Min svärdotter har väldiga starka åsikter vilket jag såklart respekterar helt och hållet men ibland blir det för mycket som till exempel sa jag till barnbarnet att farfar skulle bli så otroligt glad om ett av hans barnbarn började spela fotboll (de äldre har inget sånt intresse) men då säger hon direkt att vi vill låta vårt barn välja sina egna intressen. Ska man bara prata om vädret för att inte trampa nån på tårna eller hur ska man göra.
Med tanke på hur många svar du fick i din förra tråd men inte tog till dig, så är det väl lönlöst att svara dig, men du kanske ska sluta ha så mycket åsikter om och förväntningar på dina barnbarn. Låt ungen spela fotboll om hen vill det, men slippa att känna sig pressad av dina och farfars förväntningar.
Istället för att prata med barnbarnet om vad som skulle göra andra glada kan man prata med dem om vad som gör DEM glada. Att ge barn dåligt samvete är sällan en bra ide... Varför inte säga: Gillar du fotboll? Det gör farfar. Och sen ha ett samtal kring det.
Jag har svärföräldrar som gärna kläcker ur sig, inför barnen, att vi fostrat dem dåligt för att de inte hälsar på rätt sätt/delar ut kramar/pratar otydligt osv. Jag blir förbannad och barnen får dåligt samvete. Inte ok!
Istället för att prata med barnbarnet om vad som skulle göra andra glada kan man prata med dem om vad som gör DEM glada. Att ge barn dåligt samvete är sällan en bra ide... Varför inte säga: Gillar du fotboll? Det gör farfar. Och sen ha ett samtal kring det.
Jag har svärföräldrar som gärna kläcker ur sig, inför barnen, att vi fostrat dem dåligt för att de inte hälsar på rätt sätt/delar ut kramar/pratar otydligt osv. Jag blir förbannad och barnen får dåligt samvete. Inte ok!
Ni måste släppa "jag/vi". Hade min mamma slängt fram något sådant, hade hon också fått svar på tal.
Ja, det är kul när ens barn lyckats med någonting, oavsett vad det är. Men om ert barnbarn är totalt ointresserad av fotboll, så kommer han/hon inte lyckas.
Jag hoppas ni blir lika glada om barnbarnet blir intresserad av schack och vinner tävling på tävling. Eller blir intresserad av dans och blir duktig där. Eller en hejare på att skriva berättelser.
Dvs det viktigaste är att barnet hittar sin grej, som barnet gillar och kan utvecklas inom.
Ert barnbarn kan mycket väl bli idrottsintresserad, men kan likväl bli en fågelskådare eller en programutvecklare
Ni måste släppa "jag/vi". Hade min mamma slängt fram något sådant, hade hon också fått svar på tal.
Ja, det är kul när ens barn lyckats med någonting, oavsett vad det är. Men om ert barnbarn är totalt ointresserad av fotboll, så kommer han/hon inte lyckas.
Jag hoppas ni blir lika glada om barnbarnet blir intresserad av schack och vinner tävling på tävling. Eller blir intresserad av dans och blir duktig där. Eller en hejare på att skriva berättelser.
Dvs det viktigaste är att barnet hittar sin grej, som barnet gillar och kan utvecklas inom.
Ert barnbarn kan mycket väl bli idrottsintresserad, men kan likväl bli en fågelskådare eller en programutvecklare
Men snälla varför ska man ge svar på tal så fort man inte håller med? Kan man inte få tycka olika. Ja det är klart det är roligt med andra intressen oxå men det är inget som vi skulle kunna vara delaktiga i.
Varför skulle inte ni kunna va delaktiga? Passar de bara om det är nåt ni tycker om? I så fall tycker jag de är väldigt tragiskt om ni inte kan "offra" er för barnbarnens skull