Känner mig hemsk som inte kan glädjas åt andra..

Hur gamla är ni? Vill bara säga att det kanske är lätt för en man att vänta i "några år" men som kvinna har man in inte samma tid. Har en bekant som sa att hon ville vänta och vänta och v'nta och nu när dom väl börjar fösöka så¨blir hon inte gravid. Det är inne på 2 års försök nu. Och om man ska börja utredning tar ju det sin tid också. Mao kanske man inte blir gravid på en gång ens när han nu väl tycker det "passar" honom att börja försöka.

Vi är 25 och 26 år gamla. Jag är medveten om det du skriver och just därför vill jag börja försöka nu men inga argument hjälper, han vill vänta 2-5 år innan vi börjar försöka. Så vad gör man? Känns jobbigt att det bara är på hans vilkor men man kan ju inte tvinga någon till att skaffa barn. Vill inte bli en bitter surkärring som inte kan glädjas åt andra som får barn men just nu är det allt jag vill men det känns som det ligger så långt bort :'(

Du är inte hemsk, du är ledsen och du sörjer och längtar. 
När vi mår så orkar vi inte glädja oss med andra. 
Jag har förlorat min son och jag kan bli jättearg på människor som ignorerar eller bortprioriterar och klagar på sina barn, 
Dom vet inte hur jävla bra dom har det,dom borde vara mer lyckliga, men rädda om det. 
Men samtidigt vet jag att så funkar inte människan och det är nog bra egentligen, annars skulle väl alla ungar vara överbeskyddade till tusen.

Men du och jag delar något, vi delar längtan efter ett barn och vi får sörja, vi behöver inte vara lyckliga för andras skull om vi inte känner det så.
Vi är också människor och måste få vara ledsna. 

Jag kan inte heller glädjas åt andra som väntar barn/får barn då det verkar astrist att vara gravid och sedan småbarnsförälder. Mina närmsta vänner (inklusive gravida) förstår min oförmåga att relatera, resten behöver inte veta. Försök släppa skuldkänslorna. Det är helt mänskligt att tänka på sig själv i första hand.