Lunginflammation - dödsångest. :-(

Jag haft som du. Inkl hostan. Efter fem veckor kunde jag inte andas. Vårdcentralen nästa. Syresättning 91%. Akutremiss till akuten per omgående. Det visade sig att jag hade lungorna fulla med slem. Det tog ytterligare två veckor innan jag blev frisk.

Jag tror helt enkelt du får se tiden an. Har du nåt liknande som jag så tar det tid. Gör det du orkar och inte mer. Troligen orkar du inte mer än vad du gör nu. Så bered dig på låååång vila. Och oroa dig inte. Du är INTE på väg att dö.:)

Jag kan trösta dig med att det kan vara värre... För dryga 7 veckor sen snubblade jag i en stentrappa på jobbet, fick ett litet, och då menar jag litet, skrubbsår på vänster knä vid knäleden. Tänkte inte så mycket på det, utan linkade vidare med ipren - jobba måste man ju... Jotack, Lördag morgon vaknar jag och kan inte andas - sambon ringer på Ambulans och i illfart till sjukhuset. Infektionsvärde på över 300. Blodförgiftning av staffar - 2 dagar intensiv, 28 dgr sjukhusvistelse, och ovanpå blodförgiftningen en UVI som fortfarande inte är bra. Äter sista PC:t på Fredag. Tappat 10 kg och ser ut som en mager fågelunge.... :(

Nu hjälper det givetvis inte dig i din situation, men jag är helt övertygad om att din kropp är välldigt slut av att kämpa som en idiot mot din infektion. Det bästa brukar vara att försöka hjälpa kroppen att dämpa feber med Alvedon, för att orka vara uppe lite, dricka så mycket som du kan - gärna äta något, vad som, om du orkar - och framförallt - VILA. Du behöber sömn, mycket. Men att många beskriver lunginflammation som "nära döden" upplevelse, är inte så konstigt. Det ÄR en "knock" på kroppens imunförsvar, och man behöver konvalesans ett tag efter hemma sjukskriven.

Men skönt att du i vart fall är dag nr 2 på pc,och att du ändå förstod allvaret och så snabbt tog dig till doktorn, trots ditt tillstånd. Hoppas på snar påfriskning för dig, så du är på benen igen :)

Tack snälla för era svar, det ger mig lugn att veta att det finns andra som känt såhär. 
Bägge era berättelser är riktigt otäcka, jämfört med er är ju detta ingenting!

Vad skönt att det gick bra för dig, Anonym (tufft), Under de fem veckorna, visste du att du hade lunginflammation? Hade du nån behandling? Eller var det först då på vårcentralen det visade sig? Fy du måste ha varit helt färdig

Jesper f, det är skrämmande vad ett litet skrubbsår kan ställa till med. Det är nog inte många som vet hur allvarligt sådant kan vara. Jag hoppas innerligt att du snart kan börja "komma igen" och hittar din ork på nytt. Vilken tur att din sambo agerade så bra där på morgonen!

Återigen, jag är så tacksam att få ta del av era erfarenheter, det är ensamt att gå med en sånhär känsla hemma och ingen annan riktigt förstår vilken mardröm kroppen befinner sig i. Nu hoppas jag på att vi alla får vara friska och slippa slemmiga lungor, elaka staffar och liknande.

Jag hade inte lunginflammation, utan en fruktansvärd förkylning som fan ta mig aldrig gick över. Sen fick jag slemmet i lungorna. Där och då trodde jag faktiskt att dagarna var räknade innan röntgen visade vad det var.

Usch... ja, att ha en massa guck i lungorna ger en väldigt lätt känslan av att ens dagar är räknade Hade du feber under denna tid? Visst går det en massa mindre roliga tankar genom skallen när man ligger där och varken vet in eller ut? 
Blev du lättad när du fick veta vad det berodde på?

Igår när jag fick veta att sänkan hade skvallrat om en infektion blev jag såå lättad. Och glad att få kåvepenin att ta med mig hem. 
Men, dum som jag är så är jag ändå orolig.. varför inte stetoskopet hörde några biljud från mina lungor, då vet de ju inte säkert att det är lungorna på mig som är inflammerade? Kan inflammationen sitta nån annanstans och isåfall vart? Sånt tänker jag på nu, i min lilla sjuka del av världen. Tycker jag är allmänt flummigare idag, snubblar på ord och väljer fel ord när jag t. ex pratar i telefon. Halvt bortkopplad från den riktiga världen. Samtidigt som jag oroar mig för vår stugsemester om sex veckor.. helt knäppa funderingar. 
Oroar mig över att åka på blodförgiftning. Oroar mig att smitta lilleman som bara är 2 år. Oroar mig att det är svininfluensan jag har som jag aldrig vaccinerade mig mot.. ologiskt och helgalet snurrar det i min hjärna...

Med astma är man van att det kan vara jobbig att andas. Jag är 26, med annars bra hälsa och tränar några gånger i veckan. Men i början i feb blev jag nästan döttssjuk på 3 dagar. Fredag kunde jag löpträna 6 km utan problem. Började bli sjuk på lördag och åkte in till akut till närmaste vårdcentral på onsdag för jag kunde inte andas alls nästan. Sambo fick bära mig de sträckor jag annars skulle gå. Fick akut inhalera medicin så jag kunde andas. Skickades sedan akut vidare till närmaste stora sjukhus som kunde erbjuda mig mer vård. Dom tog blodprov, urinprov, slemprov och salivprov, röntgade mina lungor och dom hittade inget. Varje timme fick jag extrema andningsbesvär och var tvungen att inhalera starka mediciner och smärtstilande. Då hittade inget och kunde inte hjälpa mig mer. Fick höra att dom hoppades på att min kropp skulle lösa detta, annars fanns det inget att göra. Så om min kropp inte fixade detta själv menade dom mer eller mindre att jag annars kommer dö. Detta skapade ångest i mig. Men efter 5 dagar på intensiven började det bli bättre och jag kunde komma hem. Men de var efter 1 månad som jag be helt frisk igen. Med detta vill jag bara också säga att om det verkligen är illa skulle aldrig som låtit dig gå hem. Men i min situation som 26 år och studerar till mitt drömjobb, sambo som jag älskar till måne och tillbaka som man planerar framtid med var det jobbig att veta att jag kanske klarar detta. Läkaren ville inte riktigt säga det rakt ut till mig men han såg bekymrad ut och obekväm när jag frågade vad du händer med mig. Efter allt så gissade dom att jag hade fått in ett rikrigt elakt virus i lungorna, detta gav då en extrem reaktion i mina lungor efrerom jag också har astma. Läkaren så att han var väldigt orolig för mig just för jag har astma och detta samtidigt. Men allt gick väl iaf. Oroa dig inte, blir du inte värre finns akuten :)

Jag hade feber de första dagarna. Sen var jag bara vidrigt förkyld med hosta från helvetet. Cocillane Etyfin botade rethostan, men slemhostan fortsatte i nästan två månader totalt.

Du vet bättre än jag om du har lunginflammation. Du är ju uska :). Men tänk inte så mycket. Låt det gå ett par dagar till så penicillinet hinner verka. Att du är flummig är nog för att du är trött. Hela kroppen är ju påverkad. Vuxna med över 38 i feber blir i regel otroligt sjuka och påverkade. Så det är inget konstigt alls. Och lilleman kommer klara sig sååå mycket bättre än du ifall han blir smittad. Ungar kan vara jättepigga trots 40 gr feber :).

Men varför i all världen tänker du på blodförgiftning?

Sov nu. Och vila. Och drick mycket. Låt maken sköta hushållet och så ser du till att bli frisk.

Jag är en bättre uska när det gäller att ta hand om och råda andra än mig själv och mina barn... haha... då är jag hönset nummer 1 och blir helt nollställd... 
Ja Cocillana är grymt bra mot rethosta, räddare i mången nöd"
Slemhosta, fy sjutton så drygt det är. Har hittat några bra knep som funkar hyfsat, och det är varmt honungsvatten alternativt vatten med bikarbonat. 
Maken är rena helgonet, han verkligen tar tag i allt med lillkille och mat och hem nu. Helt underbart! Nu ser han lite hur det är för mig i min vardag liksom. 

Mja.. jag är nojjig som person, det är nog så jag snubblat in på blodförgiftning.. "råkade" läsa om att lunginflammation kan sprida sig till blodet. Jag är stendum som glupar i mig alltför mycket fakta på nätet. Borde ha förbud mot dessa sidor alternativt att jag blir satt i handfängsel...

Ja nu ska jag ta och dricka lite vatten och vila till ett miljonte avsnitt av Hawaii five-o. 

Tackar FL för goa användare som ger bra stöd och även en spark därbak på mig, nu får jag skärpa mig och vara glad att snart vara på banan igen

Förbered dom på jobbet att du lär vara borta minst en vecka till :)
Och kram på dig! Glöm inte uppdatera om nån vecka eller så.

Tack och kram tillbaka

Kände mig plötsligt överpigg igårkväll och var uppe på benen hela kvällen och långt efter de andra lagt sig, men ajabaja, det var nog lite väl modigt. Fick svinont i vänsterdelen av dessa bravader. Tar det absolut lugnare idag. Märker att penicillinet förmodligen får en massa gegga att släppa, för det fullkomligt sprutar upp en massa mindre mysigt. Hinner inte göra annat än hosta och spotta. 
Lämnade själv mini på dagis imorse och det gick väl okej, körde som en pensionär, förmodligen till morgontrafikanternas förtret men men, var andfådd som en blåsbälg när vi kom fram och ligger nu och hostar som om jag tävlade i världsmästerskapen. Nä, en sak är helt säker: vilken ny tacksamhet man får över det vardagliga i livet när man varit riktigt riktigt dålig! :)

Ok detta får bli sista inlägget, vill bara skriva av mig efter denna eländespärs
Först av allt tack till er som peppat med era inlägg och påmint mig om att jag inte var döende. Känner mig löjlig nu i efterhand men gudars det var ju riktigt hemskt!

Kåvepeninkuren är klar imorgon. Upptäckte att jag var darrig och svettig i några dagar, läste sedan att penicillinet kan göra en väldans illamående och att man t. om kan kräkas av den, vilket nästan jag gjorde. 
Nu går det bättre om jag ser till att få i mig yoghurt i samband med tabletterna. 
Känner att hjärnan är tillbaka på normal funktionsnivå, det enda som sitter i efter sjukan än nu en envis slemhosta och noll kondition och ork. 
Hade 52 i CRP i måndags så det är ju klart på väg åt rätt håll. Sjukskriven denna veckan ut och kan säga att jag lääääängtar tillbaka till jobbet igen. 

Funderar över om det kan vara svinis jag åkte på och som gav lunginflammation. Jag var en av de som inte vaccinerade mig 2009 när det var som mest upphaussat, hade kanske tänkt om ifall jag vetat hur det kunde gå. 

Läste att årets influensa var extra tuff och ja, det kan jag ju skriva under på, jag som aldrig annars är sjuk. 

Nej, nu skiner solen och livet är tillbaka. Ha en underbar sommar allihop och må ni få vara friska

Välkommen tillbaka till livet TS! Och härligt att du faktiskt överlevde :)