Jag får ingen hjälp i vården
Vet inte riktigt var jag ska börja, men jag ska försöka berätta så noga som möjligt. Jag fyller 20 i juni. Jag har nu i några års tid haft ont i fingrar, tår, och det har strålat ner för mina armar och ben. Ett finger kan helt plötsligt börja dra mot något håll, sen slutar det efter några sekunder. Jag har ont mellan brösten, på bröstbenet, det ömmar. Jag har även ont på höger sida av bröstet, det kan hugga till försiktigt ibland. Det gör inte så ont men det är obehagligt. Ibland måste jag gäspa för att få in nog med luft, känns som att jag får mindre luft än vad jag gjorde för och jag svettas lätt. Pulsen är också hög, 90-100 slag i minuten i viloläge kan jag ha, utan att göra något. Jag har även ont i magen ibland, måste helt plötsligt springa på toa. Jag känner mig ganska ofta trött, även fast jag har sovit och äter bra. Overklighetskänslor och synbrus (som att koll på myrornas krig hela tiden) framkommer hela tiden hos mig, sen 2 år tillbaka. Det är inte stress eller ångestrealterat, så det kan ni hoppa över.
Jag har varit förbi Hälsocentralen där jag bor, men det verkar inte hjälpa. Jag verkar inte få någon hjälp. De skickar ut mig så fort som jag kommer in genom dörren. Att jag andas dåligt och att mitt hjärta har hög puls har vi kollat. Vi har kollat med EKG för mitt hjärta, och jag har även fått blåsa för att se hur mycket luft det kommer. När jag blåste hos min läkare så bad han mig blåsa en gång till, jag undrar vad det egentligen var för jag blåste hur hårt som helst, kunde inte blåsa mer. Men jag blåste igen i alla fall, men där sa han inget utan bara gick vidare, för att be mig att gå.
Men det känns som att ingen tar mig seriöst, har varit på Hälsocentralen några gånger för detta. Sagt mina problem osv. Jag trivs inte heller hos min läkare och bett om att få byta. Men det får jag inte, även fast har sett i Hälso- och sjukvårdslagen att man har rätt till att få byta läkare.
Kommer jag på mer att skriva så kommer jag göra det, men jag vill få hjälp och mina vänner runtomkring mig ser hur dåligt jag mår över det här. Men ingen i vården vill hjälpa mig. Jag vet inte vad jag ska göra.
Tack för mig.