Självupptagen vän som ändå har vänner????

Hon kanske är bra på andra sätt.

Ingen annan uppfattar saker/händelser och människor som du! Du har dina erfarenheter av henne i detta fallet, andra människor har sina egna individuella uppfattningar och upplevelser ! Så med andra ord, bara för att du tycker en sak så gör inte alla andra det!

Men det du kallar ytligt bekanta kanske andra kallar vänner. Få människor går runt och deklarerar status på sina relationer.

Förstår hur du menar, har upptäckt samma grej. Men hennes vänner kanske är likadana? O därför passar dom ihop.

Undrar samma sak... En jag förut kallade vän är extremt självupptagen, jag förstår inte hur folk orkar umgås med henne. Pratar BARA om sig själv, sina problem, sina tankar, sina upplevelser. Oavsett vad någon försöker inflika med så lyckas hon få det att handla om sig själv. "Jag är gravid", sa en av våra väninnor, hennes respons på det var "Åh, verkligen? Jag har ju beslutat att aldrig skaffa barn. Aja, min häst ...".

Umgås aldrig med människan mer.

Möjligt att det är så. Men det lilla jag har sett av hennes vänner är att dom verkar vara timida. Folk kanske dras till kvinnor med överdriven kaxighet även om det innebär att dom kör över andra människor? Varför man behåller en sån "vän" vore riktigt intressant att veta.

Jag förstår vad du menar. Vissa kommunicerar genom att alltid dra paraleller till sig själva och förstår inte att det kan tolkas som självupptaget.

Det jag anser som mest ego är om den inte binder tillbaka till personen det handlade från början utan bara fortsätter prata om sig själv. Då är det illa!

Dom kanske har sämre självkänsla än du? Eftersom dom fortfarande är med henne. Känner igen det från förr hos mig själv, då kunde jag s a s gå med på att umgås med sånt folk. Ibland dras motsatser till varann också, dom kanske "behöver" hennes kaxighet.

Så kan det säkert vara. Hur kom det sig att du umgicks med såna förut? När blev du medveten?

Känner igen fenomenet. Intressant! 

Ska dock erkänna att jag gjort som de där vännerna någon gång. Alltså skrivit något fint på en sådan gammal väns Facebook-sida. Då är det en längtan efter den vän hon var förr. Ibland översköljs jag av minnen, särskilt gällande en vän. Hon var riktigt fin som person under flertalet år. Hävdade ibland att hon egentligen inte kände så mycket för andra än sig själv men jag var säker på att hon överdrev. Med åldern är det som att hon har släppt fram mer och mer av sitt rätta jag, hon försöker inte längre låtsas vara empatisk. Det gör att jag egentligen inte vill ha henne i mitt liv längre, för hon är faktiskt rent självupptagen och bryr sig inte om andras känslor.

Ändå saknar jag henne ibland enormt, saknar den jag trodde att hon var och då vill jag bara glömma det som är nu och låtsas att allt är bra igen. Särskilt om jag känner mig ensam. För det är en sorg att hon är "borta". Vid sådana tillfällen har det hänt att jag skrivit några rader till henne om att jag saknar henne. Per mail eller offentligt. Borde väl inte göra det men å andra sidan skadar det ingen och på något vis är jag glad över de stunder jag låtsas att det är som förr. Det är så mycket svårare att skaffa nya riktiga vänner numer och jag har investerat så många år i relationen till henne att jag då släppte andra som jag kanske annars hade haft i mitt liv nu.  

Som sagt. Din upplevelse av henne är sann men behöver inte vara hur andra upplever henne.

Sedan har hon kanske trots allt positiva egenskaper som överväger hennes negativa egenskaper.

Var inte alls medveten från början, hade absolut inget självförtroende då o inte så mkt livserfarenheter. Sen när tiden gick upptäckte jag allt mer att jag inte mådde bra eller var besviken o det blev alltmer oacceptabelt att fortsätta umgås.

Mitt råd är att sluta ge av sig själv så fort man märker att nån är sådär, annars blir man bara besviken.

Det är tyvärr en klassiker att man lägger mkt energi på en enda person och sen står man där ensam och besviken (med ånger). Jag känner igen din beskrivning av saknaden av hur en vän var förut, kanske är det förklaringen att vissa låter såna typer vara kvar. Gammalt fint minne av hur det var DÅ och så mår man lite bättre i stunden av nostalgin.

En god fd vän till mig var underbar som yngre, blev sen förbytt och fick en trist översittarstil. Kunde slänga ur sig det ena nedlåtande efter det andra, feg som jag var drog jag mig bara undan.

Berättade denna person varför hon inget kände för andra så du fick någon slags förståelse för henne?

Ditt råd är bra men så svårt när man är van att ge, ge, ge Jag får dåligt samvete för lätt

Då är du ett utmärkt byte för en sån som hon, eller killar som är liknande (dåligt samvete för vadå?). Se till att börja bli krävande istället - INNAN du börjar ge en massa av dig själv. Skapar bara bitterhet annars.

Ja, ibland tänker jag på de potentiella vänner jag aldrig investerade någon tid i för min vänskap med henne. Men tror ändå att det finns en mening med allt. :) 

Det var väl just det som var anledningen till att jag stannade kvar hos henne så många år, att jag förstod orsaken bakom hennes problem med känslolivet. Hon hade inte en hemsk, men en delvis jobbig uppväxt och periodvis grava ätstörningar. Jag tyckte förstås väldigt synd om henne och var också orolig, tänkte att om hon bara får må bra så kommer känslorna fram. Men inser idag att det kanske aldrig kommer hända, att det nog är som hon sa. Att hon saknar en stor del av "vanlig" empati. En gång när en nära släkting till mig hastigt och oväntat gått bort sa hon faktiskt rakt ut när jag helt förstörd berättade det för henne att "jag känner ingenting egentligen när du berättar det". Men det var så traumatiskt för mig hela grejen att jag först efteråt slogs av hur kall hon såg ut när hon sa det och hur ärlig hon var då. 

Jaja, jag har andra vänner men helt klart problem med vilka människor jag lockar till mig. Vet inte riktigt hur jag ska bryta det mönstret bara. Är social och kommer lätt i kontakt med folk, men drar till mig människor som visar sig ha problem. Vilket gör att jag numer släpper dem ganska fort, orkar inte allt det där igen. Gärna "normalproblematiserade", men inte så gravt att allt bara handlar om det i slutändan. Men så ser mitt vän-mönster ut -förutom vissa undantag. 

Kan bara hålla med. Undrar varför man drar till sig såna personer, missar man tidiga signaler eller vad? Man har säkert sig själv att skylla också.

Usch det var ett kallt svar du fick från henne, även om hon inte kände något så undrar man ju varför hon var tvungen att säga det? Ren elakhet. Inte alltid man känner så mycket men man säger ju inte så för det.

Hade en vän som sa liknande saker som din fast inte i sån allvarlig kontext. Hon sa i stil med "jag bryr mig inte om din vän för jag har aldrig träffat henne" om jag var orolig för personen tex. Varför säger man så??

Ja, jag tror verkligen det ligger hos mig. Det här med att jag drar till mig dessa personer. Att jag behöver analysera ordentligt vad som skapar det här mönstret. En faktor för min del skulle kunna vara att dessa människor i min erfarenhet har ganska mycket karisma och ger mig mycket bekräftelse. Att det lockar mitt intresse till vänskap och att jag sedan barndomen är så van att vara problemlösare att det lockar dessa personer att komma mig nära. Att de märker att jag ser och lyssnar och någonstans har en instinkt att stötta. (Vilket jag egentligen vill endast med "riktiga vänner", men lätt gör när ngn ber om det). Att jag borde ge de som inte väcker så stort intresse hos mig till en början en större chans! Och att jag lär mig vänta in folk mer och blir lite mindre tillmötesgående kanske. Hur märkligt det än låter. Hmm, svamlar nu verkligen. Men måste ta mig tid att analysera det här på allvar någon gång!! Har du några tankar kring varför ditt mönster ser ut som det gör?

Det var verkligen iskallt det bemötande hon gav mig och jag har ibland funderat på varför hon berättade vad hon tänkte. Tror att hon kanske ville testa mig. Att det här är något som egentligen säkert stört henne hela livet, hennes empatibrist och att hon lagt all energi på att dölja den (för att hon rationellt förstår att det är motsatsen till ett tilltalande personlighetsdrag) och nu en gång ville se vad hon får för reaktion om hon istället erkänner det. De sidor hon förr visade var nämligen exakt motsatsen, hon uppfattades (även av mig) som en otroligt varm och inkännande person och var skicklig på att framställa sig så. Jag skulle aldrig någonsin förstått att det inte var sant om hon inte både berättat om det och sedan lagt bort den mask hon under många år hade på sig. 

Men allt det här är så mycket teorier bara, vet inte alls egentligen varför hon agerat som hon gjort eller hurras "kall" hon verkligen är. Skulle eventuellt kunna fråga, men det skrämmer mig vilket svar jag skulle kunna få och då väljer jag hellre bort henne. 

Folk har ju olika jargong och funkar olika. Jag har en kollega som är exakt som din vän och hon umgås med andra som är likadana. Det är inget fel med det egentligen, du och jag behöver lyckligtvis inte umgås med dem.

Jag skulle säga att alla gör det i någon mån. Det är självklart att man inte sitter och funderar på det hemma och gör upp någon slags listor, men även du måste väl ha personer du står närmare än andra?! Och då man ska förklara för helt okända människor på nätet använder man dessa "statusar" eller ettiketter för att andra ska förstå.