Varför vill han mig så illa?
Min sambo resonerar, enligt mig, VÄLDIGT konstigt. Helt stört skulle jag nog vilja säga. Ska försöka förklara snabbt. Han vägrar att anpassa sig efter NÅGON. Allt ska vara på hans sätt, och passar det inte så kan man dra åt helvete, för inget ska komma i hans väg. Några exempel; han skiter fullständigt i om vi har en läkartid med vårt barn t.ex. Känner han inte för att gå på den, så går han inte (vi säger att den är kl 13, så kanske han ändå sitter vaken till kl 03 trots att han VET att det kommer göra att han inte går. Hur kan man bara skita i allt sådär??). När han är ledig från jobbet sover han ofta till kl 14-16. Han tycker att vi ska leva som att vi vore ensamma. Jag ska alltså inte ha en åsikt om någonting han gör, utan låtsas som att han inte finns. Detta gör ju att man ALDRIG kan planera något med honom. Vi äter ytterst sällan tillsammans hela familjen exempelvis. Han förstår absolut inte varför man ska äta ihop, och han vill inte leva nåt inrutat svenssonliv och han HATAR rutiner. Han vägrar att ändra på sig. Han hade det minsann bra som singel, och om jag inte gillar hur han är, så är det bara att flytta för han kommer aldrig att göra något som får honom att må sämre för nån annans skull. Om han råkar spilla något, eller råkar ha ner något så låter han det bara vara kvar och går vidare. Det känns bara förnedrande och jag fattar inte hur fan man kan göra så. Eller som en gång hade jag samma dag vikt om alla hans kläder snyggt och prydligt, sen är han sur på mig och letar efter något han inte hittar. Då går han till alla tre ställen hans kläder finns och river runt ALLT. Hälften av alla kläder hade han även slängt på sängen. Fick jag något förlåt sen? Kommer inte ihåg faktiskt, men hans förlåt är ändå lika med noll eftersom han aldrig menar något av det han säger. "Han letade ju efter något som han inte hittade bara" enligt honom själv. Han hittar liksom ursäkter för ALLT han gör. Jag har sagt ett flertal gånger till honom att det är inte BARA är att göra slut när man har känslor för personen. Vilket jag har. Han var dessutom inte såhär från början heller. Jag har aldrig någonsin skådat något liknande. En person som påstår sig älska en, men skiter fullständigt i alla förutom sig själv och sina egna känslor. Det är nästan så jag undrar om han njuter av att plåga mig. Han skiter i om jag börjar gråta, för jag är så himla känslig enligt honom. Jag borde söka hjälp för jag har för mycket känslor. Jag har alltid i hela mitt liv fått komplimanger från folk att jag är smart på olika sätt. Det enda han säger (när vi tjafsar, alla hans dåliga grejer är när vi tjafsar) är att jag är så jävla korkad, jag är efterbliven. det brukar kunna låta såhär "Alltså du ÄR fan efterbliven på riktigt. Du tror att du är så jävla smart, men det är du då fan inte". Han ber ALDRIG om ursäkt, han förstår inte varför man ska göra det. Dom få gångerna han har gjort det, så gör han det för att "han vet att jag tycker man ska göra det". Om jag vill prata med honom om något och han inte känner för det, så ska man bara acceptera det han säger. Säger jag emot honom så tjatar jag, och han hatar tjat. Då måste han oftast vila i typ 2 timmar. Har vi några planer (som igår hade vi en bokad tid för att göra pass) så skiter han i det, "för jag gjorde så all hans energi tog slut nu". Om jag säger "vad skönt det hade varit om jag också hade ett så ansvarsfritt liv som du har" så svarar han bara att vi kan lämna bort barnen till soc så får jag ju det (och han är allvarlig också)
Alltså varför gör han såhär? :( Är det jag som är helt ute i det blå, eller är det faktiskt fler som tycker att det är fel att bete sig på detta sätt? Vad ska jag göra? Han får allt att låta så enkelt "gillar du inte hur jag är, så gör vi bara slut". Givetvis är det jättebra när vi inte tjafsar. Och dom gångerna vi tjafsar så är det ju ALLTID mitt fel enligt honom. Han kan inte se sin egen del i det hela. Ett förhållande kan ju inte funka på det viset att den ena människan gör exakt som han vill, medan den andra bara ska hålla med om allt. Det hade ju funkat om man var en robot utan känslor. Men om man faktiskt blir besviken, ledsen, arg eller vad som helst över någon annan människas beteende mot en, så kan man ju inte bara svälja allt för att undvika tjafs.. Jag kan tillägga att jag gör ALLT själv. Jag lagar mat, jag städar, tvättar, tar han om barnen (varav en är bebis) dygnet runt ensam.. Listan kan göras lång.
Hans mamma behandlade honom dåligt under hans uppväxt och slog honom, gav honom inga vinterskor på vintern etc. Det jag funderar på är om hans beteende är ett resultat av hennes uppfostran & som går att få bort med professionell hjälp, eller om det sitter i generna och han hade varit såhär oavsett uppfostran..?
Jag vill jätte gärna ha svar från män i denna fråga (kvinnor också givetvis). Det roliga är att du som läser detta kan lika gärna vara hans kollega eller vän, för absolut INGEN skulle kunna ana hur det är att leva med honom. Han är ju two faced, minst sagt. Och när han vill ha råd från vänner så vänder han alltid på allt, så det låter som att jag är den dumma hela tiden. han skulle ju aldrig förklara saker på samma sätt om jag var med om man säger så..