Han försöker uppfostra mina barn.

Du verkar behöva hjälp, eftersom du skriver att du "försöker" sätta gränser?? Kanske din nya ser brister hos dig och din uppfostran? Lyssna och försök förstå om det ligger nåt i det han säger?

Hjälp!

Lär av honom istället för att ta det som kritik.

Jag menade inte försöker utan jag sätter gränser men som ensamstående med tre st är det givetvis inte alltid lätt. Mina barn är inga drillade robotar utan kan såklart leva runt ibland men det trodde jag var normalt. Jag föredrar att själv sätta gränser t.ex. vid matsituationer, det är det jag menar.

ska ni leva tillsammans måste ni prata om det för annars kommer det inte fungera. 

Annars får du väl säga till honom: "ja men du gör så med dina barn, men jag vill göra såhär med mina".... Så han förstår.

Så ni menar att det här till vanligheterna att en ny pojkvän genast lägger sig i och uppfostrar, även när det gäller småsaker? Det är jag som är förälder och det är klart att jag känner mig otillräcklig när jag på något sätt fråntas föräldrarollen, och nej mina barn är inte ovanligt stökiga, däremot är han själv hårt uppfostrad och kör vidare den stilen på sina egna barn.

Det är verkligen ett känsligt ämne.

Jag har alltid varit väldigt tydlig med att JAG uppfostrar mina barn. Dessutom har mina barn npf-problematik vilket gör att det som fungerar på andra barn inte fungerar på mina barn. Man får tänka runt och välja sina strider. Nu är dom så pass stora 6 och 8 och börjar komma i fas. Tidigare har äldsta legat 1-2 år efter i mental utveckling. Typ.

Speciellt svårt är det med män som  inte har egna barn. Jag vet själv hur lätt det var att tänka och tycka innan man själv fick barn.

Nu är jag ihop med en man som jag tycker lyfter mig. Då jag själv har npf-problematik kan de bli lite väl ostrukturerat ibland. Jag tycker han sköter sig bra. Han lyssnar på mig och tar in mina erfarenheter och hur mina barn fungerar samtidigt som kan kan komma med "förbättringsförslag". Jag är absolut öppen för det.

När vi gick kommunikationsutbildning i början av sonens utredning pratades det mycket om förtroendekonto. Att man måste ge många plus för varje minus. Därför är jag mån om att det skall finnas en positiv relation i grunden innan uppfostran kommer in i bilden. Vill inte att barnen skall uppleva att det kommer in en ny person i familjen som styr och ställer.

Ni får prata ihop er. Jag brukar säga när det är nya personer att säg inte åt mina barn, säg åt mig istället och låt mig säga åt barnen.

Bor ni ihop?
Gör ni inte det så tycker jag inte att han ska börja uppfostra barnen. Innan ni ev flyttar ihop så måste ni ha pratat ihop er hur ni ska agera gentemot varandras barn. Det allra bästa är om ni har liknande syn på uppfostran, vilket ni ju inte verkar ha direkt.

Hur gamla är hans respektive dina barn? Hos oss har jag 2 tonåringar medan maken har en liten son. Jag hjälper till och ger tips till maken om hans son då jag redan har
" tränat" på mina barn. Men när maken ska försöka uppfostra mina barn blir det ju lite konstigt då han aldrig har haft tonårsbarn

Nej vi bor inte ihop och ja det känns olustigt att han säger till barnen utan att ens känna dem. Det viktiga är ju att bygga en relation först, inte att uppfostra. Uppfostran verkar vara väldigt viktigt för honom och han vill säkert visa sig duglig inför mig. Han är medveten om hur han är eftersom han undrade om jag tyckte att han sa till för mycket. Jag sa att han får ju säga till om de bråkar eller något annat allvarligare men tyvärr vill han gärna säga till vid matsituationer etc också, där det kanske är bättre att jag själv säger till.