2 åring med utbrott!

Hej, Jag har inga råd till dig o har inga småbarn men jag kommer ihåg hur mina tre barn var. De två yngsta var änglar, sov, var glada o spralliga och det enda var att den yngsta var en "rymmare" sedan tidig ålder. Stack iväg o alla sa att jag skulle låta han vara för de törs inte gå långt. Att han bara ville testa gränser mm. Så var det inte. Han stack verkligen iväg. 

Min äldsta var en ängel hela uppväxten efter 4 års ålder. Men innan.... Oh my good!! Otroligt intensiv! Full med bus och lycklig över det mesta. Däremellan utbrott utan dess like då han kastade leksaker, gav sig på sin lillebror o allt man kan tänka sig. Var ofta när han skulle få kläder på sig lr vi skulle byta blöjor. Eller när han ville gå ut och inte fick. 

De två som var små änglar som små blev intensiva, stökiga och jobbiga i tonåren och den som var jobbig som liten var rena drömmen som tonåring.  

våran tvååring får bli sur helt enkelt. Det är skit jobbigt med gap och skrik i all evighet men vi vägrar ge med oss för att han skriker.

Ibland blir han även så arg så han bara kastar nappen och gosekudden och verkligen bara vrålskriker, då lyfter jag upp honom - ja, mot hans vilja - och sätter mig med honom i knät i soffan och tvångsgosar. Gungar, kramar, pratar lugnande. Tar mellan 5-7 minuter så har han lugnat sig och bett om nappen och är sen lättare att hantera.

Under tiden har han också insett att han inte kommer få som han vill så diskutionen är nedlagd.

Vår tvååring är också såhär, oerhört intensiv och oftare sur än glad just nu. Men han får bli sur, oftast försöker jag distrahera med något annat men jag ger mig inte angående det han surar över. Han har ändå mycket att säga till om här hemma, han får gärna välja sina kläder osv, men vissa saker kan ju inte en tvååring bestämma.

Förut idag ville han absolut gå ut i regn och åska, utan skor och jacka. För det första hade det vart rött kallt och för det andra skulle vi inte ens ut just då. Jag sa nej varpå han börjar skrika men då vände jag faktiskt ryggen till honom och då gav han sig rätt snabbt. Han verkar ha börjat inse att det ändå inte hjälper att skrika så kanske, kanske är vi på väg ur skiten för denna gång.

Skrattar o känner igen! Skönt ändå höra andras berättelser! ;) Ensam e man inte iaf! Skönt höra han kanske blir den lugna sen iaf! ;)

Det där med tvångsgoss ska jag prova!

Samt hålla på mina principer!

Tack så mkt! :)

Ja alltså vissa dagar är hemska, och vad jag förstått är treårstrots ännu värre, undrar ibland hur det ska gå ;)

Haha, det där funderar jag också på. Vi har dessutom en viljestark lillebror som kommer vara två när storebror är tre och kanske trotsar järnet.. Puh :p

Låter honom bestämma om det inte spelar så stor roll (han har ju ganska just kommit på den grejjen!). Om det inte funkar står jag ut med vrålen, pratar lugnt om varför det inte går och försöker avleda.

Har också en vansinnigt bestämd 2-åring. I de flesta fallen försöker jag vänligt men bestämt att säga åt honom när han inte får det han tjatar om eller blir sur för någon skitgrej. Tack och lov är han lättdistraherad så det räcker ofta att jag säger "gör så istället eller kom så gör vi det här istället".

Ibland ryter jag till ordentligt när han försöker provocera och beter sig dumt åt, då blir det ofta stortjut Alabama men det får vara så brukar han luna sig själv efter ett tag :)

De får bli sura, däremot skäller vi inte eller så utan visar förståelse för barnets känsla utan att för den sakens skull låta barnet få som han/hon vill.

Först och främst att försöka förutse ev utbrott och mota Olle i grind. Se till att de får rätt mängd mat och sömn. Med min snart 3-åring får jag inte sätta på/stänga av kranen, ta fram något hon vill ta fram själv, hjälpa henne med kläder o s v. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Sedan fungerar det oftast att avleda, bara man är lugn själv. Så gott om tid är att föredra för att hinna igenom all frustration.

I mjölkfallet kanske det hade fungerat med att fråga hur mycket mjölk han vill ha i glaset, vad han ska ha på mackan o s v. Ibland får man gilla läget och inse att inget fungerar och bara låta dem få agera klart. Under tiden kan man erbjuda en kram, så får barnet en chans att välja vad det behöver. Att tvångshålla finns det litteratur som Barn som bråkar som starkt avråder detta. Ibland är det ju absolut nödvändigt och ibland har jag gjort det bara för att försöka få ett stopp när det ska bitas, rivas, sparkas, slåss o s v och det är svårt att bara hålla barnet på avstånd om man har ett syskon i famnen.

Här får man inte ställa tråkiga frågor som hon hellre svarar nej på,utan hellre ge två alternativ. Ska vi borsta tänderna eller håret först? Tyvärr orkar man inte alltid vara pedagogisk, framför allt inte om man är trött, har bråttom och det är åttonde utbrottet/protesten på kort tid.