Hur förklarar man detta för barnen?
Jag har tre barn på 3,10,11 år.
Svägerskan har två barn 14 resp 16 år
Svärföräldrarna var väldigt förtjusta i vårat första barn de första 2-3åren.
Hon var nämligen första flickan bland barnbarnen och därmed 'lilla prinsessan' . Utöver det har deras intresse för våra barn varit väldigt svalt.
Det är svägerskans pojkar som räknas och som får all tid och uppmärksamhet i alla lägen. De har också alltid fått dyrare julklappar/presenter osv...
Detta har retat mig något enorm, men sen flera år tillbaka har jag slutat bry mig. Tänkt att det är svärföräldrarnas förlust.
Nu börjar ju dock mina äldre barn vara rätt stora och förstå mer och mer.
Dottern har inte uttryckt så mycket med ord, men har tagit tydligt avstånd från farmor och farfar.
Hon hatar tex att åka dit de få gånger de har tid att bjuda hem oss.
Hon har slutat bry sig när de inte kommer på födelsedagar osv eftersom de istället väljer att åka och titta på någon av kusinernas fotbollsmatch el liknande.
Sonen på 10 år far däremot väldigt illa av detta. Han undrar varför kusinerna alltid går först. Varför de får finare presenter och mer julklappar. Och han tar liksom på sig skulden.
Undrar vad han gjort för fel som inte är 'lika mycket värd' som dom.
I julas fick kusinerna 1500 kr var i kontanter. Sonen fick en tröja från Lindex. Det blir väldigt tydliga skillnader när man sitter där på julafton och öppnar sina paket.
På sonens födelsedag kom dom inte för minstingen hade kräkts 10 dagar tidigare och de ville inte bli smittade för de skulle vara barnvakt åt kusinerna två dagar senare.
En annan gång skulle sonen vara hos dem för fritids och skola var stängd (dottern vägrade åka dit och var hos en kompis) farfar hade lovat både badhus och hamburgare till lunch.
När jag hämtade sonen på eftermiddagen började han gråta i bilen. Inget hade blivit av, för farfar skulle skjutsa kusinerna på olika grejer under dagen. (De var också lediga)
Helst vill jag bara säga till sonen att 'skit i idioterna' men dels vill jag inte sjunka till deras nivå, och dels skulle det inte hjälpa för sonen tror att det är han som inte är tillräckligt bra.
Det är så hjärtskärande. Så många kvällar han suttit och gråtit över olika händelser.
Hur ska jag bemöta detta??
Ursäkta för lååångt inlägg