Maktlös. min son är utåtagerande och bryr sig inte om något man säger

Känner igen detta från min systers barn. Det jag reagerat på hos henne är att hon helt gått upp i att sonen mår dåligt och lite grann givit upp. Mamman tar stryk från sitt eget barn och efteråt sitter de och pratar ut och pojken gråter. Han skrämmer och slår sitt småsyskon också. Jag har ALDRIG hört honom behöva säga förlåt eller få någon slags konsekvens av det han gör. Istället går hon all in när han har sina utbrott, försöker prata, skälla, resonera. Efteråt är alla så slut så de bara släpper det.

Det är otroligt svårt för min syster och jag dömer henne inte. Men utifrån kan man tycka att hur dåligt pojken än mår så blir inget bättre av att bara skyfflas under mattan. Min syster är separerad och är övertygad om att pojken är känslig och sorgsen pga detta. Det absurda är att han alltid haft sånt för sig och hon verkar inte se att det enda som förändrats är att han är starkare.

Så jag undrar vad ni gör efteråt? Om han nu inte lyssnar på resonemang eller förändrar sitt beteende kanske ni gör fel? Vad händer om han får ett gammalt hederligt straff EFTER han lugnat ner sig? Inget tv-spel i en vecka, indragen veckopeng etc? Såklart inte det bästa men kanske blir det då så tydligt att han ser vad för dåligt som händer HONOM när han får utbrott. Lära in ett annat beteende helt enkelt.

Man får faktiskt inte glömma att barn går igenom allt möjligt och de flesta slår ändå inte sin mamma. Så att hela tiden leta ursäkter medan alla andra i familjen mår dåligt är nog att göra alla en otjänst.

Har du testat att påverka genom kosten?

Vad jobbigt för er alla TS! Be BUP om hjälp. Kräv om ni måste. Det kan bli bättre men ni måste ju få hjälp och stöd. Vad bra att mormor och morfar kan rycka in lite.

Vi drar in datatiden. Tv.tid. veckopeng osv. Han ber ofta om ursäkt efteråt men fortsätter på samma vis direkt efter. Han får konsekvenser men de biter inte direkt längre. Det är svårt att prata med honom för han lyssnar i två minuter sen orkar han inte mer. Han vet aldrig varför de blir som det blir. Känns inte som han kämpar så mycket för att ändra på vissa beteenden eller att han inte förstår att de är han som skapar att de blir tjat osv. Nu satt jag precis med honom där han fick sätta ord på hur han skulle vilja ha det och försökte kompromissa nya regler och rutiner så han får känna sig delaktig. Får se om det hjälper

Har inte gjort det för han är så kräsen gällande mat. Försöker hålla igen med för mycket socker

Är det möjligt att försöka vara ointresserad och nollställd när han får sina utbrott? Att inte göda det med uppmärksamhet. Bara värja sig från slag och hålla fast armarna om han försöker slå men inte reagera med känslor eller kommunikation? Att sedan inte prata om det med honom heller.

Istället ge kommunikation och engagemang när han är normal. Så fort han börjar jag upp sig liksom tappa intresset.

Han vinner något på sitt beteende och det handlar ofta om att få kontakt och bli sedd. Men han mår ändå inte bättre av att bli sedd på det här viset.

Att ge ett barn med en funktionsnedsättning en konsekvens för att han är impulsiv är helt fel väg att gå. Ditt barn har vant sig vid att misslyckas, låt honom lyckas. Se guldkornen. Att säga förlåt finns det inte alltid någon mening med då ditt barn är i affekt och inte kan styra sig själv och har ingen kontroll. Allt går i 190. Det enda som köns efteråt är skam över sig själv, att man är dålig och man känner sig ensam med de extrema känslorna som man inte förstår sig på. Hitta strategier innan det blir utbrott ! Långt innan. Se tecken så du kan gå in och stödja, hjälpa och vägleda. Affekter smittar och när du blir arg (vilket man blir, ibland mer ibland mindre) så smittar det över till barnet. Ditt barn exploderar ännu mer ! Var lugn, ta inte åt dig. Jag vill tipsa om låg affektivt bemötande där Bo heljskov har hjälp mig att behålla mitt lugn. Detta handlar inte om curling utan om att vägleda barnet med tydlighet och rimliga ramar. Jag har själv tvillingar en med ADHD och min näste utreds för autism. Jag vet att det känns tufft. Jag vet att man håller på att förlora förståndet ibland, det är okej.

Ett tips är att kolla på klipp hur Bo hanterar våldsamt beteende som slag. Håll ALDRIG fast ! Håll i hans armar men följ hans rörelser (era armar imellan), han tappar kraften för det känns tungt.

Kram på dig !

Håller helt med! Börja med att läsa boken, försök tillämpa metoderna och be även BUP om hjälp och stöd. Minimera situationer där han kan misslyckas, avled istället för att skälla och försök se det positiva.

Om ni t.ex. är på ett museum och du vet att han kan springa omkring, peta på saker eller liknande behöver du förebygga. Ta honom kärleksfullt i handen redan innan ni går in, gå runt och prata tillsammans om det ni ser och avled med spännande saker om fokus hamnar tokigt. Ofta tycker jag man går in, barnet springer iväg och gör något dumt, man skäller eller tillrättavisar barnet. Då blir det en ond spiral. Barnet har misslyckats vilket skapar stress hos hen, barn vill lyckas. Stress gör att hjärnan fungerar dåligt och barnet har då inte förmågan att vända situationen. Det kanske reagerar med att fortsätta med samma sak, skratta, bråka eller det kan verka som om det inte bryr sig.

Jag fattar ju att en sån här situation är ert minsta problem, det är bara ett exempel på hur man kan göra istället för att tillrättavisa barnet. Provade det själv häromdagen och det blev så mycket trevligare för alla!

Dock tycker jag man ska akta sig för att dra slutsatser utanför det som faktiskt händer. TS skriver inte att barnet känner ånger eller är ledsen efteråt. Mest uttråkad av samtalen. Samt att han skrattar när hon gråter. Det blir fel att till varje pris undvika att barnet känner skam när han kanske inte ens gör det.

Tror också på lågaffektivt bemötande, som verkar ge bra resultat i stunden. Men att ett så stort barn skrattar åt sin mamma när hon gråter efter att han slagit henne är ett rejält problem som kommer bli större med åren. Det är ett problem som behöver en lösning snabbt. Förebygga bråk - javisst! Men i rena misshandelssituationer behövs också en väldigt tydlig gräns. För när han är 15 är han straffmyndig och världen kommer inte vara lågaffektiv.

Hej tycker ni verkar göra allt ni kan. Här kommer ett tipps som jag tror kan hjälpa din son, vet flera som gjort det och det har gjort underverk. Byt kost, ta bort gluten och mjölkprotein, socker. Skit trist men det funkar och ge extra omega 3. Se till att få special kost på skolan. Gör det nu !