gravid och har panik. HJÄLP

För oss tog det två år att bli gravida och vi hade längtat sååå mycket. När plusset väl kom fick jag panik och kände mig inte alls sådär lycklig som man "borde". Det tar tid att växa in i rollen som mamma och de där mammakänslorna kom aldrig naturligt för mig så fort barnet var fött heller. Nu är hon 7 månader och det absolut bästa som hänt mig, även om jag vissa dagar har lust att slänga ut henne genom fönstret! Man har väldigt mycket tankar som man tänker men som man aldrig skulle göra.

Man har nio månader på sig att förbereda sig mentalt och första tiden av graviditeten är en väldigt konstig tid! Det är inte lätt att ta in.

Det är för mycket "allt är så underbart" utåt sett av många. Under fasaden döljer sig saker som de aldrig skulle drömma om att avslöja. Du är långt ifrån ensam.

jag bir så glad för ditt svar att jag nästan börjar gråta. känner mig otroligt ensam och förvirrad. det lugnar mig att någon känner igen sig.

är rädd för att, om vi väljer att fortsätta graviditeten, att jag inte skulle tycka om barnet och inte kunna få "föräldrakänslor" för det.
o andra sidan tänker jag att om vi väljer att avsluta graviditeten skulle jag nog aldrig få barn, eftersom jag inte vill gå igenom det här igen.

det finns såklart ett syfte med att det tar nio månader innan barnet kommer, jag hoppas på att mina känslostormar lugnar sig. för just nu vet jag knappt vad som är vad och vilka känslor jag ska lita på. paniken eller det faktum att vi faktiskt aktivt försökt att bli med barn
var det givet för dig att fortsätta graviditeten trots att du inte kände dig så där glad som man "borde"?

Vi hade varit tillsammans i 3 år och pratat om barn och visste att vi ville ha. En dag kom jag hem och sa "vill du ha barn i början av nästa år så är det dags att sätta igång, idag". Ett försök och visst blev vi med barn. Allt var så overkligt, vi hade inte hunnit förbereda oss mentalt på att bli föräldrar, vi trodde vi skulle ha lite längre tid på oss! Verkligt blev det först på första ultraljudet, det var också första gången jag kände glädje, jag vågade inte glädjas tidigare. Lycka vågade jag inte känna förrän efter KUB då läkaren dessutom hade tittat genom alla organen och nästan garanterat att det var en frisk flicka vi skulle få!

Jag oroade mig mest för hur det skulle gå, med tanke på att min man är som ett stort barn, hormonerna gjorde definitivt sitt! Värst var faktiskt mellan v7 och v12, hjärnan var inte längre min och tänkte vad den ville vilket var saker JAG definitivt inte ville tänka. Jag drömde hemska saker om död och elände och det var hemskt att inte kunna styra sina tankar. Drömmarna blev mindre hemska allt eftersom graviditeten fortskred och blev till och med positiva mot slutet. Jag gick in i det med positivt tänkande och acceptans mot mig själv, jag tillät mig inte känna skuldkänslor för att min hjärna hade gått "bananas" pga all hormonpåverkan.

Det gick skitbra, jag har en dotter på 3.5 månad som jag älskar över allt annat och är gravid igen, i v5+0 idag

Jag vet inte hur många av mina nära som väntat barn som tänkt "kommer jag att kunna älska barnet?". Min sambo kände mycket så innan vår tjej kom. Jag kände mycket "vad fan har vi gett oss in på?" och det är det många föräldrar som gör. Det är en härlig blandning av hormoner, panik inför det okända och tvivel på sig själv som förälder. Det är ju något du aldrig varit förut så det är inget konstigt att känna sig orolig. Det är helt naturligt att börja ifrågasätta sig själv. Det är en del av processen.

Och att man ska känna omedelbar kärlek till sitt barn är också lite skitsnack. Visst känner man kärlek men första halvåret efter att min dotter fötts var en känslostorm och jag kände många gånger ångest över hela situationen. Nu är hon som sagt 7, nästan 8 månader och det finns ingenting jag inte skulle göra för henne.

Dra ner förväntningarna och skit i alla sagoberättelser som många återger. Det växer ett liv i din mage.. självklart känns världen upp och ner!

Jag kommer inte ihåg om jag tänkte att jag skulle ta bort det. Eftersom vi försökt så länge så var det nog självklart att behålla det. Men har man lyckats på första försöket så är det nog annorlunda kan jag tänka mig. 

Du är i alla fall INTE onormal eller konstig men bra om du kan fortsätta prata med någon för att lätta på trycket lite. Det är ju psykist jobbigt att gå runt och tänka på så jobbiga saker.

jag har fått kontakt med en kurator nu som var väldigt bra att prata med. hon gav mig som förslag att skriva ner saker, typ en plus och minus lista för att kunna reda i tankarna när det bara snurrar. som det ser ut just nu kan jag inte komma på något positiv.. vilket inte går ihop med hur jag kände då vi bestämde oss för att försöka bli gravida. men nu är det så och jag försöker att inte piska mig själv så hårt för att jag inte känner någon himlastormande lycka och för att det här inte blev som jag trodde. för mig känns det tyvärr inte självklart att fortsätta gravidteten, på samma sätt som det gjorde för dig. 
just nu känns det som att har två dåliga alternativ att välja bland och jag tror att jag måste välja det som blir minst dåligt för oss just nu.
en rädsla jag har är att inte våga bli gravid igen eftersom det här varit en sån svår tid.
tack för att du delar med dig! blir lite förbannad över att det knappt finns någon info alls om det här, för kuratorn menar också att det är vanligt. jag får en enorm skuldkänsla och det leder ju till att man inte vågar berätta för något då det känns så tabubelagt.

Jag tycker det var skönt när jag fick längta några månader med första. Då blev jag bara glad. Med nummer två tog det sig direkt och jag kände inte alls samma glädje och rus. Snarare smått panik.

Jag tror att när du kommit in mer i graviditeten, kanske fått se den lilla på ul, då kommer det kännas bättre. Det får ta tid, tänker jag. Man vet ju inte riktigt vad man gett sig in på. :D

Nej vi hade ju som sagt försökt väldigt lång tid så det var nog mer självklart för oss att fortsätta. Vi blev gravida spontant precis innan vi skulle sätta igång med IVF. Men ÄNDÅ infann sig den där fullständiga paniken och ångesten va sjutton vi hade gett oss in på.

Inte för att göra saker och ting svårare för dig men någon sa till mig "du kan ångra en abort men ett barn ångrar du aldrig". Även om det känts tufft att bli förälder så har jag aldrig ångrat det nu när hon är här.

Det är mycket som är tabubelagt och hela "perfekta familjen"-grejen gör mig förbannad. Alla hatar, älskar, gråter, har ångest, ältar, funderar, vrider och vänder, ifrågasätter sig själv och känner djup skuld. Det är bara att ingen pratar om det. Det passar inte in i bilden av allt det där lull-lullet och det där perfekta som alla alltid ska ge sken av. Bull crap säger jag! :)

Jag hoppas att du och din kille kommer fram till en lösning som passar er båda och att du, om ni väljer att ta bort, inte blir avskräckt att försöka igen senare när du/ni känner er redo.

Föräldrarrollen växer man in i. Det är inget som kommer bara för att man får plus på stickan.

Lycka till :)

Har en kompis som gjorde abort, när hon sedan ville bli gravid tog det 5 år och åtskilliga IVF och missfall innan det äntligen gick!

Blir också förbannad på bilden av det "ska vara", Räcker att man pratat fem min med någon som arbetar inom området så förstår man att dom hört och sett allt, och det är inte alltid rosa skimmrande moln nej.

Jag ska träffa en barnmorska i veckan som ska informera om hur en abort går till osv. Jag är en person som gillar fakta,hoppas att det besöket kan hjälpa mig i ett beslut. "Tyvärr"så köper jag inte riktigt det där om att man aldrig kan ångra ett barn, är lite för krass i mitt tänkande just nu :) Men jag har hört att många resonerar så.
TACK för allt du delar med dig av <3

tack för skrämselpropagandan. mycket användbart i min situation just nu! verkligen konstruktivt.