Säga till andra föräldrar på dagis

Jag har en son med en utvecklingsstörning och autism. Han fyller 6 år i år men får stanna kvar på förskolan ett år till för att sen gå upp i särskolan. Det händer mycket runt honom och han har en pedagog mellan 9-14 måndag- torsdag som är med honom. Men ibland kan det tyvärr hinna hända saker ändå. ( till hösten kommer det utökas till heltids resurs) Jag har nära och bra kontakt med pedagogerna och för ett tag sen bad de mig tänka på att kanske skriva ner nått till andra föräldrar så kanske förståelsen blir bättre. jag har nu skrivit ner från sonens perspektiv.. och tar gärna lite tankar från andra föräldrar.. hur hade du tänkt och kännt om du fått ett sånt här brev på förskolan. ( det kommer redigeras och är slarvigt skrivit, så tänk mer på innebörden)

Hej! Det är jag som är *****, jag går här på ***** med era barn. jag tänkte berätta lite om mig och mitt liv. Jag har autism och en utvecklingsstörning, det innebär bland annat att jag har svårt att styra mina känslor, blir jag glad, så blir jag JÄTTE glad, blir jag arg så blir jag ofta tyvärr blixtrande arg. jag kan inte styra det, jag behöver hjälp med det. För det sista jag vill är att göra någon ledsen eller skada någon. jag vill ingen illa, men behöver hjälp att avledas från den ilskan, eller sorgen eller den där ( som många kanske ser det) överdrivna glädjen.

Därför har jag oftast en fröken som följer mig om dagarna för att göra banan lättare i min bergodalbana.

Blir det för mycket stökoch stoj så klarar min hjärna inte av att fokusera och allt snurrar bara runt, runt runt och jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra eller hur jag ska agera.

Rutiner är väldigt viktigt för mig som för många barn, men för mig kan en hel dag bli förstörd om jag inte går samma väg till dagis en morgon. När jag leker en lek med bilar med en kompis och dagen efter vill vi leka med bilar igen, då ( i min värld) måste leken ofta se PRECIS likadan ut som den gjorde dagen innan. jag vill ha kompisar, jag vill leka med andra barn, men ibland blir det fel.

Min ordförståelse är ibland väldigt begränsad. Ibland förstår jag vad andra säger men inte vad som menas med meningen. Samma sak gäller omvänt håll. Jag kan säga en mening rätt men det är inte alltid det jag menar som kommer ut. Det leder tyvärr ofta till missförstånd vilken i sin tur kan leda till att jag blir ledsen och arg. Jag vill säga detta till er , inte för att ni ska bara acceptera mitt dåliga beteende, inte heller för att tycka synd om mig.. men för att ni kanske kan förstå mig bättre och att ni ska veta att alla runt Mig gör sitt bästa för att hjälpa mig att göra mitt bästa, för jag klarar inte det själv. Har ni frågor eller vill veta mer så får ni mer än gärna höra av er till min mamma, hon svarar gärna på frågor. ( ****-******)

Kram *****