Skriver av mig
Hej,
Först vill jag be om ursäkt för att jag kanske placerade detta inlägg fel. Kanske jag inte borde posta detta dravel alls, men eftersom jag inte har något bättre för mig...
Ännu ett misslyckat, läs "typ" självmordsförsök. Medan min sambo var i väg hos en vän igår försökte jag hänga mig, vilket ledde till panik när jag väl dinglade i snaran bestående av ett rött hundkoppel, då jag inte nådde golvet samt lyckades med bedriften att välta stolen som jag till slut; med bankande hjärta och ett ansikte i matchande färg som tidigare nämnda koppel, kunde nå med tårna för att slutligen befria mig själv. Självmordsförsök är kanske en lite väl färgstark beskrivning, självmordstest eller liknande bör väl passa bättre.
Vilken överdriven och tragisk person, tänker ni säkert om mig - för så hade ärligt en så empatilös del av mig tänkt om jag lade ner tid på att läsa ett sådant här inlägg. Depression och hypomani är åter en gång vardag - det är ord jag inte gärna använder men jag orkar inte längre neka deras brusande existens. Har ännu inte kunnat somna, och som min hjärna nu arbetar tvivlar jag på att jag ens kan sova utan kemisk sömnhjälp, något jag tyvärr inte har.
Jag brukar ha kontroll. Men jag avskyr misslyckanden, patetiska misslyckanden. En värdelös figur, kanske ni tänker. Vem är jag att neka till det?
Jag har haft många bra perioder på sistone. Att jag snöat in mig på ideer vissa dagar och känt mig orkeslös andra är ingen större fara, jag har känt mig.. normal.
Jag klarar inte av något och befarar att jag aldrig kommer göra det. En bra utbildning och ett jobb med ok lön är bara att glömma, då bristen av intelligens omöjliggör detta. Jag drar ner min sambo när hen borde höjas till skyarna. Jag sårar, gång på gång. Inget allvarligt egentligen, men genuin oförståelse för andras känslor visas ibland tydligt när man bor ihop.
Jag har så många drömmar. Men hur ska någon så betydelselös som jag kunna nå dem. Vad ska jag göra med min framtid? Jag ville bara bevisa att jag är bättre än min far, men den enda utbildningen jag kan komma in på ger om möjligt ännu mindre lön än hans. En lön jag inte kan uppfylla mina drömmar med - flygplan och PPL, klättring vandring samt paddling i alla världens världsdelar. Jag vill bara bevisa att jag inte är misslyckad - något jag ironiskt nog misslyckas fatalt med...
Just nu värmer ljudet från min sambos små mjuka snarkningar min maggrop. Men allt otryggt utanför lägenhetsdörren knackar på min axel och det sista jag vill är att falla tillbaka när jag äntligen vill resa mig upp och visa världen att det finns hopp för sådana som mig själv. Men hur ska jag - en alldeles feg människa, göra? Vad gör man ens för att lyckas med något som fallerat trots hängiven ansträngning?
Så många frågor...