Har jag "rätt" att vara besviken?
Ikväll skulle min sambo ut och fira en kompis som fyller år. Jag blev lite besviken över detta. Dels beror det på att han åkte iväg just nu. Det här är första vardagskvällen han är hemma på över en månad, då han pysslar med ett projekt på annan ort i veckorna annars. Han kommer hem fredag kväll och åker igen måndag morgon i vanliga fall. Jag är gravid och har tyvärr blivit sjuk av det och var glad över att få lite avlastning en vardagskväll.
Dels handlar det också om att jag aldrig fått träffa hans vänner här hemma. Vi har varit tillsammans i flera år, men vänner här i storstan träffar han enbart själv. Däremot träffar vi ofta vänner när vi är på hans hemort. Jag har funderat mycket på det här, varför det ser ut som det gör. På hemorten har vännerna "enklare" jobb. Ingen är utbildad och ingen har särskilt gott ställt. Här hemma är alla vänner framgångsrika, de är rika, bor i finare områden och har prestigefyllda jobb. Jag vet inte om han skäms över mig på något sätt, då jag är många år yngre och inte alls arbetar i samma sektor som vännerna.
Jag uttryckte i alla fall missnöjet, främst kring att jag i princip aldrig får träffa hans vänner. I torsdags fick jag så ett sms. Planen var att han skulle åka till en annan stad över dagen, nu när han var hemma. Därför undrade han om vi inte skulle mötas upp när han kom hem, gemensamt gå till firandet och sen gå och äta middag vi två. Jag blev väldigt glad, då det kändes som om han verkligen tagit mig på allvar.
Idag, när jag sitter på väg hem, smsar han återigen. Resan till den andra staden blev inte av, så han skulle vara hemma när jag kom hem. Därför undrade han om vi skulle äta en pasta hemma när han kom hem från firandet. När jag ifrågasatte om inte jag skulle följa med, fick jag till svar att det gällde ju när han skulle till X-stad. Nu var han ju hemma.
Vi pratade om det när jag kom hem. Jag är väldigt besviken. Hans svar var att han verkligen förstår att jag blev besviken, när jag tolkade det situationen så. Ingenstans ber han om ursäkt för sin otydlighet. Och framförallt - ingenstans ber han mig följa med. Istället åkte han iväg själv. Jag har ingen aning när han ämnar komma hem, men då tänkte han laga mat till oss. Mobilen lämnade han för övrigt hemma.
Jag kanske överreagerar som gravid, men jag blev som otroligt besviken. Det är inte så att vi ägnar all tid tillsammans. Han är som sagt borta HELA veckorna och hinner träffa vänner på annan ort då. Nu tänkte han ändå bara vara på firandet en kort stund, så jag förstår verkligen inte varför han inte kunde ta med mig ändå. Det gick ju bra i torsdags? Tilläggas bör, att jag är strax över 30. Han är tio år äldre och vännen som fyller år, ytterligare äldre. Det är alltså inga snorungar vi talar om.
