Forum Missfall - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Missfall v. 19 +1 kan inte sova, gråtit hela dagen

    Tor 23 jun 2016 02:37 Läst 4028 gånger Totalt 7 svar
    Tor 23 jun 2016 02:37

    Vi skulle gå på det stora rutin ultraljudet i morse som vi såg fram emot sedan vecka tre (vi har försökt få barn i 10 år, så vi gjorde graviditetstest efter varje ägglossning då vi ville veta så fort som möjligt) vi skulle äntligen få veta vilket kön bebisen hade så vi kunde börja planera lite.

    På vägen dit så börjar min fästmö blöda - inte lite grann, utan stor fläck ca 4 dm lång ner på byxorna igenom en binda. När vi kommer fram till mödravårdscentralen så får vi en bild, men vi får också reda på att det är lite fostervatten. Så lite att de ringer en ambulans som tar henne till gynakuten.

    Väl där så konstaterar de att hon håller på att få missfall. De gräver ut koagulerat blod på henne medans jag halft om gråter halft om håller på att svimma. Hon får blod och dropp och körs till ett rum. Väl där så försöker jag göra allt jag kan för henne, men hon tycker jag ska gå hem så jag slipper vara med om det.

    Det var för cirka 14 timmar sedan. Jag har gråtit non stop sedan dess. vi håller telefonkontakt hela tiden så att jag är med på allt som händer. Vårat barn ligger nu iordning gjord på sjukhuset. Det är min första och sista chans att se henne imorgon när jag hämtar min fästmö.

    Och jag vet inte hur jag ska klara det här. Om det inte vore för min fästmö så skulle jag ta livet av mig nu. Det gör så grymt jävla ont ända in i själen och jag vill bara att det ska sluta. Ögonen värker. Kan inte andas genom näsan och hjärnan är fylld av en massa "om".

    Hur ska jag kunna se min döda dotter? Hur ska jag kunna stötta min fästmö imorgon när jag själv mår så här? Hur ska jag kunna se personalen i ögonen?

    Det var inte så här vi skulle få reda på vad det var för kön på vårat barn.

  • Tor 23 jun 2016 03:46 #1

    Skickar en massa massa styrkekramar till er. Inge borde behova ga igenom det som ni gar igenom just nu. 

  • Tor 23 jun 2016 07:22 #2

    Hej!
    Vi förlorade vårt barn i samma vecka, på RUL i 20:e veckan upptäcktes att bebisen somnat in en vecka tidigare. Jag blev igångsatt och födde en son. Min man och min syster var med på förlossningen. Du har varit med om en chockerande händelse och behöver kanske vara med på sjukhuset? Om inte för din sambo så för din egen skull. Kuratorer och läkare finns för dig också. Se till att få en sjukskrivning också. Vi hade också väntat i 10 år på denna graviditet. Gå gärna med i någon grupp på FB för oss som förlorat barn, ni behöver stöd nu. Har ni andra runt er? Föräldrar, syskon, vänner?
    Du och din sambo behöver försöka hitta varandra i det här och ni behöver besluta om hur den lilla bebisen ska begravas, vi valde minneslund och det känns skönt nu när det gått lite tid. Vill ni ge den tidigt födda ett namn? Om du vill se barnet kan bara du avgöra. Stor kram till dig.

  • Tor 23 jun 2016 07:36 #3

    Vi förlorade vår dotter i v.25. Jag fick en infektion och för att jag skulle överleva satte dem igång mig. Dottern dog strax efter förlossningen.

    Jag kan inte berätta för dig hur du ska göra för att överleva. För jag vet inte själv.
    Det enda jag vet är att man måste få sörja, sörja livet man förlorat, livet man trodde att man skulle få och livet som det är nu.

    Idag 7 år senare får jag fortfarande en klump i halsen om jag bara tänker på det. Jag får svårt att andas och känner bara att jag vill dö.
    Men jag fortsatte leva om än åren efter henne var oerhört svåra. Jag ville dö och var inte rädd för att dö förrän jag faktiskt blev gravid igen. 5 år efter att hon dött.

    Hoppas att ni erbjuds samtalskontakt. Jag fick ingen och har förmodligen drabbats av post traumatisk stress syndrom. Inget kan göra att er dotter kommer tillbaka.
    Så gråt, skrik och prata om henne.
    Gråt igen och hur länge ni behöver.

    Smärtan blev inte bättre för mig och ordspråket:

    "Tiden läker alla sår"

    Det funkade inte för mig. Det blir lättare att hantera men för mig är den detsamma.

    Det finns en grupp på Facebook för alla som förlorat sina barn. Det är ett fint forum och var själv medlem där länge.
    Rekommenderar det, även om ni själva inte skriver så kanske ni känner gemenskap med andra som har det som er och förstår.

    Ta hand om er

  • Tor 23 jun 2016 18:20 #4

    Åk in till din fästmö. Även om hon sa så som hon gjorde så är detta ERAN tragedi och sorg. Du behöver vara hos henne.
    Beklagar sorgen, ingen ska behöva vara med om något sånt.

  • Tor 30 jun 2016 00:05 #5

    Jag beklagar sorgen. Det är hemskt. Vi var med om detta för två veckor sedan. Hade innan rul varit på två ultraljud och sett vår bebis. På rul slog inte hjärtat. Blev inlagd och fick föda ut vårt barn. Min sambo var med hela tiden. Åk till henne sörj tillsammans.
    Jag vet att folk säger att det blir bättre men det är svårt att tro. Min chock kom efter man är är ledsen arg och besviken.
    Lider med er. Styrkekramar till er!

  • Fre 15 jul 2016 18:13 #6

    Jag fick missfall i v 19 också. Det var nyligen det med, den 3:e juli. Jag var mest chockad först men min sambo reagerade väldigt starkt direkt. Först var det jag som fick trösta honom mest. Sen min chock lade sig några dagar efteråt så va det mest han som fick trösta mig.

    Han var i alla fall med mig när jag fick krysta fram bebisen och sedan fick vi ju se honom, det var alltså en pojke.

    Det är jättehemskt verkligen och det värsta som finns är när folk säger: Det var nog för det bästa, för han var säkert inte frisk eftersom det blev missfall.

    Jag hatar när folk säger så! Man har ändå gått halva tiden och tror att allt ska vara bra när man gått så långt.

    Men vi ska i alla fall på återbesök och få höra obduktionsrapporten den 9/8. Har ni fått någon tid för det?

    Hoppas verkligen att det känns lite bättre nu för er i alla fall. Har ni pratat om att försöka igen så fort som möjligt eller ska ni vänta?

    Vi tänkte i alla fall försöka på nytt nu direkt.

  • Lör 16 jul 2016 22:49 #7

    Jag beklagar sorgen och sänder massor med styrkekramar till er!

    Jag har själv mist mina tvillingar för två veckor sedan (25+3) och kommer att begrava dem om två dagar. Det är hemskt och ingen ska behöva gå igenom detta. Jag beklagar sorgen än en gång!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll