Naiva föräldrar?

Jag tror det handlar om ifall man tycker om barnet eller ej. Jag har haft styvbarn som jag älskade och som jag faktiskt gjorde egna saker med. Och jag älskade dessa ungar som om de var mina egna. Däremot hade jag haft styv-/bonusbarn som varit riktigt jävelungar så hade jag ju inte velat umgås med dom lika mycket. Jag hade kanske t o m undvikit dom. Barn är ju individer precis på samma sätt som vuxna: vissa gillar man och vissa inte.

Dock: Är man i relation med någon som har barn, så får man räkna med att det är hela paketet. Ett barn har långa tentakler. Märker ett barn att du undviker det, inte alls vill vara med det, så blir det ju kanske frågor som barnet ställer sig: Hon tycker inte om mig, hon avskyr mig, varför är hon dum mot mig, osv osv osv.

Nej, man umgås inte alltid allihopa ens i kärnfamiljer. Ibland är pappan iväg på sitt, ibland är mamman iväg på sitt, och ibland gör de saker tillsammans, även fast det kanske inte såna saker som just föräldrarna uppskattar, men barnet gör.

Jag tycker nog att det ska vara på liknande sätt om man är sambo och har bonusbarn.

Självklart, jag tror också det underlättar om man tycker om barnet. Jag anstränger mig och försöker, men det slutar ofta med att jag ändå känner att jag har svårt för barnet. Därav tänker jag att jag gör rätt i att göra något annat när barnet är här, istället för att sitta med dem i soffan och förpesta stämningen när jag stör mig på allt barnet gör.

Vad innebär hela paketet då? Att umgås likt en kärnfamilj? Eller bara acceptera att läget ser ut som det gör? Jag är av åsikten att det är det sistnämnda.

Din plikt är att vara vänlig och respektera barnet. Du behöver inte älska barnet. Men om mannen måste välja måste du acceptera att han väljer sitt barn. Så är det bara.
Jag tror du stör dig pga att du ser barnet interagera med den man du älskar. Den uppmärksamhet barnet får borde du ha kanske?

Att "försöka" tycka om är nog dömt att misslyckas. Antingen gillar man nån eller så gör man det inte. Så det är nog acceptera som gäller. Men försök att inte vara fientlig mot barnet. Det skadar.

När skulle han behöva välja mellan mig och barnet? Och vad är det som säger att jag skulle ha ett problem med det? Jag säger ju själv att vi inte behöver umgås hela tiden och att han mer än gärna får göra saker med sitt barn på egen hand, utan mig. Han har väl samma ansvar att acceptera att jag inte i första hand väljer att göra saker med dem båda tillsammans. 

Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de uppmärksamhet som barnet får. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att min man lägger så mycket uppmärksamhet på barnet, inte på ett sätt som är mer än vad man kan förvänta sig iallafall. Som sagt, har inget problem med att inte vara i det absoluta blickfånget av min sambo hela tiden. Jag är en självständig människa som värnar egentid. Kanske hade jag varit mer trygg i denna konstellation om jag fick mer egentid. Vi bor ganska litet och barnet är här väldigt mycket.

Det är nog som du säger. Och jag har accepterat att jag inte tycker om barnet. Tycker synd om barnet bara. Det kan inte vara lätt att vara skilsmässobarn.

Stackars , stackars barn.... och vilken IDIOT till pappa/man...... jisses!

Att du är så knäpp att du inte gillar barn är okay eftersom du står för det.

Men att barnet ska behöva känna sig utstött, är av högsta grad av psykisk misshandel. JO, barnet känner av dig, tro mig!

Och att pappa tillåter nån behandla sitt barn på detta sätt får mig att bli tårögd.....

Vad får dig att uttala dig på detta sätt? Vem behandlar barnet dåligt och varför är det synd om barnet?

Hypotetiskt resonemang nu men jag tänker lite såhär.

Jag har fyra barn, skulle jag separera och skaffa en ny stackars sate skulle jag definitivt vilja hålla denne personen och mina barn så mycket isär som möjligt.

Därför att gör jag saker med mina fyra barn så blir det bara fragment över i tid där och då. Det blir liksom inte någon kvalitet i umgänget med någon annan vuxen. Har man med en annan med barn så är det mer ok. Man är på samma nivå. Man är inte där med förhoppningen att ha några djupare givande samtal utan man pratar i luckorna man hinner. Mellan man servar barnen. Jag skulle bara bli stressad av att ha en till person som jag känner att jag behöver ägna mig åt.

Det blir jätteknepigt att ha en till vuxen med som bara ska vara fristående vuxen. Barnen behöver ofta hjälp (eller vill ha uppmärksamhet) i en takt man som ensam inte alltid hinner med. Då får de vänta, vilket är helt ok när man är själv men dels blir man ju aldrig ledig till den andra vuxne och dels så tar ju barnen efter ett tag saken i egna händer och ber den andre knyta skor o s v. 

Jag skulle inte vilja kräva av en ny partner att denne tog en tongivande roll med mina barn men det är nästan omöjligt att hålla isär om man umgås allihopa. Alternativet är såklart att jag tar precis allt men å andra sidan så umgås vi ju då inte eftersom jag aldrig blir riktigt tillgänglig. Jag skulle heller inte vilja leva med det dåliga samvetet mot en ny partner att denne alltid får anpassa sig efter barnen när man gör saker. Så nä, en ev ny partner någon dag det får bli på deltid. Så är jag förälder den andra halvan. Sen köper långt ifrån alla det upplägget men det är smällar man får ta. Då får jag leta vidare.

Oj, vad många snabba, fördomsfulla och otrevliga slutsatser du drog på väldigt lite information.

Jag tycker det är okej om ni lever som särbos, inte annars.

Du måste ju spendera väldigt mycket tid hemifrån eftersom barnet är hemma väldigt mycket och du inte tål barnet?!

Men det är ju i alla fall bättre att du håller dig borta helt än att barnet ska behöva utsättas för någon som dig med dina känslor för denne i sitt eget hem!

Särbo skulle funka bättre för er?!

Ja du, tro det eller ej, men vi finns faktiskt! Vi som älskar våra bonusbarn.

Jag har sorgligt nog tvingats bevittna hur föräldrar och bonusföräldrar gråtit i varandras armar, i enorm sorg över förlusten av ett älskat barn som stod precis i början av livet, när en fruktansvärd tragedi inträffade. Den värsta tänkbara! Bonusföräldrarna hade funnits i barnets liv under hela barnets uppväxt.

De stod varandra mycket nära, och tillbringade mycket mer tid tillsammans med sitt bonusbarn än vad som var "nödvändigt", just för att det var ett älskat barn, och trots egna biologiska barn. De och de biologiska föräldrarna har det enorm jobbigt med sin sorg över ett förlorat barn.

Det skar faktiskt i hjärtat på mig att läsa de här raderna. som på mycket nära håll sett deras sorg, förtvivlan och saknad.

"Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt?"