Missfall v. 19 +1 kan inte sova, gråtit hela dagen

Vi skulle gå på det stora rutin ultraljudet i morse som vi såg fram emot sedan vecka tre (vi har försökt få barn i 10 år, så vi gjorde graviditetstest efter varje ägglossning då vi ville veta så fort som möjligt) vi skulle äntligen få veta vilket kön bebisen hade så vi kunde börja planera lite.

På vägen dit så börjar min fästmö blöda - inte lite grann, utan stor fläck ca 4 dm lång ner på byxorna igenom en binda. När vi kommer fram till mödravårdscentralen så får vi en bild, men vi får också reda på att det är lite fostervatten. Så lite att de ringer en ambulans som tar henne till gynakuten.

Väl där så konstaterar de att hon håller på att få missfall. De gräver ut koagulerat blod på henne medans jag halft om gråter halft om håller på att svimma. Hon får blod och dropp och körs till ett rum. Väl där så försöker jag göra allt jag kan för henne, men hon tycker jag ska gå hem så jag slipper vara med om det.

Det var för cirka 14 timmar sedan. Jag har gråtit non stop sedan dess. vi håller telefonkontakt hela tiden så att jag är med på allt som händer. Vårat barn ligger nu iordning gjord på sjukhuset. Det är min första och sista chans att se henne imorgon när jag hämtar min fästmö.

Och jag vet inte hur jag ska klara det här. Om det inte vore för min fästmö så skulle jag ta livet av mig nu. Det gör så grymt jävla ont ända in i själen och jag vill bara att det ska sluta. Ögonen värker. Kan inte andas genom näsan och hjärnan är fylld av en massa "om".

Hur ska jag kunna se min döda dotter? Hur ska jag kunna stötta min fästmö imorgon när jag själv mår så här? Hur ska jag kunna se personalen i ögonen?

Det var inte så här vi skulle få reda på vad det var för kön på vårat barn.