varför fick just du igångsättning och i vilken vecka?

Jag var också otroligt rädd, dock av andra orsaker. Vi kan mer eller mindre inte få barn på egen hand, så detta var en IVF-graviditet som tagit lång tid att få till. Jag oroade mig dagligen för att något skulle hända henne. 

När jag närmade mig BF slog det slint på något vis, jag misstänker att det var hormoner. Jag bara grät. Och grät. Och grät. I princip dygnet runt grät jag. Samtidigt rörde dottern sig mindre, så vi var inne först ena helgen och därefter nästa helg och fick göra CTG. Hon var stillsam men mådde bra. Andra gången vi åkte in tog de beslut om att göra UL för att försäkra sig om att allt var bra. Då såg läkaren tveksamheter (hon hittade ingen magsäck på dottern plus att jag hade mycket fostervatten helt plötsligt), så när hon vägde samman mitt mående med tveksamheterna på UL rekommenderade hon igångsättning. 

Vi fick komma in dagen därpå, vilket var v. 41+1. Igångsättningen startades på kvällen, och dottern föddes på morgonen två dagar senare. 

Jag förstår att oron måste vara fruktansvärd när man varit med om det ni genomgått, och jag beklagar så hemskt mycket. Det bästa är ju för barnet att få vara kvar tills det är fullgånget, och det är ju det bästa för din kropp också. Jag hade öppnat mig när igångsättningen påbörjades men det tog ändå lång tid innan hon var ute. När hon väl var ute visade det sig vara en stark tös, så de extra dagarna kändes som att de gjort mycket. Trots en oerhört tuff sista tid som gravid kändes det med facit i hand toppen att ha väntat så länge. Oron för barnet i magen blir liksom en ny oro när det föds. Det har det i regel toppen i magen, men det är tuffare när det föds. Då är man glad ju mer utvecklat det är. 

Jag vet precis vad du menar med att det känts lättare om man åtminstone haft en deadline. Jag önskade inget hellre än ett slutdatum. I efterhand vet jag dock att beslutet kan gå på en pissekvart. Bokstavligt talat. Jag hade fått komma in samma dag som läkaren föreslog igångsättning om jag ville, men jag behövde smälta det en liten stund så jag valde att komma in dagen därpå. Skulle läget bli ohållbart för dig kan du få hjälp omedelbart. Mycket lättare sagt än gjort, men försök att inte se för långsiktigt. Ta en dag i taget. Tänk "Idag klarar jag att vänta". Imorgon är en helt annan femma, men det tar du då. Ska du liksom föreställa dig veckor av väntan blir det för tufft, men en dag till brukar man orka med. 

Lycka till :)

Tack snälla för ditt svar. 
Ja jag befinner mig där just nu, livrädd för att snubbla på mållinjen, gråter dagligen och får panik. 
Okej men då fick du gå hela graviditeten ändå, Jag hade verkligen hoppats på att dem kanske hade kunnat sätta igång mig nu snart, men som sagt dem vill ju inte det och jag förstår ju deras argument till varför dem säger nej, men önska så att dem kunde förstå min rädsla också.

Precis det du säger nu säger min man och läkare, "ta en dag i taget" önska bara att det va så lätt, men ska verkligen försöka tänka så.

Tack snälla för ditt svar och att du delade med dig om din historia.

Beklagar det ni varit med om. I vilka veckor förlorade ni barnen? Tycker att det låter konstigt att de inte beviljar er igångsättning av humanitära skäl.

Jag blev igångsatt v 31 pga vattenavgång.

blev igångsatt i vecka 37+0 på akademiska i uppsala pgr av sjukvårdsfobi. Det var 4 veckor sedan.

Var inga problem att få bli igångsatt har blivit det 2 ggr av samma anledning, den första gången var i Örebro.

Stå på dig och ge dig inte begär igångsättning. Känns som du har större anledning än vad jag hade med tanke på din historia.

I vecka 38+5 fick jag en hinnsvepning som läkaren kunde göra halvdan. 38+5 gick vattnet. Fick värkar hemma med ca 7-8 min mellan i två dygn, de tilltog alltså inte och i 39 +2 satte de igång med värkstimulerande.

Hinnsvepningen gjordes eftersom jag drabbats av pupp och att gå övertiden stressar bara kroppen med tanke på att det blir värre ju längre man är gravid.

Vi förlorade en i vecka 22 och en i vecka 24, detta vid två olika tillfällen och efter vi förlorade vårt andra barn så konstaterade man att jag bar en sjukdom som orsakat att barnens hjärta slutat slå.

Fick ni några komplikationer för att ert barn föddes så tidigt?
Tack snälla för ditt svar.

tack för ditt svar!
Okej och var det så att det var du som bad om det eller erbjöd dem dig det? Dem talade inte om några risker tex att barnet kanske skulle ha svårt med amningen eller ha större risk för gulsot? För det är två av anledningarna dem ger oss till varför vi inte får igångsättning.

Tack!

Jag är tyvärr inte så insatt i vad pupp är. Men tack snälla för ditt svar. Ska ha möte med min läkare i veckan igen och jag känner att det kan vara bra att få veta lite hur andra har hjälp osv. Phiali­a90

Jag fick igångsättning v 38+2 med barn nr 2 pga svår foglossning, mådde riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Men det var 9år sedan.
Var på Aurorasamtal i förra veckan och bm tyckte att en igångsättning vore det bästa även denna gång pga förlossningsrädsla och ganska snabba förlossningar tidigare. Men ska träffa en läkare om 2 månader som är den som fattar beslutet.

Mitt första barn föddes v 36+4. Vattnet gick och allt satte igång av sig själv. Hon hade gulsot och amningen funkade inte. Vi fick vara kvar på BB en vecka så hon fick sola och så fick jag pumpa och ge henne mat istället. Men det var ju inget annat som var problem pga att hon föddes för tidigt.

Jag blev igångsatt 12 dagar efter beräknat födelsedatum (orkar inte räkna ur vilken vecka det blir) pga sjuklig rädsla för att barnet skulle dö i magen, gick med ångest och missfallsrädsla genom hela min graviditet (hade psykologhjälp genom hela graviditeten), hade ett mf innan och ett mf på en tvilling i den graviditeten. De gjorde en hinnsvepning på eftermiddagen och sen fick jag komma in morgonen efter och få värkstimulerande dropp.

Jag hade nog kunnat få bli igångsatt lite tidigare men iom att jag oftast inte söker hjälp för mina problem så blev det efter ett redan inbokat bm-besök som processen kom igång.