Stressar vi barnen till diagnoser?

Ja, det tror jag tyvärr!

Det tror jag. Alla som pratar om att barnen behöver förskolan för att de klättrar på väggarna hemma har nog inte testat att gå ner i varv tillräckligt lång tid.

Ja, bland mina bekanta finns flera föräldrar som inte har tid för sina barn, föräldrar som inte ställer krav ställer orimliga krav eller sätter gränser. Sedan är det frågan om detta är en orsak till att just deras barn har div. diagnoser.

Det tror inte jag. Min son har adhd. Och det är absolut inget som vi föräldrar stressat fram. Han har alltid varit livlig och inte kunnat varva ner. Han började på dagis när jag var arbetslös dvs han var bara på dagis ca 15 timmar i veckan under lång tid.

Har man en diagnos så har man. Många diagnoser är även ärftliga och medfödda.

Min son visade tecken redan som spädbarn. Hade han hemma länge. Han har aldrig vart med om några fritidsaktiviteter så som de flesta andra barn börjar med redan i 4-5 års ålder.

Hans diagnos gör att han inte orkar med sånt efter skolan. Idag är han 9 år.

Sen finns det säkert barn som far illa av all stress. Föräldrar likaså.

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att vi tappat all klokskap om barn som förr fördes över från generation till generation? Nu menar jag inte sådant som varit tidsbundet och "trendigt", utan sådant som föräldrar gjort genom alla tider: hur man kan stryka ett spädbarn över ryggen så att det rapar, hur man kan koka-vad-vet-jag för att lindra kolik och sådant. Lite trist att sådant glöms bort. Men vi är kanske för stressade för att lyssna på gamla mormor på äldreboendet...

Min äldsta son har Add och har alltid varit på språng. Vi köpte en studsmatta när han var 1,1/2 år och den stod han dagligen på i flera timmar och studsade på varje sommar i fyra år. Ändå kunde han leka lugnt otroligt bra om han hittade något som intresserade honom och kunde även då leka med samma sak i flera timmar. Problemen har varit att han inte kan sitta still vid maten, när vi tittar på tv osv utan far runt på stol och gör kullerbyttor i soffan. Vi upplevde inte att han skulle kunna ha Add eller adhd öht när han var liten utan det var när han började skolan och han inte hade den inre motorn att komma till skott som man började oroa sig. Jag trodde dyslexi. Men efter sex år i skolan fick han komma till BUP och han har grav Add. Att ha adhd alt Add betyder att det är dopaminet som blir trögt eller inte får kontakt med synapserna i frontalloben så man kan inte koncentrera sig samt kan bli hyperaktiv och impulsiv.

Här är en länk till adhd från KI
ki.se/forskning/adhd-diagnos-som-vacker-kanslor

Nja. Jag kan tänka mig att ärftliga npf-diagnoser var lite mindre förekommande för, låt säga, hundra år sedan. Världen var inte barnanpassad/barnsäkrad och barn som var busiga/inte lydde dog ju faktiskt ibland; gick vilse, gick igenom isen, olyckor vid spisen... Och då fick färre möjligheten att skaffa egna barn. Sedan slog man väl "olydiga" barn till tystnad/lydnad också...

Sedan tror jag rakt av på att det blir fler barn med npf-problematik när människor med drag av t.ex. autism får barn tillsammans. I Silicon Valley pratar man om "engineers disease"; i stora drag att två genier inte är kompatibla. Och med dagens universitet och arbetsplatser som potentiella arenor för att hitta en livskamrat tror jag att kaka-söker-maka leder till fler npf-barn. Generaliserat.

Ja, för jag har själv växt upp med en hysterisk kärring som förstört mycket för mig.

Nej det tror jag inte. De vänner som har barn med diagnoser har redan när barnen varit mycket små, märkt att det var något speciellt med barnet.

Däremot synliggörs denna problematik tidigare nu för tiden och samhället och skolan ställer krav som gör att det blir ett problem