag var i en liknande situation och valde att behålla, det är det bästa jag gjort - för jag har världens finaste bästa dotter idag som jag älskar över allt. Men. Det var en låååång resa!! Att behöva ta upp plugg igen, att ta mig igenom graviditeten ensamstående, att ta mig igenom den första tiden själv, att helt plötsligt pappan vill vara just pappa trots att han inte ens träffade sitt barn det första året ... Idag har jag barn med en ny, som jag fick uppleva det tillsammans med och det var så sjukt jävla fantastiskt!! Det är liksom så HÄR det ska vara insåg jag då, och visst fan är det jobbigt tillsammans med någon med. Men det går inte att jämföra.

Jag kan bara dela med mig av min erfarenhet. Jag kommer aldrig att ångra mitt barn, men omständigheterna har inte alltid vart så lätta att hantera! Speciellt inte att helt plötsligt inse att man får en tredje person på köpet som man aldrig blir av med (om man ska vara lite grov), det är inte helt superkul att ett par år senare inse att man ska dela vårdnad och behöva kommunicera med en person som man inte alls delar grundläggande värderingar med till exempel ... Det brukar man ju förhoppningsvis ha klurat ut när man planerar barn tillsammans med någon. Jaja! Nu ska jag sluta pladdra! Önskar all lycka till i vad du än väljer!

Också varit i liknande situation, blev gravid på semestern med en kille från annat land. Ingen ordnad livssituation alls, inga pengar, jobb, bostad osv.. 

Men hade aldrig kunnat göra abort eftersom jag ville ha barn. 

Det blev tufft med att vara ensam gravid och första halvåret, sedan ännu tuffare när pappan dök upp och ställde till med vårdnadstvist och massor av gräl under flera år.

Men aldrig ångrat mig en sekund. Min dotter är det bästa som någonsin hänt mig.

Jag tror absolut inte på att döda ett barn som man vill ha. Livet går alltid att ordna upp, men döden är oåterkallerlig. 

Jag har inte något exempel eller råd men jag vill bara insticka till ts att inte se det som att du skulle mörda ett barn. Det är helt absurt! Det är okej om du inte vill behålla, lika väl som om du vill!

Utgå från dig själv men börja inte tänka på det som ett barn du har ihjäl, man börjar inte kalla det för foster förrän längre fram av en anledning ... Nej. Gör det som känns bäst för dig och sörj om du känner att det behövs men det är faktiskt okej att inte sörja utan att det skulle vara hemskt. Kram!

Genomförde aborten idag och det känns som en enorm lättnad. Det har stundvis känts jobbigt men vet att detta var det bästa för alla och barn kommer jag hinna med i framtiden.