vill ha mer respekt från min man

Säg bara att du gärna kan hjälpa till att betala mer, men då får han gå ner i arbetstid så att du kan arbeta några dagar i veckan. 

Han har ingen rätt att klaga på att du inte drar in pengar om inte han gör det möjligt för dig att tjäna egna pengar. 

Men alltså,har inte din man och du diskuterat tiden du skall vara hemma med barnen? Det kan väll inte komma som en överraskning för din man nu! Och jag förstår inte alls det att det skall tas för givet att hemmaföräldern skall ta hela markservicen bara för att man är hemma! Fy vad din man verkar arrogant och dryg,fy alltså! Ni har väll varit två om att skaffa barn och han visste ju vem du är och vad du kan bidra med både ekonomiskt och stilmässigt! Att säga att han har semester men inte du...va..???? Jag skulle inte orka en dag till! Din man låter som en man som inte kommer att ändra sin åsikt hur lätt som helst,så jag vet inte hur du kan få honom att respektera dig....kanske måste du börja att respektera DIG SJÄLV. Sätt ner foten och säg att ni kan byta roller om det är så lätt! Han kan väll vara pappaledig!

Ja jag har sagt det massor av gånger men han kan inte gå ner i arbetstid (han kan faktiskt inte det, det är inget han bara säger, bara om han anställer någon men då går inte företaget runt så bra), så han säger till sitt försvar att jag har valt att leva med en som jobbar som han gör och är som han är :/ vi ses ju bara på helger och jag helammar vår lilla så att jobba extra på helger funkar ju inte heller. Sen förstår jag inte varför jag skulle behöva vända ut o in på mig själv för att få respekt liksom. Din sista mening var väldigt sann! Jag KAN inte jobba och tjäna pengar, det är liksom inte så att jag är arbetslös för att jag är lat eller inte vill jobba. Hade fått en heltidstjänst men tackade nej då jag upptäckte att jag blev gravid. Tjänsten skulle dra igång sex veckor innan beräknad födsel.

Skaffa ett extrajobb på helgerna så får han ta hand om barnen då. Då kommer han förstå att det inte bara är en dans på rosor att ta hand om barn och börjar förhoppningsvis uppskatta dig. Dessutom vill du ha middagen på bordet när du kommer hem från jobbet.

Vi har diskuterat det mååånga ggr, gjort klart att han betalar för han jobbar, och jag tar hand om barn och hem för jag är hemma. Men sköta allt tycker jag inte att jag ska behöva bara för att jag inte jobbar. ska han inte behöva ta hand om barnen alls? Han byter nån blöja och städar upp efter att barnet ätit ibland, det är allt. Han har inte dammsugit på säkert tre år. Och inte tvättat. Kanske tagit hand om disken fem gånger. Det är ingen överaskning för honom alls, men jag tror att han är grinig för att han jobbar så mkt och får "försörja" mig. Han vill liksom ha en tjej som jobbar heltid och som delar utgifterna med honom men det är ju liksom inte möjligt för mig att göra det nu och han tror att vi aldrig kommer ha det så för han tror inte att jag vill jobba. För innan barnen jobbade jag inte så mkt, bara som vikarie lite då o då och var väl inte så jätteengagerad i arbetssökandet och det grämer honom ännu. Men som du säger, han vet vem han bildade familj med och det är inget han kan gnälla på nu. Han är väldigt mån om sig själv och sitt eget och hans egna behov m.m.. Han känner väl att han e mer värd för han sitter på pengarna, han har typ det tänket. Jag tror att han är så dum för att han vet att jag liksom går med på det ändå. När vi är hemma hela familjen så får jag ta barnen jämt. Han säger att han kan ta barnen om jag inte är hemma men ska jag behöva åka hemifrån för att han ska ta hand om sina barn? Det här blir bara värre och värre känner jag. Har sagt åt honom att vi kan dela på föräldraledigheten men det går inte. Om han ska anställa nån till sitt företag så kommer det inte gå runt så bra för företaget. Och det är jag ju medveten om. Det är inte det som är problemet. Han får gärna jobba borta som han gör men när ska jag få "hjälp med att ta hand om hans barn"? Jag vet inte alls vad jag ska göra. Älskar ju honom och så men vet inte vad detta är för liv. Känns som vårt förhållande e uppdelat i två delar, barnen och jag i en del, och så han i en egen del. Tänker ofta att barnen och jag skulle ha det bra utan honom då han ändå nästan inte bidrar med annat än den ekonomiska biten.

Dags för honom att ta sin halva av föräldraledigheten snart...?

Ja tanken har slagit mig. Men vi ses ju bara på helger eftersom han jobbar borta sön-fre. Och sen känner jag att jag inte ska behöva jobba på helgerna och ta hand om barnen ensam på veckorna, tror det skulle bli rätt tungt. Men han skulle verkligen behöva vara ensam mer med barnen så att han förstår hur intensivt det kan va. Han tror ju att vi bara sitter hemma och kollar på film hela dagarna. Sen är det ju inte blöjbyten m.m som är det jobbiga, utan själva grejen att aldrig komma ifrån, att aldrig få vara ifred. Har vart barnledig typ tre timmar två ggr det här året. Och har som skrivet varit hemma med barnen dygnet runt sen mars 2014.....och förmodligen till aug 2017....

Ja det hade vart nåt! Men han är ju egenföretagare och det funkar inte för honom att anställa någon, hans företag är ganska litet men han tjänar väldigt bra på att just inte ha någon anställt då han jobbar ca 70 timmar i veckan själv. Och det är jag ju medveten om, att jag bildade familj med en som jobbar så mkt (även fast han bara jobbade tre dagar i veckan á 15 timmar/dag när vi skaffade första barnet sen blev det bara mer o mer.......) . Men grejen är ju att han inte kan ta att jag är "arbetslös" och inte drar in några pengar. Han ser mig som en lort känns det som, på det viset. Vi bråkar bara om ekonomin och för övrigt så är vårt förhållande bra.

Hej. Tråkig sits du hamnat i.

Jag är också företagare, fast jag har en heltissanställning också. Så jag jobbar massor. Och hon drar ett tungt lass med barn o hem. Hon jobbar deltid på ett rätt lågavlönat arbete. Just nu är barnen 5 o 7.

Min sambo var hemma ett par år när baren var små. Vi har 19 månader mellan våra barn. Så det är rätt likt din sits. Jag tjänar ungefär 3 gånger mer än henne.

Men vi har det helt annorlunda. Vi har alltid (eller i alla fall mer än 15år) haft gemensam ekonomi. Ett konto där alla inkomster hamnar på och från samma konto dras alla utgifter. Jag har ingen aning om hur mycket pengar hon lägger på krogen, kläder med mera, men hon är inte direkt slösaktig. Sisådär lagom mycket pengar förbrukar hon.

Jag har ju möjlighet att tjäna massor med pengar tack vare att hon sliter med barn o hem. Så det är väl inte mer än rättvist att vi delar på ekonomin tycker jag. Utan henne hade jag aldrig kunna tjäna så mycket pengar. Vi tjafsar aldrig om pengar. Det är aldrig något prat om mina eller dina pengar, för det är våra pengar. Pratar vi pengar är det inför större köp som bil eller byte av fönster eller liknande.

Det är klart att du på sikt borde skaffa ett jobb. Du kanske borde börja leta lite, och framför allt planera för hur du tänker dig tiden efter ledigheten, men det lär ju vara en sisådär 6 månader bort kan jag tycka, och kanske på deltid om inte barnen ska vara på dagis 9h per dag. Det är väl kanske inte så lätt att söka ett jobb idag som börjar om 6 månader antar jag. Herregud , du har väl knappt hunnit sluta amma? Jag tycker din man borde backa lite o pressa dig mindre. Och extra jobb kan du ju glömma om du inte tarbut mindre dagar från fkassan.

Och du... jag har också semester nu. Der är ju då man har en chans att verkligen vara med familjen, laga mat tillsammans med mera. Jag brukar alltid köra något större renoveringsprojekt, i år blev det byte av tak (förra året badrummet, och året före det nytt kök). Jag har ju ingen anställd hushållerska, så det är väl självklart att man hjälper till hemma på semestern? Och du är väl föräldraledig för att ta hand om 2 barn, inte 3 barn...

Om du verkligen vill att han ska förstå hur mycket jobb det är med hus och hem, åt hemifrån nån vecka så får han se hur lätt det är att ta hand o hem o barn . Jag har varit pappaledig med bägge barnen, det är klart mindre stress/mindre jobbigt att gå till jobbet än att ta hand om småbarn, speciellt på vintern med allt bråk med overaller o vantar.

Utöver det rådet kan jag inte ge så mycket råd, men det finns många som tänker på ett annat sätt i samma sits. Det handlar om värderingar och hur man tänker. Sånt är inte lätt att ändra om man inte själv vill det.

Undrar varför tråden hamnade på sexdelen av forumet...

Tack så jättemycket för ditt svar. Så skönt att höra hur andra har det som har lite lika utgångsläge.

Nej jag helammar så att jobba funkar inte för mig, och han vet det, men ändå surar han ihop för att han får betala "allt". Han förstår inte alls hur det är att vara hemma med barn och sköta dem och hemmet, honom och sig själv. Som jag skrivit i tidigare svar så är det ju inte sysslorna som är jobbiga, utan att aldrig komma ifrån det, att aldrig få pusta ut, och så att känna att man inte lever ett normalt liv med jobb, kollegor, socialt umgänge med vänner, m.m. Jag är extremt begränsad då jag har väldigt svårt att få avlastning + helammar. När det är dags för mig att skaffa ett jobb (vilket jag är grymt sugen på för jag inbillar mig att det är skönare än att vara hemma med barn jämt - blir knäpp av detta) så tänkte jag börja jobba deltid, vill iiiiinte att barnen ska bo på förskolan. Jobba typ 14-21 ena dagen och 7-16 andra dagen finns inte med på kartan, medan min man tycker att det inte gör nåt att barnen e på dagis mer eller mindre över ett dygn förutom att de kommer hem och ska sövas om (?) bortåt 22 tiden och sen väckas vid 5:30. Helt galet i mina öron. Så deltid eller 7-16 jobb mån-fre är väl det som funkar, jag vet inte. Jag är sån som hellre ser till att barnen har det bra än att tjäna mycket pengar men min man är tvärtom. Menar inte att han inte bryr sig om barnen, han är bara lite mindre, hmmm, vilket är det rätta ordet, han lägger väl inte lika stor vikt till deras välmående eller något. Jag skulle kunna tänka mig att ha det som ni, att man lägger alla inkomster i en hög och sen betalar utgifterna ihop. Självklart får den som jobbar mer betala mer osv. Min man säger att han är införstådd med att vi ska ha det så men han är jääkligt sur över det. Han vill helst ta ut så lite lön som möjligt för att ha så mycket pengar som möjligt i företaget av någon anledning. Har påpekat för honom att han inte skulle kunna driva sitt företag om det inte var för att jag gick med på att ta föräldraledigheten själv. Men det bryr han sig inte så mkt om. Och jag kan ju inte ta vilket jobb som helst. Måste rätta mig efter honom resten av arbetslivet. Jag kan t.ex inte börja jobba borta. Sålänge barnen inte är bortlämnade flera dygn i veckan men aldrig i livet att jag skulle göra så! Jag får väl ta nåt jobb bara, vare sig det är bra eller dåligt. Önskar att han tänkte mer som du. Han gör inget hemma, han kan inte ens hjälpa mig att sätta upp en taklampa som jag bett honom göra i fyra månader. Hamnade på sexdelen för jag ville ha det anonymt och vet inte om man kan starta en tråd anonymt på annat vis.