Jag är rädd för män från Mellanöstern nu och skäms något fruktansvärt.

Alltså det är väl inte konstigt. Jag är också rädd för dessa män och jag har inte varit med om samma sak som du. Dom har en skev kvinnosyn och jag kommer nog ALDRIG finna dom behagliga. Att du som varit med om detta fruktansvärda är rädd är ju inte det minsta konstigt.

Men det känns fel att dömma ut en hel grupp på det sättet, jag vet ju själv av erfarenhet att det finns män från Mellanöstern som är jättefina. Det här är som en panikreaktion som bara störtar över mig och jag vill bara fly fly fly..

Jag stirrar mig omkring helt maniskt och håller min man hårt i armen när vi går ut. Jag har inte vågat mig ut utan honom en enda gång på de här två veckorna. Idag ska jag pröva att gå och handla lite med en väninna, jag har ont i magen och är fulltankad med både citodon och lugnande för att överhuvudtaget fungera.

Jag måste ju komma över det här, jag bor i ett invandrartätt område.

Men ge det tid. Det har gått två veckor och det är klart du mår skit. Strunta i hur det "verkar" för andra att du är rädd för dessa män. Du har full rätt till dina känslor och dom(känslorna) är inte det minsta konstiga heller. Stressa inte fram något. Låt detta ta tid.

Jag antar att det väl är det jag måste göra, men jag vågar inte ta upp det här med mina kontakter i psykiatrin. Jag vågar helt enkelt inte be dem om hjälp med att bearbeta det här.

Min man vet att jag känner så här och han är stöttande, men hur ska jag ta mig ur det om jag inte får hjälp?

Jag var ute med min man och svåger igår då svågern skulle handla skor, det var utländska män överallt. Jag höll på att kräkas i skoaffären och jag hade glömt mina lugnande hemma. Jag skakade i hela kroppen och jag stod och blundade mot min mans axel för att klara av det.

Att jag ser så rädd ut gör ju att folk stirrar och då blir det ännu värre, det känns som att någon av "de där männen" när som helst ska flyga på mig. :(

Tycker avslut du ska ta upp det med psykologen. Jag kan ge miljoner på att hon/han inte heller kommer tycka det är konstigt alls att du känner som du gör. Våga ts. Jag som själv inte varit med om detta förstår dina känslor så väl så varför skulle inte en psykolog också förstå?

Jag vet att jag borde. Men jag är så rädd att hon ska se ner på mig, döma ut mig som rasist och att jag skall förlora den fina kontakt vi hittills haft. Jag har haft ångestproblematik, självmordstankar och depression sedan tidigare och hon har hjälpt mig igenom mycket.

Hon är själv invandrare och jag är väl rädd att hon skall känna sig förnärmad och ledsen om jag tar upp något liknande. :/

Jag ska försöka samla mod till mig, men det tar emot i mig så det skriker.

Du är verkligen ingen rasist.

Du har blivit utsatt för något som skadat dig.
Jag hade också varit rädd.

OM någon mot förmodan skulle stämpla dig som rasist så kan de fara åt helvete.

Prata med din kontakt i psykiatrin.

Tack vad fina ni är. Jag vågar inte prata med någon annan än min man om det här och jag behöver stödet. Att han fortfarande går lös någonstans i närheten hjälper inte direkt. :(

Nu ska jag försöka gå och handla med min väninna. Har tagit en stor dos lugnande och hoppas det ska gå vägen.

Ändra gärna din signatur.

Du är ingen rasist.

Jag lovar att du kan våga ta upp det med psykiatrin..

Jag kan berätta att jag blir emellanåt nervös när jag ser vissa och jag har inte din bakgrund med mig.